Detta är en artikel publicerad av den Nydemokratiska föreningen i Tyskland som kommenterar imperialismens ideologiska kris som en följd av dessa ekonomiska kris. Denna artikel kommenterar även valet av den nya påven LEO XIV som haft en lång och mörk historia i Peru. Avslutningsvis så kommenterar den även relationen mellan marxismen och religionen och dess uttryck i den nuvarande situationen. Denna artikel är den första delen i en artikelserie. Förnärvarande finns det två andra delar. Du hittar orginalet på spanska här.
OM DEN AKTUELLA SITUATIONEN: ANTECKNINGAR OM VÄRLDSKRISEN
DEL 41. TRUMP: “ HABEMUS PAPAM!”
Den härskande och förtryckande utsugarordningen befinner sig inte bara i en ekonomisk utan i en ideologisk kris. Ett tecken på detta är hur Yankeeimperialismen, den enda hegemoniska supermakten, agerade när de valde Donald Trump som ledare och huvud. Det kan enkelt ses som ett uttryck för att deras gamla principer har förfallit, vilka gjort fullkomlig bankrutt och splittrats i småbitar från slagen från den alltmer skenande ekonomiska krisen och av summan av det allt mer eskalerande sammanfallet av hela deras imperialistiska världssystem och därmed även av deras förlegade reaktionära politik. Just detta är vad som är det huvudsakliga, att krisen för deras demokratisk-liberala principer och deras sociala ordning som fullkomligt överflyglats i den historiska utvecklingen av klasskampen i och med den kraftfulla uppkomsten av proletariatet och folkets massor i den storslagna process som så radikalt förändrar världen och har lämnat avtryck i marxismen-leninismen-maoismen. Reaktionärerna blir dagligen mer utlämnade åt det avslöjande dagsljus som förkastar dem som förlegade och nu alltså inte enbart ur ett historiskt perspektiv, utan ävenledes till en förlegad politik.
Det är sålunda både en ideologisk kris och en moralisk kris och denna återspeglas givetvis i de religiösa institutionerna, som står i deras tjänst, såsom katolska kyrkan och därmed påvedömet.
Kyrkan försöker, som alltid, att försvara den rådande sociala ordningen och vill vara reaktionens ideologiska sköld för deras reaktionära ideologi, som är imperialismens ideologi. Trots att denna ideologi har förfallit så fortsätter den som kvarlevande rester, men som dock får annat perspektiv och annan riktning. De försöker helt enkelt att klamra sig fast och överleva under de nya omständigheterna och under den stundande förändring som de vet kommer av nödvändighet.
KORTFATTAD FAKTAPRESENTATION OM DEN NYA LEDAREN FÖR DEN KATOLSKA KYRKAN, PÅVE LEO XIV
Den 8 maj 2025, basunerades det ut att jänkaren Robert Prevost inför tusentals församlade på Petersplatsen i Rom, valts under fjärde omgången av Konklavens (ett viktigt möte i det vackra Sistinska kapellet – ö.a.) andra dag, då 133 kardinaler från hela världen valde en ny påve som skulle bli påve Fransiscus efterträdare.
Prevost kom följakligen att bli den tredje påve att koras under 2000-talet. År 2005 valdes Joseph Ratzinger (Benedict XVI) och år 2013, Jorge Mario Bergoglio (Fransiscus). Denna Jänkarpåve valde namnet Leo XIV.
KORTFATTAD ”PASTORALBIOGRAFI”
Prevost föddes den 14 september 1955 i Chicago, i Förenta Staterna. Han prästvigdes 1982 och tre år senare skickades han till Chulucanas, i departementet (peruanska namnet på regioner -ö.a.) Piura, i Peru, 1985. (Pirua är en stad belägen i norra Peru och har ungefär samma invånarantal som Uddevalla på 57b000 men är mest känd för sin svartvita keramik som tillverkas i en process av rökbränning – ö.a). År 1988 åtog han sig ett ytterligare uppdrag i Peru, denna gång kom han att leda ett seminarium med Augustinerordern (Ordo Sancti Augustini, förkortat O.S.A. är en katolsk order grundad på 1200-talet i Italien, den mest kända i denna Orden var Martin Luther – ö.a) i staden Trujillo (nordperuansk stad med samma folkmängd som Stockholm – ö.a.) i tio år.
