Om staten – Vladimir Lenin 1919

Proletärer i alla länder, förena er!

Föreläsning vid Sverdlovuniversitetet den 11 juli 1919

Kamrater, enligt den plan ni antagit och vilken meddelats mig är det frågan öm staten som är vårt tema idag. Jag vet inte i vilken mån ni redan är bekanta med denna fråga. Om jag inte misstar mig har era kurser nyss börjat, och ni skall för första gången systematiskt ta itu med denna fråga. I så fall kan det mycket väl hända, att jag under den första föreläsningen i denna svåra fråga inte lyckas göra framställningen tillräckligt klar och lättfattlig för många av åhörarna. Men då ber jag er att inte låta oroa er av detta, eftersom frågan om staten är en av de mest komplicerade och svåra frågorna och väl en av de mest tilltrasslade av borgerliga vetenskapsmän, författare och filosofer. Man får därför aldrig vänta sig att man med en gång under ett kort föredrag skall kunna uppnå fullständig klarhet i denna fråga. Sedan man första gången sysslat med denna fråga bör man notera de ställen man inte förstått eller som är oklara och återvända till dem för andra, tredje och fjärde gången, för att i fortsättningen såväl genom läsning som genom olika föreläsningar och diskussioner komplettera och ytterligare klargöra det man inte förstått. Jag hoppas att vi skall kunna samlas ännu en gång och då utbyta åsikter om alla andra hithörande frågor och kontrollera vad som förblivit mest oklart. jag hoppas också att ni som komplettering till diskussionerna och föreläsningarna kommer att ägna en viss tid åt att läsa åtminstone några av Marx’ och Engels’ viktigaste verk. Dessa verk kommer m utan tvivel att finna i den litteraturförteckning och de handböcker som är tillgängliga för sovjet- och partiskolornas elever i det bibliotek ni har. Och om återigen någon i första ögonblicket kanske skulle skrämmas av det svåra i framställningen, så vill jag åter uppmana er att inte låta avskräcka er, tv det som är obegripligt första gången man läser det kommer att bli begripligt vid förnyad läsning eller när ni i fortsättningen går frågan in på livet från en något annorlunda sida. Jag upprepar ännu en gång att när det gäller en så komplicerad och av borgerliga vetenskapsmän och författare så förvirrad fråga, så måste var och en som på allvar vill tänka igenom och självständigt tillägna sig den gripa sig an frågan flera gånger, återvända till den gång på gång, överväga den från olika sidor för att nå fram till en klar och bestämd insikt. Och det kommer att vara desto lättare för er att återvända till denna fråga som den är av så grundläggande och fundamental karaktär för hela politiken, att m inte endast i en sådan stormig och revolutionär tid som den vi nu genomlever utan också i den mest fredliga tid i vilken tidning som helst, i samband med vilket ekonomiskt eller politiskt spörsmål som helst alltid kommer att stöta pa frågan: vad är staten, vad är dess väsen, vad är dess betydelse och vilken inställning till staten har vårt parti. det kommunistiska partiet som kämpar för att störta kapitalismen? Varje dag kommer ni av en eller annan anledning att återvända till denna fråga. Och det viktigaste är att ni som resultat av era studier, diskussioner och föreläsningarna om staten börjar kunna behandla denna fråga på ett självständigt sätt, eftersom ni kommer att konfronteras med den av de mest skilda anledningar, i samband med varje bagatellfråga, i de mest oväntade kombinationer, i samtal och dispyter med motståndarna. Först när ni lärt er att självständigt komma till rätta med denna fråga kan ni anse er tillräckligt fasta i er övertygelse och tillräckligt framgångsrikt förfäkta den när som helst och var som helst.

Efter dessa korta anmärkningar övergår jag till den egentliga frågan, vad staten är, hur den uppstått och vilken ställning arbetarklassens parti, det kommunistiska partiet som kämpar för kapitalismens fullständiga störtande, i det väsentliga bör inta till staten.

