“Enhet är en bra sak och en bra paroll. Men vad arbetarrörelsen behöver är enhet mellan marxister, inte enhet mellan marxister och motståndare och förvanskare av marxismen.”
– V.I. Lenin, Put Pravdy (1914)
Den allmänna krisen inom imperialismen når ett allt svårare läge, vilket gör att reproduktionen av någon typ av legitimitet för den borgerliga staten blir även det allt svårare för de härskande klasserna. När motsättningarna i världen intensifieras tvingas de borgerliga politikerna att hitta nya sätt för att rättfärdiga sitt styre. Men eftersom de inte har något att erbjuda världens folk kan de endast erbjuda nya bedragarfraser i syfte att avleda massorna från att förstå verkligheten.
Detta är i sig inget nytt. De härskande klasserna har alltid ljugit för att skydda sin makt. Men idag behövs det nya lögner då stora delar av massorna känner inte någon typ av representation i parlamenten eftersom alla riksdagspartier i grunden propagerar för samma sak, de “reglerar” förtrycket och upprätthåller kapitalismen och borgarklassens härskande ställning både inrikes och utrikes. Över hela världen växer sig det fram nya rörelser som påstår sig vara det “rätta” alternativet, både inom den så kallade ”högern” och “vänstern”. Detta på grund av att de etablerade och traditionella ”vänster”- och ”höger”-partierna inte kunnat lösa massornas problem utan endast visat sitt sanna ansikte som pratkvarnar och bedragare.
För alla de som har ögon och förstår att problemen i världen bottnar sig i klassamhället är det uppenbart att en samhälleligt allomfattande förändring är absolut nödvändig. Det är därför revisionismen är så värdefull för de härskande klasserna. Proletariatet, som är historiens mäktigaste klass i egenskap av att vara den enda klassen kapabel att avskaffa klassamhället, har en ideologi, marxismen, som klart och tydligt förklarar dess världsåskådning och vad som måste göras. När proletariatet och dess ideologi sammanslås skakas världen. Den är därav allsmäktig – den kan vägleda proletariatet att utföra sin historiska uppgift. Revisionismen innebär att skriva om marxismen, vika dess principer och således göra den oanvändbar. Eftersom revisionismen är princip- och värdelös vänder den mer än gärna kappan efter vinden. Därav är opportunismen den naturliga konsekvensen av revisionismen. Opportunism innebär att prioritera kortsiktiga vinster på bekostnad av de långsiktiga målen. Eftersom revisionister är oförmögna att uppfylla dess, i alla fall påstådda, långsiktiga mål blir de kortsiktiga målen högst upp på agendan. Detta förvandlar klasskampen till en ”svans åt beslutsfattarna”, då det huvudsakliga är att få vinna över beslutfattarna, och därav uttöms det revolutionära innehållet i utbyte mot en kompromissvillighet.
Revisionismen livnär sig på idealismen. Om du är idealist, någon som analyserar verkligheten utifrån förutfattade idéer, får du samma problem som de härskande. Då kommer du oundvikligen använda misslyckade metoder och hoppas på ett gott resultat. Exempelvis om man har svalt idén att Sverige är en demokrati och att i en demokrati går det att reformera staten blir det naturligt att man ser de befintliga partierna som problemet och suddar således ut klasskampens mekanismer. Då kommer du försöka bilda nya partier, som till form kan variera men med samma innehåll, när det gamla oundvikligen misslyckas. På sådant vis blir man imperialismens bästa marknadsföringskonsulter.
Det är i denna situation som ”vänstern” åter finner sig i, år efter år. Istället för att se världen som den är – att borgarklassen utövar en klassdiktatur gentemot arbetarklassen och att detta endast kan förändras medelst revolutionärt våld – hoppas och tror de på en fredlig förändring som efter lite skrik på gatan ska godkännas i maktens salar. Likt en livegen står de på knäna utanför slottets portar.
Framtidens vänster
Vi ser numera något liknande som tar form här i Sverige, under det nuvarande namnet “Framtidens Vänster”, som i denna stund försöker att “ena” flertalet av grupperingar och partier som menar sig stå till “vänster om Vänsterpartiet”.
Vi bör dock understryka att detta projekt är i sin begynnelse och inte antagit tillräckligt många uttalanden och beslut för att möjliggöra en heltäckande analys av detta fenomen, men det är fortfarande viktigt att granska denna utveckling, att genom historiematerialistisk anda jämföra med tidigare rörelser, samt lyfta blicken mot övriga länder i världen som redan har liknande rörelser och vad dessa grupper genomfört och åstadkommit under sin livslängd.