År 2014, utsågs han av påve Franciscus till att leda Chiclayos stift (stad i storlek av Göteborg, beläget söder om Trujillo – ö.a.), och han kom senare att utnämnas till biskop för denna stad ett år senare.
Efter utnämningen kom Prevost att naturaliseras (juridisk process för en utlänning att erhålla någon form av medborgarskap – ö.a.) till peruansk medborgare som del av ett konkordat (ett avtal med en statsmakt – ö.a.) mellan Heliga Stolen (la Santa Sede, symbolen för Pontifikatet, begrepp som använts sedan 300-talet och syftar på en juridisk/teologisk tilltänkt stol och inte en fysisk/vanlig – ö.a.) och Peru.
En signifikant händelse i hans biografi, som ger en helhetsbild av hans “missionsarbete” och hans ekumeniska (samarbete mellan olika kristna kyrkor och samfund – ö.a.) institution, är enligt ett pressmeddelande följande:
“Den 27 december 2017, två dagar efter att det irreguliära benådandet av den idag framlidne Alberto Fujimori (som skakade galler i ‘presidentfängelset’ åren 2007-23 och som benådades av expresident Kuczynski från sitt 25 års långa straff på grund av ‘hälsoskäl’ år 2017. Han kom dock ut ur fängelset 2023 men avled 11 september 2024), i sin funktion av att vara Chinclayos biskop så rekommenderade Robert Prevost den före detta presidenten (Han var president i tre olika varianter mellan åren 1990–2000 – ö.a.) att be om förlåtelse till var och en av hans regerings offer, för att kunna komma till en försoningsprocess.”
Prevost förtäljde: “Expresident Alberto Fujimori bad om förlåtelse ehuru på ett ytligt och nästan gement sätt. Han erkände enbart i allmänna ordalag och sa tillade att ifall några har känt sig kränkta så fick de ett förlåt. Måhända vore det från hans sida då mer effektivt att personligen be om ursäkt för några av de stora orättvisor som begicks, och för vilka han blev dömd och fälld… med målet att kunna inleda en försoningsprocess.”
Vid ett annat tillfälle uppmanade den nuvarande påven Leo XIV de som protesterade mot och förkastade Fujimoris benådning att uttrycka sig på gator och torg på ett ‘fredligt sätt’ och utan att komma med ‘ärekränkningar eller våldsamheter’, för att på så vis inte skapa mer splittring.
“Vi måste lägga åt sidan strider och politiska diskussioner, och istället söka hur vi kan föra landet framåt… Jag tror att vi måste kalla alla till en process av reflektion, att söka efter sanningen, för tyvärr kostar även lögner” sade han när han var biskop i Chiclayo (2015–2023 – ö.a.).
Och artikeln, trots sin ambition att hylla den nye påven till skyarna genom att måla upp honom som “freden och rättvisans påve” och som en förespråkare för “kontemplation”, avslutas med att avslöja det falska i hans hållning vid den tiden — hans vilja att välsigna benådandet som “sanning”, “förlåtelse” och “försoning”. Låt oss läsa vidare:
“Det bör påpekas att benådningen av Alberto Fujimori år 2017 beviljades som en del av en byteshandel med röster och tjänster. Därför upphävde Högsta domstolen tio månader senare, i oktober 2018, den åtgärden eftersom den helt saknade juridisk giltighet och beordrade därefter Fujimoris omedelbara gripande. Fujimori avled den 11 september 2024.”
Från artikeln: “Robert Prevost rekommenderade Alberto Fujimori att be om förlåtelse till sina offer när han var biskop i Chiclayo” av Carlos Contreras Chipana (reaktionär mediafigur och “journalist” som bla. skrivit om PKP på senare tid i departementen Ayacucho och Áncash – ö.a.) för RPP (Radio Programas del Perú – Perus största radiomediagrupp som även innehåller internet och TV – ö.a.), 9 maj 2025.