Jag har redan nämnt att det knappast finns något ämne som medvetet eller omedvetet till den grad förvirrats av representanter för den borgerliga vetenskapen, filosofin, rättsvetenskapen, den politiska ekonomin och journalistiken som just frågan om staten. Än idag uppblandas denna fråga mycket ofta med religiösa fragor. Mycket ofta sammanblandar inte bara representanter för religiösa läror (för dem är detta något fullt naturligt) utan också personer som anser sig fria från religiösa fördomar den speciella frågan om staten med frågorna örn religionen och försöker konstruera en – mycket ofta komplicerad och på filosofisk ideologi vilande – lära om att staten är något gudomligt, något övernaturligt, att den är en för mänskligheten livgivande kraft, en kraft som ger människorna något, har något att ge, medför något som inte är av människan utan är henne utifrån givet, att detta är en kraft av gudomligt ursprung. Och faktum är att denna lära så intimt är förknippad med utsugarklassernas – godsägarnas och kapitalisternas – intressen, så troget tjänar deras intressen, så starkt har genomsyrat herrar borgarrepresentanters alla vanor, alla åsikter och hela vetenskap, att man vid varje steg kommer att stöta på rester av denna lära. De förekommer t. o. m. i mensjevikernas och socialistrevolutionärernas åsikter om staten, fastän dessa med förtrytelse avvisar tanken att de skulle stå under inflytande av religiösa fördomar och är övertygade om att de kan betrakta staten med nyktra ögon. Denna fråga är så förvirrad och komplicerad, därför att den berör de härskande klassernas intressen mer än någon annan fråga med undantag endast av grundvalarna för den ekonomiska vetenskapen. Läran om staten används till försvar av samhälleliga privilegier, av utsugningen och av kapitalismens existens – det är därför det största misstag att i denna fråga vänta opartiskhet, att tro att personer som gör anspråk på att vara vetenskapliga här kan ge er den rena vetenskapens synpunkt. I frågan om staten, i läran om staten, i teorin om staten kommer ni alltid, när ni stiftar bekantskap med frågan och tränger in i den tillräckligt, att möta inbördes kamp mellan olika klasser, en kamp som återspeglas eller får sitt uttryck i kampen mellan åsikterna om staten, i värderingen av statens roll och betydelse.

För att så vetenskapligt som möjligt gripa sig an denna fråga måste man åtminstone göra en flyktig historisk återblick på statens uppkomst och utveckling. Det mest tillförlitliga sättet att be handla en samhällsvetenskaplig fråga, det som verkligen är nödvändigt för att lära sig att på rätt sätt angripa en sådan fråga och inte förirra sig i en mängd bagateller eller i den väldiga mångfalden av sinsemellan kämpande meningar, det viktigaste för att behandla denna fråga från vetenskaplig synpunkt är att inte glömma det grundläggande historiska sambandet, att betrakta varje fråga från den synpunkten hur en viss företeelse i historien uppstått och vilka viktigaste utvecklingsetapper den genomgått, och att med utgångspunkt från dess utveckling se vad ifrågavarande ting nu blivit, jag hoppas att ni beträffande frågan om staten kommer att ta del av Engels’ verk Familjens, privategendomens och statens ursprung. Det är ett av den moderna socialismens grundläggande verk, där man kan lita på varje sats, lita på att den inte sagts på måfå utan skrivits på grundvalen av ett väldigt historiskt och politiskt material. Givetvis är inte alla delar av detta verk lika populära och lättfattliga: några av dem förutsätter att läsaren redan besitter vissa historiska och ekonomiska kunskaper. Men jag säger ännu en gång: man bör inte oroa sig, om man inte genast förstår detta verk efter den första genomläsningen. Det gör nästan ingen. Men genom att senare återvända till boken efter det att intresset väckts kommer ni att lära er förstå största delen av den, om inte allt. jag påminner om denna bok därför att den hjälper en att på ett riktigt sätt behandla frågan i nämnda avseende. Den börjar med en historisk framställning av hur staten uppstått.

