Kurdistans Arbetarparti (PKK) höll sin tolfte kongress den 5-7 maj. I följande uttalande från kongressen skriver PKK att:
”Den extraordinära tolfe kongressen har utvärderat att PKK:s kamp har avvecklat den förnekelse- och förintelsepolitik som påtvingats vårt folk, och fört den kurdiska frågan till en punkt där den kan lösas genom demokratisk politik. Kongressen drog slutsatsen att PKK har uppfyllt sitt historiska uppdrag. Baserat på detta beslutade den tolfte kongressen att upplösa PKK:s organisationsstruktur och avsluta den väpnade kampen.”
Detta är en fortsättning på processen från februari då Abdullah Öcalan, ledaren för PKK, som har varit fängslad i Turkiet sedan 1999, krävde upplösningen av partiet och ett slut på den väpnade kampen. Två dagar senare tillkännagav PKK en vapenvila med den turkiska staten. President Erdoğan kallade det för en “historisk möjlighet.”
PKK förklarade den första mars att vapenvilan var möjlig tack vare de ”demokratiska framsteg” som Turkiet har gjort, och att ”väpnad kamp inte längre är nödvändig” vilket de höll fast vid under den tolfte kongressen. I praktiken innebär detta att de så kallade “Erdoğanlagarna” inte längre är aktuella, och att Turkiet under Erdoğans ledning anses vara tillräckligt demokratiskt för att erbjuda ett alternativ. Öcalan menade att detta är ett tecken på de ”demokratiska staternas” framväxt efter ”realsocialismens” fall, vilket har lett till ett större demokratiskt utrymme. Kongressen framhöll att PKK uppfyllt sin ”historiska uppgift” av få slut på förnekandet av den kurdiska indentiteten. Därav menade kongressen att partiet nu ska ”upplösas” och därmed dess vapen ska nedläggas.
Det som PKK:s ledning gör är att tala om en ”demokratisk väg” under imperialismen. Men detta är självklart falskt. Turkiet har inte utvecklats till någon form av demokrati, den Turkiska republiken är en fascistisk stat vars grundval är halvfeodal och halvkolonial och tjänar kompradorborgarklassens intressen (som säljer ut och privatiserar allt) – den är endast en lakej åt imperialismen. Varenda försök till vapenvila och förhandlingar mellan PKK och den turkiska staten sedan år 1993 har endast resulterat i fler repressiva åtgärder, förstörelse av byar, massarresteringar och mord på kurdiska ledare. Denna försoning mellan Öcalan och den turkiska regeringen var inte oväntad och leder oundvikligen till en splittring inom den kurdiska befrielserörelsen.
Den kurdiska nationella befrielserörelsen utkämpar en rättfärdig kamp. Den är en del av den internationella kommunistiska rörelsens process inom de nationella befrielserörelsernas strömning. Den kurdiska nationen och dess folk, uppdelat och underkuvat Turkiet, Syrien, Irak och Irak, kämpar mot imperialismen, i vilken försoning med imperialismen, ”demokratiska lösningar” etcetera, endast förlänger imperialismens livstid i världens mest oljerika region, där den endast bringat fattigdom, misär, krig och död. Det kurdiska folket vet om detta, särskilt då deras blod många gånger fått rinna i kampen mot imperialismen och dess lakejer.
PKK har utkämpat en väpnad kamp med gerillakrig sedan 1984. Under denna process på grund av flertalet olika faktorer så har den turkiska staten lyckats att isolera gerillan från massorna. Detta orsakades dels genom det systematiska förstörandet av kurdiska byar från den turkiska staten och dels på grund av den felaktiga strategi som PKK tillämpat som försatt de i denna siutation. På grund av denna isolering så har PKK upplevt stora svårigheter i kriget mot den tekniskt överlägsna turkiska staten. Ledningen i PKK väljer nu alltså att inte utvärdera och korrigera felen i sin politiska och militära plan utan väljer hellre att försona sig.
Detta är ett bevis på hur en borgerlig karaktär och linje hos en ledning för en nationell befrielserörelse begränsar den nationella befrielsekampen – vilket är den huvudsakliga orsaken till PKK:s fall. Genom att aldrig ha intagit en konsekvent antiimperialistisk linje – som kämpar för en nydemokratisk revolution och som riktar sina krafter på krossandet av den förtryckande staten i samklang med alla förtryckta folk i landet – utan som istället har ständigt reducerat kampen för självständighet till autonomi, för en revolutionär omvälvning till en fri samlevnad med imperialismen, från väpnad kamp till förhandlingar om fred och amnesti, så har PKK:s kamp lett de till dess logiska slutsats: kapitulation, upplösning och avväpning.
PKK:s senaste kongress menar att de har bättre förutsättningar inom förhandlingsrummet och inom parlamentet än vad de har på slagfältet. ILLUSIONER. Utan en folkarmé så har folket ingenting. Lär av historien: nedläggningen av vapen har aldrig lett till framsteg, utan enbart till förföljelse, lönnmord och att den förtryckande staten kan intensifiera sitt förtryck utan att behöva hantera ett väpnat motstånd från folket.
Vidare skriver den tolfte kongressen i sitt uttalande att:
”Den nuvarande utvecklingen i Mellanöstern inom ramen för ett tredje världskrig gör också en omstrukturering av relationerna mellan kurder och Turkiet oundviklig.”