Som en sidnot kan vi säga att råttorna i den högeropportunistiska linjen (LOD – Línea opportunista de derecha som är förrädare som strukturerades under den reaktionära statens säkerhetstjänst och CIA vilka efter Ordförande Gonzalos gripande 1992 förde fram lögnhistorien om att Ordföranden ville, liksom dem, kapitulera inför reaktionen. De arbetar idag kring det reaktionära valprojektet som förut kallades MOVADEF – ö.a.) har firat nyheten om påvevalet av Prevost såsom en “försoningens påve” (liksom lejonparten av revisioniter önskar LOD försoning och amnesti för alla så att de kan delta i parlamentet och njuta av frukterna av korruption och det goda livet som etablerade politiker – ö.a.). Det vill säga ett val för “bajornetternas fred” (på spanska är uttrycket “gravfältens fred” och har således mer religiös klang – ö.a.).
År 2018 satt han som andra viceordförande i Perus biskopskonferens (sp. Conferencia Episcopal Peruana). Från denna position hanterade han den allvarliga krisen kring övergreppen inom Sodalitium Christianae Vitae (SCV – Sodalitgemenskapen för kristet liv, är en katolsk lekmannagemenskap, en sodalitet, som grundades i Peru 1971 av Luis Fernando Figari. Den erkändes officiellt av Vatikanen 1997 – ö.a.), bland andra frågor. Han var också apostolisk administratör i Callao (huvudstaden Limas hamndistrikt, med cirka 800 000 invånare och Limas internationella flygplats belägen där, samt den marinbas där Ordförande Gonzalo hölls fången och där PKP höll sin första Kongress 1988 – ö.a.) mellan åren 2020-2021.
År 2023 utsåg Fransiskus honom till prefekt för Dikasteriet (de olika myndigheterna inom den Romerska kurian, alltså påvens “regering” eller centrala förvaltning, kallades tidigare: kongregationer. Påve Fransiscus ändrade termen och strukturen 2022 för att vara med i tiden – ö.a.) för biskopar och även till ordförande för den Påvliga kommissionen för Latinamerika.
Liksom sin föregångare Leo XIII och sin Padre Putativo (förkortat P.P. förmodad fader, såsom Josef till Jesus, skulle kunna förstås här som “andlige fader”, en liten anekdot är att om man heter Josef på spanska, som blir José blir smeknamnet PePe, efter PP – ö.a.) Franciskus, bär även han en fläck på sin annars vita och obefläckade påvliga skrud.
Franciskus involvering i repressalier och försvinnandet av fyra medlemmar ur hans Jesuitorden (katolsk orden grundad 1534 – ö.a.) under den argentinska militärjuntans tid (1976–83 – ö.a.) orsakade mycket kritik. Trots att han hade ett ”renhetsintyg” utfärdat av några framstående människorättsförsvarare, har bevisen för hans inblandning fortsatt att hemsöka honom ända fram till hans död den 21 april 2025.
Och med Prevost sker något liknande på grund av hans medskyldighet i övergreppen av pedofili som skett inom Sodalitetet, som är en av de många globala skandaler som bland annat den katolska kyrkan är skyldiga till. Och precis som skett i det tidigare fallet så skyndsamt försökte man utfärda hans “renhetsintyg”, men denna gång är det “grävande journalister” som skrev det lilla finstilta.
OM DET NAMN SOM PÅVEN HAR ANTAGIT
Vatikanens talesperson har framhållit att valet av Leo XIV som namn för den nya påven är en referens till den moderna katolska socialläran, som började med encyklikan (officiellt brev eller en lärodokument från påven som riktas till biskopar och katoliker – ö.a.) av påve Leo XIII (italienskfödd påve från 1878-1903) som hette: “Rerum Novarum” (som tar upp sociala och politiska frågor och förfäktar privategendomen och fördömer socialismen, en inspirationskälla för traditionella kristdemokrater – ö.a.)