Låt oss först gå till deras huvudsakliga, men relativt korta, beskrivning av dess principer, som finns på Framtidens Vänsters hemsida:
“Nu börjar arbetet med att organisera ett nytt vänsteralternativ. Ett alternativ som sätter rättvisa, jämlikhet och solidaritet före marknadens intressen.
Här finns plats för alla som vill bidra, oavsett om du redan är politiskt aktiv någon annanstans eller vill engagera dig anonymt. Dina erfarenheter, idéer och din röst är viktiga.
Vi tror på socialism, där gemenskap och mänskliga behov sätts först. Vi bär feminism, som gör frihet och jämställdhet till en självklarhet för alla. Vi står för antirasism, eftersom varje människa har ett okränkbart värde. Vi driver antiimperialism, i övertygelsen om att solidaritet aldrig stannar vid nationsgränser. Och vi kräver klimaträttvisa, för en omställning som är rättvis både här och nu och för kommande generationer.
Det här är början på något nytt men ännu inte fastlagt i sin form. Kanske växer det till ett nytt parti, kanske tar det sig en annan väg. Det avgör vi tillsammans, steg för steg.
Framtidens vänster är just nu vårt arbetsnamn, ett namn som lika mycket som själva riktningen är något vi formar gemensamt.
Tillsammans bygger vi ett nytt vänsteralternativ som vågar stå upp mot orättvisor och som sätter människan och planeten i centrum.”
I deras försvar, är detta troligtvis bara ett försök att göra en så “bred” position som möjligt, i sitt försök att ena flertalet av de partierna och grupperna vi kommer ta upp senare, som uppenbarligen har väldigt olika definitioner av vad dessa innebär, inte minst till frågan om vad som menas med termen “socialism”.
I slutändan tar man dock upp målet med detta projekt, som att det “kanske” handlar om att bana vägen för ett nytt parti. Vi bör i detta fall ta upp frågan om vad det annars skulle kunna leda till. Troligtvis är ett nytt parti eller i alla fall en valfront det mest logiska resultatet ifall detta initiativ faktiskt skulle lyckas, så låt oss nu se vad för konstellation man försöker att ena till en “framtidens vänster”.
I ett uttalande som publicerades den 18:e oktober, på samtliga organisationers hemsidor och sociala medier så konstateras följande vara delaktiga i samtalen kring ett framtida arbete. Vi presenterar också en kort introduktion till dessa organisationer:
-
Framtidens Vänster
Initiativtagarna till projektet, som består av Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat som båda fortfarande sitter som ledamöter i riksdagen efter att ha blivit uteslutna ur Vänsterpartiet för sitt stöd för Palestina. Troligtvis är ett antal av nära kontakter från V också medverkande här.
-
Kommunistiska Partiet (KP)
Revisionistiskt parti i Sverige, grundat 1970, tidigare känd som KFML(r) men som numera tagit bort både “revolutionär” från sitt namn och kastat undan hammaren och skäran från sin partisymbol i ett försök att “modernisera” sitt ansikte utåt med ett Kellogsinspirerat K. De sitter idag på 2 stycken kommunmandat, efter att ha förlorat hälften av mandaten sedan 2010. Har aktivt valt att inte ställa upp i några riksdagsval.
-
Arbetarmakt (AM)
Bildades 1994 i en splittring från det trotskistiska “Socialistiska Partiet”, och anslöt sig till den sk. 5:e Internationalen. Till skillnad från många trotskistiska grupper så är de öppna med att kalla sig just en “trotskistisk organisation”. I sin helhet har det främst ett arbete i Stockholm, och internationellt har den 5:e Internationalen inte sett någon större framgång, med nuvarande medlemssektioner i 6 länder.
-
Socialistiskt Alternativ (SA)
Tidigare känd som “Rättvisepartiet Socialisterna”, som har sin grund i CWI-Internationalen och 1970-talets trotskistiska rörelse, som aktivt bedrev entrism i SSU fram till slutet av 1990-talet, då man beslöt sig att driva sitt eget parti.
-
Feministerna (F!)
Tidigare känd som Feministiskt Initiativ, grundad 2005 av Gudrun Schyman i ett försök att bygga en “feministisk” rörelse i takt med att delta i den växande identitetspolitiska sfären. Valet 2014 blev deras topp, och med 3,2% i riksdagsvalet blev de det största partiet utanför riksdagen. Detta blev ingen långvarig succé, med en politik främst riktad för småbourgeoisien försvann initiativet relativt fort bland aktiva medlemmar i takt med att man också förlorade stora delar av sina mandat. Sedan 2019 har partiet gått mot en allt mer “dekolonial” profil, och har förändrats mycket sedan 2014.