För att riktigt kunna gripa sig an denna liksom varje annan fråga – t. ex. frågan om kapitalismens uppkomst, om människornas utsugning av varandra, om socialismen, om hur socialismen upp,tätt, vilka betingelser som framkallat den – alla dylika frågor kan man angripa tryggt och med övertygelse först sedan man skaffat sig en historisk överblick över frågans utveckling i dess helhet. I den fråga vi behandlar måste man framför allt lägga märke till att staten inte alltid existerat. Det var en tid då ingen stat fanns. Staten uppstår när och var en uppdelning av samhället i klasser äger rum, när utsugare och utsugna träder fram.
Innan den första formen av den ena människans utsugning av den andra, den första formen av uppdelning i klasser – slavägare och slavar – uppstod, existerade den patriarkaliska familjen eller som man ibland säger klanfamiljen (klan=släkte, stam då människorna levde i stammar, släkten). Spåren av dessa primitiva tider har tillräckligt utpräglat bevarats i sedvänjorna hos många primitiva folk, och om ni tar första bästa verk om den primitiva kulturen så kommer ni ständigt att stöta på mer eller mindre tydliga beskrivningar, hänvisningar och påminnelser om att det fanns en tid som mer eller mindre liknade den primitiva kommunism, då samhället inte var uppdelat i slavägare och slavar. På den tiden fanns det inte heller någon stat, det fanns ingen särskild apparat för systematisk användning av våld och Ur att med våld hålla människorna underkuvade. Det är en sådan apparat som kallas stat.
I ursamhället, en epok från vilken den moderna civiliserade mänskligheten skiljs genom flera årtusenden och där människorna ännu levde i mindre stammar och befann sig på de lägsta utvecklingsstadierna, i ett tillstånd som stod vildheten nära, i detta samhälle ser man ännu inga tecken på att en stat skulle existera. Vi iakttar sedvänjornas herravälde, den auktoritet, aktning och makt som tillkom stammens äldste, vi ser hur denna makt stundom tillerkändes kvinnor – kvinnans situation liknade då inte hennes nuvarande rättslösa, förtryckta läge. Men ingenstans möter vi en särskild kategori av människor som avdelats för att regera andra och som i detta regerandes intressen eller syften systematiskt och ständigt förfogar över en viss tvångsapparat, en våldsapparat, vilken idag – det förstår ni alla – existerar i form av beväpnade trupper, fängelser och andra medel för att med våld betvinga andras vilja- allt det som utgör statens väsen.

Om vi bortser från de så kallade religiösa läror, spetsfundigheter, filosofiska konstruktioner och de mångfaldiga meningar som de borgerliga vetenskapsmännen konstruerar och söker den verkliga kärnpunkten, så skall vi observera att staten reduceras till just en dylik från det mänskliga samhället avsöndrad apparat för regerande. När det framträder en sådan särskild grupp av människor, vilken endast är sysselsatt med att regera och vilken för att regera behöver en särskild tvångsapparat för att tvinga andras vilja till underkastelse – med hjälp av fängelser, särskilda kontingenter av människor, trupper m. m. – då uppstår staten.
Men det fanns en tid då det inte existerade någon stat, då det allmänna sambandet, samhället självt, disciplinen och arbetsordningen upprätthölls genom vanans och traditionernas makt, genom den auktoritet eller den aktning som stammens äldste eller kvinnorna åtnjöt, vilka då ofta inte bara var likaberättigade med männen utan inte sällan rentav intog en högre ställning, och då det inte existerade någon särskild kategori av personer, specialister på att regera. Historien visar att staten som en särskild tvångsapparat gentemot människorna uppstått först när och var samhället uppdelats i klasser – det vill säga i grupper av människor, av vilka en del ständigt kan tillägna sig andras arbete, av vilka en del utsuger andra.

Denna samhällets uppdelning i klasser måste alltid klart och tydligt framstå för oss som ett grundläggande faktum i historien. Alla samhällens utveckling under årtusendenas lopp uppvisar i alla länder utan undantag en allmän lagbundenhet, regelmässighet och konsekvens. Först hade vi ett samhälle utan klasser – det ursprungliga patriarkaliska ursamhället där det inte fanns några aristokrater; därefter ett samhälle grundat på slaveri – slavägarsamhället. Detta stadium har hela det nutida civiliserade Europa genomgått – för tvåtusen år sedan härskade slaveriet fullständigt oinskränkt. Också de allra flesta folken i övriga världsdelar har upplevt detta stadium. Hos de minst utvecklade folken möter man fortfarande spår av slaveri, och slaveriets institutioner förekommer även idag, t. ex. i Afrika. Slavägare och slavar – det är den första stora uppdelningen i klasser. Den första gruppen ägde inte endast alla produktionsmedel – jorden och verktygen, hur knappa och primitiva de på den tiden än var – den ägde också människor. Denna grupp kallades slavägare medan de som arbetade och förrättade arbetet åt de andra kallades slavar.

Denna form efterföljdes i historien av en annan form – feodalismen. I det stora flertalet länder utvecklades slaveriet till livegenskap. Samhällets fundamentala indelning var nu feodala godsherrar och livegna bönder. Förhållandena mellan människorna förändrades till sin form. För slavägarna var slavarna deras egendom, lagen hade bekräftat denna uppfattning och betraktade slavarna som ting vilka fullständigt befann sig i slavägarens besittning. Vad den livegne bonden beträffar så förblev klassförtrycket och beroendet i kraft, men den feodale godsägaren ansågs inte äga bonden som ett ting, han hade endast rätt till bondens arbete och rätt att tvinga honom att fullgöra vissa skyldigheter. I praktiken skilde sig som ni alla vet livegenskapen, särskilt i Ryssland där den höll sig längst och antog de brutalaste former, på intet sätt från slaveriet.