Han tillade: “det är också tydligt icke på slump en referens till arbetande män och kvinnor i en tid av artificiell intelligens.”
“Rerum Novarum”, kan översättas till “Om de nya tingens tillstånd” och har titeln ‘Encykliska brevet Rerum Novarum från den högste påven Leo XIII om arbetarnas situation’, som publicerades den 15 maj 1891 i Rom. (Internationella redaktionen, 9 maj /nyhetsbyrån EFE).
För att förstå vad den nya påven och den katolska kyrkan tar med sig är det viktigt att minnas två händelser inom kyrkan som visar hur den anpassat sig till de ‘nya situationerna’ i klasskampen i världen, och som är bakgrunden för att förstå naturen hos den som nu leder och representerar den. Dessa är:
– Det II Vatikankonciliet – vilken var den tjugoförsta ekumeniska konciliet (Världsomfattande kyrkomöte, varav det första hölls i Nicea år 325. Det II Vatikankonciliet var det 21:ta – ö.a.) i den katolska kyrkan som hade som huvudsyfte att behandla relationen mellan kyrkan och den moderna världen. Det kallades samman av påve Johannes XXIII (norditaliensk påve åren 1958-63 helgonförklarad av Fransiscus – ö.a.) som meddelade detta den 25 januari 1959. Man bör komma ihåg att därför kallade de sig själva för “en kyrka för tidsåldern”, det vill säga en kyrka i tiden, som försvarar den rådande ordningen av förtryck och utsugning och såsom varande medvetna om detta och då de dessutom redan hade överlevt steget från ett klassamhälle till ett annat (avses den borgerliga revolutionen som förde mänskligheten från feodalism till kapitalism, från godsherrens till borgarens välde, och möjligen även övergången från det antika slavsamhället till feodalismen – ö.a.) tänkte de att det kunde överleva i de nya tider då socialismen införs i världen, något som emellertid är omöjligt därför att skillnaden är att tidigare samhällen grundats på utsugning men världsproletariatets kamp är för ett samhälle utan exploatering eller exploatörer.
Konciliet samlades från oktober 1962 i fyra sessioner, eller etapper, fram till det avslutades den 8 december 1965 av påve Paulus VI (från 1963 till 1978, helgonförklarad av Fransiscus – ö.a.). Från detta evenemang ska vi göra en kort kommentar om Pastoralkonstitutionen för Glädje och Hopp om kyrkan i världen av idag (latin: GAUDIUM ET SPES: Constitutio pastoralis de Ecclesia in mundo huius temporis). Gaudium et Spes sluter upp och sammanflätas i försvaret av prvategendomen och blir här en fortsättning på “Rerum novarum”.
Vidare, ett annat dokument och event för oss att hålla i åtanke är det encykliska “Centesimus annus” från 1 maj 1991, som presenterades officiellt såhär:
“Hundra år efter den encykliska ‘Rerum novarum’ och genom härledning, beträffande marxismen, under ett århundrande av europeisk och världshistoria, påve Johannes Paulus II publicerade ett dokument gällande upptäckter och analyser av ‘nytillkomna ting'” (encykliska “Centesimus annus,” 1 maj 1991)
För oss står det klart att den roll som ideologisk sköld för imperialismen och världsreaktionen, uppfylls av den katolska kyrkan och att den konkretiseras både politiskt och organisatoriskt.
Vi ämnar att referera till Pontifikatets och den peruanska kyrkans officiella ställningstaganden för att mer och bättre förstå dess karaktär och reaktionära och kontrarevolutionära essens som kyrkan rent allmänt upprätthåller.
Vi kommer också att ta upp Prevosts “missionsarbete” i Peru och Latinamerika, såsom ett uttryck för försvaret av den katolska kyrkans globala makt — eftersom hälften av världens katoliker finns här. Detta sker i sammansvärjning och tvist med försvaret av imperialismen, och då huvudsakligen Yankee-imperialismen, vilken är den huvudsakliga dominatorn här i deras strategiska bas för deras världshegemoni.