-
Solidaritet (S)
Ledd av en fd. vänsterpartistisk lokalpolitiker från Linköping är Solidaritet också en del av de flertal missnöjda vänsterpartister som försökt bilda en ny ström som utlovar “motstånd överallt”. Detta “motstånd” ska ta form genom “organisering” i stormöten, solidaritetsföreningar och “motståndsklubbar” med andra ord fredlig metoder för att övertyga makthavarna. I sitt program tar man upp “solidaritet” som ett återkommande tema för att uppnå “världsfred”, bland annat genom att utöka FN:s befogenheter samt makten hos internationella domstolar, och vända Sveriges diplomatiska politik för att “stödja fredskampen” i andra länder.
-
Folkets Röst (FR)
En postmodern gruppering som grundades detta år av flera aktivister inom Palestinarörelsen som tröttnat på det politiska etablissemanget i Sverige och menar att ingen av riksdagspartierna erbjuder någon typ av stöd för folket i Palestina. De verkar inte haft några planer på att bilda ett parti, utan snarare vädja till de politiska partierna i form av kravlistor, bland annat sina 10 kravpunkter som tar upp imperialismen, rasism och dekolonialism.
Denna samling av organisationer gav som sagt ett gemensamt uttalande, där man konstaterade att:
“Den 18 oktober samlades Solidaritet, Kommunistiska Partiet, Framtidens Vänster, Socialistiskt Alternativ, Feministerna, Folkets Röst och Arbetarmakt för ett öppet samtal om hur eventuella framtida samarbeten på vänstersidan kan formas och se ut. I en tid där de styrande politiska krafterna cementerar rasismen och imperialismen, ignorerar klimathotet, förstärker patriarkatet och kraftigt försämrar människors ekonomiska villkor är vi glada över att kunna samlas och prata om en annan väg framåt. Fortsättning följer.”
Frågan återstår fortfarande, vad ett sådant samarbete skulle innebära. Det finns redan förekommande demonstrationer där flera organisationer samlas, och gemensamma protester inom vänstern är ingenting nytt, så vad menas just med “framtida samarbeten”? Vi får nog vänta tills vi får ett definitivt svar, men tankarna går mot antingen formandet av ett nytt parti, valallians eller det mindre troliga, formandet av någon typ av media eller intresseorganisation.
Trots allt, ifall frågan om ett nytt parti eller valallians ligger på dagordningen, bör vi studera historien om föregående “enhetsprojekt” som varit ett återkommande tema under närmare hundra år, och som allt för ofta lett till förluster. Dessa “valallianser” existerar fortfarande idag i de flesta länderna i Västeuropa, och att detta skulle komma till Sverige skulle inte innebära någon ny typ av kamp, snarare är det bara en ytterligare anpassning till de parlamentariska ramarna inom EU-blocket.
“Vänsterallianser”, ett etablerat nordiskt koncept.
Något som vi i Sverige missar allt för ofta är utvecklingen i våra grannländer, och denna typ av samarbete genom gemensamma “valallianser” är redan etablerat i övriga länder i Norden, inklusive Island, och har varit det i decennier. Dessa partier har sett en relativt liknande utveckling emellan varandra och haft en relativt misslyckad politik med endast ett fåtal ministerpositioner. Låt oss ta en resa genom Norden och beskåda dessa underliga grupperingar.
Karta över “vänsterpartier” inom Norden.
-
Vänsterförbundet / Vasemmistoliitto – Finland
Sammanslagning av SKDL, SKP, DA, SAP vid 1990. Idag det största “vänsterpartiet” med flera mandat i parlamentet. De var medlemmar av den tidigare regeringen i Finland, och stöttade aktivt processen med att ingå i NATO och militariseringen av landet, bland annat genom att införa en “könsneutral” värnplikt som del av NATO:s krigsmaskin. I sitt program så uttrycker man sig som en del av en “ny rörelse” som växer i Europa:
“Vänsterförbundet vill vara med om att bygga upp en bred tredje vänster. Den första vänstern inspireras av den franska revolutionens stora frihetsidéer. Den andra vänstern verkade i arbetarklassens namn för social jämlikhet mot ägandets övermakt.
Den tredje vänstern är tanken på en historisk allians mellan de stora europeiska politiska idéströmningarna liberalismen och socialismen för att bygga upp en bättre värld. Också det feministiska tänkandet och miljömedvetenheten har en central ställning i den tredje vänsterns tankevärld. Den tredje vänstern är ett nytt rödgrönt sätt att tänka och handla som överskrider partigränserna.”