Kongressen försvarar sin kapitulation genom att påtala skräcken inför ett stundande världskrig vilket gör att PKK väljer försoningens väg. Ett världskrig kan antingen eldas igång av att imperialisterna inleder ett krig för omfördelningen av världens förtryckta nationer eller för att underkuva revolutioner. Vad som de refererar till här som skulle kunna trigga igång ett världskrig är oklart men en kvalificierad gissning hade varit att de riktar sin uppmärksamhet mot en kommande amerikansk-sionistisk invasion av Iran. Ett alternativ till detta skulle vara att de refererade till om folken i regionen skulle resa sig mot imperialismen. I båda dessa fall så tar PKK ställning för den nuvarande hegemonin i regionen, uttryckt i USA-imperialismens lakejer.
Både USA-imperialismen och Israel fortsätter att pressa de närliggande staterna för en invasion av Iran. Iran är USA-imperialismens förlorade bastion i regionen som den förlorade 1979. Att återta Iran är självklart ett viktigt strategiskt mål, inte enbart för dess stora oljereserver, utan även för dess militära kapacitet. Inom Iran så finns det kurdiska områden vilka skulle kunna spela en destabiliserande kraft under en invasion om dessa allierade sig med den iranska staten.
Trump håller just nu på att förhandla med Iran om ett kärnenergiavtal. USA-imperialismen vill förbjuda iransk kärnenergi under förevändningen att Iran kan med detta utveckla en kärnvapenprogram. Både USA och Israel har under våren hotat om bombräder mot Iran om de inte skriver under på avtalet. Iran å andra sidan står fast vid sin position och förbereder sitt försvar.
Pentagon har skickat minst sex B-2-bombplan – 30 procent av US Air Force:s flotta av stealthbombplan – till ön Diego Garcia i Indiska oceanen, i vad analytiker kallar ett budskap till Iran när spänningarna återigen blossar upp i Mellanöstern. Detta är samma militärbas som skickade bombflygplan till ”Operation Iraqi Freedom” under USA:s invasionskrig av Irak år 2003. Utplaceringen kom samtidigt som USA:s president Donald Trump och hans försvarschef Pete Hegseth varnar för ytterligare åtgärder mot Iran och dess ombud, samtidigt som amerikanska jetplan fortsätter att attackera Houthirebellerna i Jemen.
Att PKK-ledningens slutgiltiga försoning och intensifieringen av fredsprocessen sker nu är inte förvånande om ett stundande krig skulle utlösas av USA/Israel med flera mot Iran. En väpnad gerillagrupp i konflikt med Turkiet under ett sådant krig, som har följare i det invaderade landet, skulle kunna avsevärt försvåra krigsplanerna och bli en onödig distraktion för imperialisterna. Dessutom skulle dessa spända motsättningar kunna resultera i ett ännu hårdare förtryck mot de kurdiska ledarna.
Om du kopplar analysen av utvecklingen i Iran till utvecklingen i Syrien, där ”motståndsaxeln” försvagats genom statskuppen i slutet av 2024 då al-Assad, allierad till Iran, störtades och en västlig marionett planterades, så framkommer förståelsen att USA-imperialismen och dess lakejer i regionen försöker stabilisera relationerna med alla sina ”vänner” i regionen vilket är en förutsättning för en invasion av Iran.
Både Erdoğan och Trump har etablerat ett samarbete med den syriske presidenten al-Julani, som nu vill kallas Ahmed al-Sharaa och leder Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Trump annonserade tidigare att de skulle lyfta sanktionerna mot Syrien och Julani och Erdoğan har uttryckt enighet i ”kampen mot terrorismen” och lovade ett ”djupt strategiskt partnerskap” mellan Turkiet och HTS. HTS, som grundades som en avknoppning till al-Qaeda, har starka band till både Turkiet och Saudiarabien, och är understödda av USA och Israel. Statskuppen i slutet av 2024, när HTS tog makten, planerades och koordinerades av MI6, CIA och Mossad under Erdoğans uppsyn. Israel genomförde även taktiska bombräder mot al-Assadregimens militära strykor dagarna innan maktövertagandet och på så vis banade vägen för att HTS kunde ta makten.
Syrien är inte av något avsevärt ekonomiskt intresse för någon av de tidigare nämnda makterna utan utmärker sig mest ur ett rent militärt syfte. USA:s president Donald Trump ser inte Syrien som en “strategisk knutpunkt” för utrikespolitiken och kommer därför sannolikt inte att fortsätta stödja kurdiska väpnade grupper i landet på samma sätt som under kampen mot ISIS. PKK:s syriska motsvarighet PYD kontrollerar idag Rojava, ett område i nordöstra Syrien. Rojava har varit under USA-imperialismens beskydd vilken kunnat få ut enorma vinster ur oljeproduktionen i området. Det är oklart hur det amerikanska stödet kommer se ut nu när de har en egeninstallerad regering i landet till skilland från den tidigare al-Assadregimen vilken Rojava fungerade som en motvikt mot.
Detta för oss till följande fråga. Är Öcalans kall och kapitulation inom PKK ett tecken på en förändring i Mellanöstern?
Kommunisterna i hela världen måste stödja kurderna i sin kamp mot imperialismen och fördömma och förkasta alla försök till fredsförhandlingar, avväpning och likvidation av den väpnade kampen. De måste uppmana de kurdiska gerillorna som riktar geväret mot imperialismen och alla dess lakjejer att aldrig släppa taget av sitt gevär, det verktyg som kommer få de att storma himmlarna.