MARXISMEN OCH DEN RELIGIÖSA FRÅGAN
För att bekämpa den så börjar vi med att ta upp de riktiga och säkra uttalanden som Ordförande Gonzalo gjorde i Intervjun 1988:
“Marx lärde oss att ‘religion är folkets opium‘, vilket är en marxistisk tes som är helt giltig både idag och imorgon. Den innefattar att religionen är en social produkt, ett fenomen spunnen ur exploatering och som kommer att dö ut i takt med att exploateringen undanröjs och ett nytt samhälle växer fram. Detta är principer som vi inte får förbise och som vi alltid måste ha i åtanke. I samband med det ovan sagda bör vi också minnas att folket har en religiös tro, vilket aldrig har varit – och aldrig kommer att vara – ett hinder för att kämpa för sina djupa klassintressen, vilket tjänar revolutionen och konkret folkkriget. Det måste stå fullständigt klart att gällande denna folkets religiositet så respekterar vi den och ser det som en fråga om frihet till religiös tro, så som det erkänns i det program som antagits av Kongressen.”
“Problemet med den ‘nya evangeliseringen’ (Den grundad i påve Johannes Paulus II:s Redemptoris Missio (1990), bygger på Andra Vatikankonciliets och Paulus VI:s Evangelii Nuntiandi och syftar till att möta moderna kulturella utmaningar genom en inre omvändelse till Kristus som grund för missionsarbete – ö.a.) handlar uttryckligen om hur kyrkans höga ledare, och Påvedömet i synnerhet, ser på Latinamerikas roll; som de själva säger så finns hälften av världens katoliker i Latinamerika — det påtalade redan den dåvarande påven år 1984. De försöker använda 500-årsjubileet av Amerikas ‘upptäckt’ för att driva ett ‘nytt evangeliserings’-initiativ. I syntes menar de: att evangeliseringen startade officiellt 1494 och nu, i detta nya århundrade, vill de lansera en ‘ny evangelisering’ för att försvara sin starkaste bastion — hälften av världens katoliker är församlade i denna bastion — som upprätthåller deras makt, och det är vad de eftersöker. Så det höga prästerskapet och Pontifikatet försöker att försvara sina positioner i Amerika och de tjänar den nordamerikanska imperialismen som är den som främst dominerar i Latinamerika.”
“Men man måste förstå denna plan som en del av en världsomspännande plan, kopplad till relationerna med Sovjetunionen i samband med tusenårsjubileet av dess kristnande (År 988 lät storfurst Vladimir av Kiev döpa sig och sin befolkning, vilket markerade starten för kristnandet av Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Detta är grunden till den ortodoxa kyrkans inflytande i regionen – ö.a.), eller banden med den kinesiska revisionismen (Vatikanstaten höll flera dialoger med KKP i slutet på 1980 talet – ö.a.), kyrkans insatser i Polen, i Ukraina, med mera; det är en global plan inom vilken den “nya evangeliseringen” spelar en roll. De försöker som alltid försvara den rådande samhällsordningen, att utgöra dess ideologiska sköld, eftersom den reaktionära ideologin, imperialismens ideologi, har förlorat sin giltighet. Därefter försöker de anpassa sig, fortsätta överleva, men framtidsutsikterna kommer att vara annorlunda, det är inte som tidigare, de följer den lag som Marx etablerade: religion som företeelse kommer gradvis att upplösas i takt med att exploateringen och förtrycket förstörs och försvinner, och eftersom de tjänar en exploaterande klass men den klass som kommer hävda sig inte är en exploaterande klass, så kan Pontifikatet följaktligen inte överleva. Religiösiteten måste gradvis upplösas och under tiden måste man erkänna rätten till religiös tro och tanke, tills människorna – genom nya objektiva omständigheter – kommer utveckla ett klart, vetenskapligt och omdanande medvetande om världen. För oss bör man alltså se, i syntes, den ‘nya evangeliseringen’ som en del av kyrkans plan för att överleva under de nya villkor som en oundviklig samhällsomvandling för med sig.
Fortsättning följer…