-
Rødt – Norge
Sammanslagning av AKP-ml och RV vid 2007. Relativt små men besitter även stolar i parlamentet. De har bland annat gett upp positionen att lämna NATO, valde att stötta ökad vapenförsäljning till Ukraina och beskriver sin position i sitt partiprogram:
“Vi måste återuppbygga Norges nationella försvarsförmåga för att säkra vår självständighet och vi kommer att arbeta för en nordisk försvarsallians som gör det möjligt för oss att hävda vår suveränitet.”
Som ett ledande parti för “vänster”-oppositionen sitter de trots allt nu som ett stödparti för den nuvarande socialdemokratiska regeringen i Norge, med sin närmast allierade “Sosialistiskt Venstreparti” i spetsen. Våra kamrater i Norge beskriver läget:
“Rødt är ett parti av och för småborgerskapet. Men myriaden av små partier visar hur heterogen småborgarna är. Det finns många konfliktlinjer, många olika och ibland motstridiga intressen, och många kulturella skillnader. Ledningens mål med att göra Rødt till ett medelstort parti, dvs. att utöka väljarbasen, tar helt klart nya steg mot att begränsa partiet kulturellt och i sin sammansättning. Utvecklingen är särskilt tydlig i det att partiledningen vill ha ett “normalt” parti, och inte ett parti av utomparlamentariska aktivister. I den mån de vill ha aktivister är de mest intresserade av arbetararistokratin: de älskar heltidsvalda tjänstemän och de bäst betalda yrkesarbetarna i landet.”
-
Enhetslistan / Enhedslisten – Danmark
Enhetslistan är ett snarlikt parti, med en sammanslutning av VS, DKP, SAP och KAP vid 1993. De har legat på omkring 5% av rösterna de senaste åren, men upplever ett relativt stort stöd i Köpenhamn, med omkring 20% av stödet inför kommunvalet. I praktiken har även de nu också gett upp frågan om att lämna NATO och EU. Deras tidigare ordförande, Pelle Dragsted skrev en bok kallad “Nordisk Socialism”, som översattes till svenska av självaste Jonas Sjöstedt, där man tydligt visar den ideologiska positionen hos denna strömning av nordiska “vänsterpartier”.
Vad vill de “nordiska demokratiska socialisterna”?
Denna bok (Nordisk Socialism) kan sammanfatta de långsiktiga målen för dessa partier, vilket inte är att genomföra revolution för att uppnå socialismen och kommunismen, utan att i egen mening “demokratisera ekonomin” och att de “nordiska samhällena är föredömen” i hur man bygger jämställda samhällen. Detta är ett försvarstal för imperialismen, ett svansande för socialdemokratin och reformismen som ledde Norden under “rekordåren”, vilket tyder på en öppet ställningstagande för reformismen, socialchauvinismen och imperialismen och är emot allting som den kommunistiska rörelsen står för, som i praktiken är att spotta på sina egna rötter och föregångare.
Något som skiner igenom bland alla partierna är ett ställningstagande för att “värna” Norden och bilda militära allianser mellan våra länder, som vi kan konstatera visar en strategisk position för att understödja de nordiska imperialisterna, och möjligtvis stärka den gentemot de övriga imperialister, däri inkluderat de ”allierade” europeiska och amerikanska imperialisterna. Detta är en tes som vi också presenterade i relation till socialdemokraternas nya partiprogram i Sverige:
“Dessutom menar Socialdemokraterna att Sverige ska vara ’ledande aktör i EU’, den ska utveckla ett ’nordiskt samarbete, också inom säkerhetspolitiken när hela Norden är med i Nato’, och att det behövs en ’mer kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU för att bidra till ökad trygghet i en osäker omvärld’. EU, som en allians av imperialister, bidrar till den ökande krigshetsen genom militariseringen av EU under de senaste åren, särskilt efter den ryska imperialismens anfallskrig i Ukraina. Genom att dra fördel av denna imperialistiska aggression har EU ökat sin krigshets och ökat sin militariseringsprocess. Det är uppenbart att Socialdemokraternas förkärlek för EU knyter den svenska imperialismen närmre dess vänner i EU, särskilt den tyska imperialismen som är ledande i denna allians.”
– Socialdemokratins kris och nya program, 2024
Med allt detta i åtanke kan vi konstatera att detta inte är något nytt fenomen, och att de jämförelser vi tagit upp knappast lett till någon framgång för den “socialistiska” rörelsen, utan snarare bara en urvattning av principer och sin politik till förmån för att nå flera mandat inom parlamenten.
Valallianser i övriga Europa?
Runtom i Europa är “enhetsallianser” också en väl etablerad struktur bland den parlamentariska “vänstern”, bland annat Podemos och Sumar i Spanien, NFP i Frankrike, SP i Nederländerna, Syriza i Grekland, Die Linke i Tyskland, och många fler, varav flera mindre grupper som inte besitter några mandat i parlamenten. Detta tyder snarare på att Sverige är en av de som gått mot trenden, eftersom Vänsterpartiet i sin tur varit ett nästintill “hegemonistiskt” ”vänster”-parti i många, många år, medan de flesta andra partierna med rötter i Komintern i Europa antingen avverkat sin verksamhet eller bildat enhetsallianser med andra reformister.
Även i Storbritannien ser vi nu ett försök att bilda en ny typ av parti med ett liknande mål, att samla alla “progressiva” krafter i ett löst enat parti, som i nuläget kallas för “Your Party”. Trots att Corbyn varit ledare för Labour blev han utmanövrerad av andra fraktioner inom sitt parti, som motiverade hans avgång genom väldigt lösa anklagelser om antisemitism, men som räckte för att röja undan honom från sin position. Under hela den här perioden var trotskister ett ledande stöd för Corbyns ledning i partiet, främst inom IMT/RKP (Internationella marxistiska tendensen som sedan ”lanserade” den Revolutionära kommunistiska internationalen med avdelningar som kallas för RKP i de olika länderna, såsom i Sverige). IMT/RKP såg honom som någon typ av Messias för vänstern i Storbritannien. IMT beskrev vid det här läget händelsen som “Corbyn revolutionen” och menade i en artikel från 2017 att Corbyn nämligen aldrig skulle vika sig i jämförelse med Syriza och Alexander Tsipras i Grekland:
“Det råder inget tvivel att en vänsterarbetarregering skulle möta tryck från alla håll om den innehavde makten… Dock, Storbritannien är inte Grekland; Labour är inte Syriza; och Corbyn är inte Tsipras. Labour partiet har en betydligt större historisk tyngd och mycket djupare rötter inom arbetarklassen är vad Syriza någonsin haft. Det är inte en kortlivad trend utan det traditionella masspartiet för den brittiska arbetarklassen, med starka kopplingar till fackföreningarna.”
En person som ramlar över samma sten två gånger har ett dåligt minne.
Fortsättningsvis i takt med att Palestinarörelsen lyckades bygga ett stort momentum såg Jeremy Corbyn och flera andra äntligen sin chans att försöka bryta Labours monopol på representation för vänsterfrågor inom det brittiska parlamentet.
Tillsammans med Zarah Sultana och ett flertal “oberoende” representanter i parlamentet som också lämnat Labour satte man igång sin plan för ett nytt parti under sommaren 2025 och lyckades registrera sitt parti nyligen i slutet på September samma år. Trots detta blev det genast skandaler inom partiet redan innan man registrerat det, men inte gällande politiska frågor, utan faktumet att man skickat ut mejl till potentiella medlemmar som registrerat sina uppgifter på deras webbplats. I detta mejl uppmanade man att betala in sin medlemsavgift, vilket ledde till att 22 000 människor registrerat sig, och om dessa individer hade betalat sin avgift så skulle inkomsten för partiet redan nå ett belopp närmare 1 miljon brittiska pund, eller 12 miljoner svenska kronor.
Detta var dock inte på initiativ av den breda ledningen av oberoende inom parlamentet, utan på Sultanas eget bevåg, vilket ledde till en stor konflikt där de resterande parlamentarikerna fördömde hennes handling, medan hon själv anklagade denna “ledning” för sexism och korruption, samtidigt som hon försvarade sin handling för att komma igång med projektet på riktigt.
I september försökte man återigen att starta upp en hemsida för att registrera medlemmar, med både Corbyn och Sultana åter vid rodret och man planerade en konferens som skulle ske vid slutet av november 2025 med en förväntan på 13 000 deltagare. I valundersökningar beräknas ungefär 20% att vara beredda på att rösta på detta parti, och en undersökning visade att närmare 31% skulle rösta på en valallians mellan Green Party och Your Party, och Sultana själv har påstått att det viktigaste målet för Your Party är att “vinna över Reform Party”, vilket visar en likhet med flertalet andra allianser, inte minst NFP i Frankrike.
Återigen går tusentals människor in i illusionen om att Corbyn ska vara någon typ av “räddare” för vänstern, och genom att bygga en ideologisk grund för sitt parti att endast “vinna över rasisterna”, finns det ingen större styrka i frågan att faktiskt bidra till någon förändring. När en sådan kraft lyckas vinna valet, utan att faktiskt ha några vidare planer för att underlätta krisen kommer det endast leda till att reaktionen bygger en större makt, och rättfärdigar sin politik ytterligare, och i vissa fall ger större upphov till fascistiska positioner som vill uppvisa den borgerligt demokratiska parlamentarismen som “inkompetent” endast för att rättfärdiga en fascistifiering och militarisering av samhället.
Att bygga ett hus utan någon grund?
För att bygga ett hus krävs det en grundläggande förståelse av konstruktionen. Om du ska lyckas med att konstruera ditt hus är det först och främst den självaste grunden som det står på som ska byggas. Utan en fast botten kan du bygga vad som helst, men i längden så kommer det att sjunka ned under jorden. Detsamma gäller i frågan om att bygga ett parti, oavsett vilken ideologisk ståndpunkt du skriver under.
Som bekant för marxister som studerat den ryska revolutionen förde Lenin en lång polemik emot Trotskij som i detta fallet motiverade att “söka enhet inom arbetarrörelsen”, vilket egentligen betydde enhet mellan revisionister, genom sin dåvarande tidskrift som Trotskij själv kallade för “fraktionslös”. Lenin riktade sin kritik mot detta som en felaktig förståelse av tvålinjekampen inom den ryska rörelsen och sammanfattade tre punkter i relation till misstagen i detta i pamfletten “Om brott mot enheten som döljs med skrik om enhet” från maj 1914.
“1) Trotskij varken förklarar eller förstår den historiska betydelse som de ideologiska skiljaktigheterna mellan riktningarna och fraktionerna inom marxismen har, fastän dessa skiljaktigheter fyller socialdemokratins tjuguåriga historia och rör nutidens grundläggande frågor (som vi senare kommer att visa);
2) Trotskij har inte förstått fraktionsväsendets grundläggande särdrag, nämligen erkännande av enheten i ord och splittring i verkligheten;
3) under ”fraktionslöshetens” flagg försvarar Trotskij en av de utlandsfraktioner, som är särskilt renons på idéer och saknar grund inom Rysslands arbetarrörelse.”
Medan Trotskij samtidigt fördömde Lenin och pravdisterna som “splittrare” och “självmordspolitiker” endast för att de motsatte sig en enhet med “socialpatrioter” visade sig de sistnämda att bli de ledande krigsvurmarna likt resterande reformister i Europa. Istället gick man till kamp emot dem, vilket visade sin riktighet när revolutionen inleddes 1917, och individer som Trotskij förstod sin felaktighet varpå flertalet av dessa tidigare motståndare valde att ansluta sig till bolsjevikerna.
Trots Trotskijs anklagelser om splittringsverksamhet, visade han sig själv inkapabel till att leda någon enhetsprocess med resterande grupper inom det socialdemokratiska partiet. Efter att Bolsjevikerna uteslöt resterande mensjeviker ur partiet grundade de, tillsammans med Trotskij och flertal andra grupper, sin egna formation, kallad “Augustiblocket”, som i sin tur föll sönder redan efter 1 år. Lenin ger i sin tur ett exempel på varför detta projekt aldrig lyckades bli något långvarigt.
“De lettiska marxisterna, som var den enda helt obestridliga organisationen i ’augustiblocket’, har formellt utträtt ur detta, sedan de i en resolution på sin senaste kongress (1914) förklarat, att
’försonarnas försök att till varje pris sammansluta sig med likvidatorerna har visat sig vara till ingen nytta och förenarna har själva blivit ideologiskt och politiskt beroende av likvidatorerna’.
Så uttalade sig efter ett och ett halvt års erfarenhet en organisation, som själv intar en neutral ställning och inte önskar uppta förbindelse med någotdera av de två centra. Så mycket mera vägande måste dessa neutrala personers beslut vara för Trotskij!
Det torde räcka.
Personer som anklagat oss för splittringsverksamhet, för att vi inte vill eller inte kan samsas med likvidatorerna, kunde själva inte samsas med dem. Augustiblocket har visat sig vara en fiktion och har fallit sönder.
Trotskij bedrar sina läsare, när han döljer detta faktum. Våra motståndares erfarenhet har bevisat, att vi har rätt och att samarbete med likvidatorerna är omöjligt.”
Fortsättningsvis beskriver Lenin kort att:
”Vår plikt är att göra läsarna uppmärksamma på hur löjligt det är att syssla med olika slags projekt för ’sammanslutning’ (av samma slag som ’augustisammanslutningen’?) utan att ta hänsyn till vad de medvetna arbetarnas majoritet i Ryssland vill.”
Oenhetlig politik, men enhetlig pajkastning
Det är konflikter som denna som vi åter bör minnas när vi ser strömningar som söker “enhet” på en revisionismens grund. Trots att det gått över 100 år sedan Lenin fördömde denna process ser vi än idag människor gå in i samma fälla som hundratals andra partier genom historien. Jämförelsevis var Augustiblockets olika fraktioner betydligt mer enade än t.ex. Kommunistiska Partiet och Socialistiskt Alternativ (tidigare Rättvisepartiet socialisterna, RS), då KP beskrev RS såhär:
“De är små och få, men oerhört aktiva. I sin fanatiska aktivism har de träffande kallats för vänsterns Jehovas Vittnen.
Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna skyr varandra som pesten. Här i staden är det SP som vägrar ha med RS att göra, medan i Umeå är det tvärtom. Trots detta har man nu till EU-parlamentsvalet bildat det gemensamma Arbetarinitiativet. Varpå det här i staden finns ett SP, ett RS och två AI, ett som RS i kapprock och ett som SP i kapprock. Som sagt det stoppades in två trottepartier i en telefonkiosk och ut kom fyra.”1
Samtidigt beskriver Arbetarmakt KP som ett virrvarr av nonsens:
“Så även om vi är beredda att samarbeta kring alla konkreta frågor, måste vi ändå säga till alla ärliga kommunister i ”Kommunistiska” Partiet: kommunistisk skolning och kommunistisk politik kommer ni aldrig att få inom KP – er ledning och era ideologer har aldrig förstått dessa ting.” 2
Och från annat håll anklagades RS för att ha samlat in pengar till Gaza som de egentligen skickar till Israel, enligt Proletären, varpå RS försvarade med att de alltid öppet redovisat sin ekonomi, samtidigt som:
“Detta till skillnad från de vänsterorganisationer som antingen aldrig redovisar något, inte samlar in några pengar, betalas av staten eller tagit emot pengar från Nordkoreas eller någon annan ambassad.”3
Som vi tidigare tog upp så visar Solidaritet en stor tillit till det borgerliga rättssystemet och FN och vill utnyttja dessa för att ”hjälpa” människor i nöd, bland annat folket i Gaza, något som Arbetarmakt själva rättfärdigt kritiserade KP för tidigare:
”Egentligen är frågan väldigt enkel: Om kommunister nödvändigtvis ska respektera alla FN-beslut och borgerliga lagar som universella, betyder det då att idén om en socialistisk revolution i Sverige, som naturligtvis skulle bryta mot en rad lagar, måste läggas på hyllan? Och vad ska man säga om att FN:s säkerhetsråd fördömde Kommunistiska Partiets favoritstalinister i Nordkorea när landet utförde missilavfyrningar för två år sedan? Rimligen bör KP också börja förespråka en bojkott mot Nordkorea, med argumentet att de bryter mot det ack så heliga FN:s lagar. Vi ser med förväntan fram emot Kommunistiska Partiets nästa steg bort från allt vad marxismens grunder heter och rekommenderar så länge kamraterna i KP att läsa på i marxismens rika litteratur kring staten.”
Ytterst nyligen har det även varit olika linjer i relation till borgmästarvalet i New York, där Framtidens Vänster publicerade ett officiellt uttalande där man hyllar opportunisten Zohran Mamdani som en kämpe för socialismen, och likt Corbyn lyfts fram som en profet som kommer “rädda” USA från kapitalismen. Daniel Riazat från Framtidens Vänster delade sina tankar kring valet:
“För första gången på länge har folket fått möjlighet att välja en representant som säkert inte är perfekt (det är ingen) men som står på folkets och rörelserna sida på riktigt. En socialist som inte känner att han behöver dölja antirasism eller kampen för internationell solidaritet för att få röster utan som förstår att de faktiskt måste vara en bärande del av att vara vänster år 2025. Jag hoppas Zohran vinner stort och att vänstern i stora delar av världen lär sig något av hans kampanj och strategier. Alltså inte bara i teorin utan också i praktiken.”
Samtidigt publicerade Folkets Röst ett inlägg under rubriken “Varför Mamdani inte är vad vi vill ha”. Här utvecklar de sin analys och pekar på flera punkter om varför Mamdani, likt andra socialdemokratiska bedragare, Alexandra Ocasio-Cortez och Bernie Sanders, endast spelar borgarklassens intressen. Samtidigt som Mamdani utnyttjat sig av Palestinarörelsen med enkla fraser och okontroversiella ställningstaganden så har han i praktiken fortsatt legitimera Israel genom att stötta tvåstatslösningen, och planerar att ha kvar flera ledande sionister i sin administration.
“De verkliga vinnarna är återigen det tvåpartisystem som endast tjänar elitens intressen och som på nytt hittar sätt att neutralisera verkliga resningar från folket mot imperialismens kärna. Det som Mamdani har lyckats göra inför valet är att ompaktera sionismen för väljarna… …Mamdanis kampanj fokuserar på viktiga reformer och lösningar för staden, men för att bli hörd har han gjort sig delaktig i koloniala och imperialistiska maktstrukturer. Hur många gånger ska vänstern falla för en amerikansk illusion? Ni hyllar inte motstånd, ni hyllar demokraterna.”
Idealismens ofruktbarhet
Om du har erfarenhet inom “vänstern” och kan din historia är det ganska svårt att se alla dessa grupper försöka uppnå någon typ av enhet. Istället liknar detta snarare en taktik, där man medvetet går in i ett projekt för att försöka att sno medlemmar från varandra. Men trots sina motsättningar har de en sak gemensamt: de är alla uttryck för revisionismen.
Trots allt finns det andra frågor där de för samma linje, inte minst att sin “partilojalitet” går före allting annat. Därför är det svårt att se att man gör ett riktigt försök att faktiskt upprätthålla någon typ ärligt arbete för detta enhetsprojekt, eftersom det alltid finns ett underliggande mål hos vardera medlemsorganisation, särskilt de etablerade partierna som aktivt söker mandat i kommuner och regioner.
Men låt oss tro på att detta kommer lyckas, att det bildas ett nytt parti inom vänstern som lyckas få mandat i kommuner, landsting och i riksdagen. Vad är då målet i längden? Flera av dessa partier besitter redan mandat i olika platser, där man rent enbart agerar som en svans åt Socialdemokraterna. De har ej lyckats att leverera någon omvälvande politik, utan har bara varit en i mängden bland övriga partier, vilket är tydligt när de också förlorat allt större mandat i kommun och region. Vad kommer vara skillnaden i detta läge?
Och ifall man kommer in i riksdag, vad kommer ske då? Som vi sett bland övriga partier i Norden har de kommit in i parlament med stora löften om att verka mot NATO och EU, och föra en “riktig” linje, men i längden har alla dessa partier givit upp sina positioner för att kunna erhålla en eller två positioner som ministrar i regering, precis som Vänsterpartiet nu förbereder sig för att ta en position i en kommande socialdemokratisk regering.
Av de flertalet individer som nu väljer att delta i detta projekt, som trots allt påstår sig vara någon form av “leninister”, vill vi ge en avslutande mening från kamrat Lenin, som med sina bidrag till utvecklandet av marxismen lyckades erhålla den första stora segern för det internationella proletariatet.
“Under det tidigare skedet, för kriget, ansågs opportunismen ofta vara en ’avvikelse’, en ’extrem’, men dock legitim beståndsdel av det socialdemokratiska partiet. Kriget har visat, att detta är omöjligt i framtiden. Opportunismen har blivit “fullt mogen” och spelar nu för fullt sin roll som bourgeoisins emissarie inom arbetarrörelsen.
Enhet med opportunisterna har blivit rena rama hyckleriet, vilket vi kan se ett exempel på i det tyska socialdemokratiska partiet. I alla viktiga fall (exempelvis vid omröstningen den 4 augusti) kommer opportunisterna med sitt ultimatum, vilket de sedan driver igenom med hjälp av sina talrika förbindelser med bourgeoisin, sin majoritet i fackförbundsstyrelserna etc.
Enhet med opportunisterna betyder nu i praktiken att arbetarklassen underordnas den “egna” nationella bourgeoisin, betyder förbund med den i syfte att undertrycka andra nationer och att kämpa för stormaktsprivilegier; den betyder splittring av det revolutionära proletariatet i alla länder.
Hur hård kampen mot de i många organisationer dominerande opportunisterna i enskilda fall än må vara och vilka egenartade former processen att rensa arbetarpartierna från opportunister i de enskilda länderna än antar, så är denna process ofrånkomlig och fruktbringande. Den reformistiska socialismen dör bort; den återuppstående socialismen ’kommer att bli revolutionär, oförsonlig och upprorisk’ som den franske socialisten Paul Golay träffande har uttryckt sig.”
– V.I. Lenin, Socialismen och kriget (1915)