Vidare: allteftersom handeln gjorde framsteg, en världsmarknad uppstod och penningcirkulationen utvecklades uppstod inom det feodala samhället en ny klass, kapitalistklassen. Kapitalets makt växte fram ur varan, ur varuutbytet, ur uppkomsten av penningens makt. Under 1700-talet eller rättare sagt från slutet av 1700-talet och under loppet av 1800-talet utbröt revolutioner i hela världen. Feodalismen trängdes ut ur alla länder i Västeuropa. Allra sist skedde detta i Ryssland. År 1861 utbröt också i Ryssland en omvälvning som ledde till att en samhällsform avlöstes av en annan, feodalismen av kapitalismen. Under denna förblev indelningen i klasser kvar och olika spår och rester av livegenskapen likaså, men klassindelningen erhöll i det väsentliga en annan form.
Kapitalägarna, jordägarna och fabriksägarna utgjorde och utgör i alla kapitalistländer en försvinnande liten del av befolkningen, en minoritet som oinskränkt förfogar över hela folkets arbete och följaktligen förfogar över, undertrycker och utsuger hela massan av arbetande människor, av vilka flertalet är proletärer, lönarbetare, som under produktionsprocessen kan skaffa sig existensmedel endast genom att sälja sina händers arbete, sin arbetskraft. Bönderna, som redan under livegenskapen var splittrade och undertryckta, förvandlades med övergången till kapitalismen delvis till proletärer (de flesta), delvis till förmögna bönder (ett fåtal), vilka själva anställde arbetare och utgjorde bourgeoisin på landsbygden.

Detta grundläggande faktum – samhällets övergång från slaveriets primitiva former till feodalism och slutligen till kapitalism – måste ni alltid ha i minnet. Endast genom att ta fasta på detta grundläggande faktum, endast genom att placera alla politiska läror inom denna grundläggande ram blir ni i stånd att på rätt sätt värdera dessa läror och förstå vart de hör, ty var och en av dessa stora perioder i mänsklighetens historia – slaveriet, feodalismen och kapitalismen – omfattar tiotals och hundratals sekler och uppvisar en sådan mängd politiska former, politiska läror, åsikter och revolutioner, att man kan orientera sig i hela denna utomordentliga brokighet och oerhörda mångfald – särskilt i samband med de borgerliga vetenskapsmännens och politikernas politiska, filosofiska och andra läror – endast om man tar denna samhällets uppdelning i klasser och förändringarna i klassherraväldets former som ett orubbligt rättesnöre och utifrån denna ståndpunkt analyserar alla samhällsfrågor – ekonomiska, politiska, andliga, religiösa osv.

Om ni från synpunkten av denna fundamentala uppdelning betraktar staten, så skall ni se att det före samhällets uppdelning i klasser, som jag redan sagt, inte heller fanns någon stat. Men i den mån som samhällets klassindelning uppstår och befästs, i den mån som ett klassamhälle uppstår så uppstår och befästs staten. Mänsklighetens historia känner tiotals och hundratals länder som genomgått eller idag genomgår slaveriet, feodalismen och kapitalismen. Och trots de oerhörda historiska förändringar som ägt rum, trots alla politiska växlingar och alla revolutioner som varit förknippade med mänsklighetens utveckling, med övergången från slaveriet genom feodalismen till kapitalismen och till den nuvarande världsomfattande kampen mot kapitalismen, trots allt detta kommer ni att i vart och ett av dessa länder alltid att urskilja statens uppkomst. Den har alltid varit en bestämd apparat, vilken avskilde sig från samhället och bestod av en grupp människor som uteslutande eller nästan helt eller huvudsakligen sysselsatte sig med att regera. Människorna uppdelas i regerade och i specialister på regering, sådana som höjer sig över samhället och som kallas härskare, statsmän. Denna apparat, denna grupp av människor som regerar över de andra disponerar alltid en viss apparat av tvång, av fysisk makt – likgiltigt om detta våld mot människor kommer till uttryck i urtidens klubba eller i en mera fulländad typ av beväpning under slaveriets epok eller i eldvapnet, som uppkom under medeltiden, eller slutligen i de moderna vapen, som på 1900-talet blivit tekniska under och helt grundar sig på den moderna teknikens senaste landvinningar. Metoderna för våldet har förändrats, men när det funnits en stat så har det alltid i varje samhälle existerat en grupp personer som regerat, som kommenderat och härskat och som för att kunna upprätthålla sin makt disponerat en appart för fysiskt tvång, en våldsapparat med vapen som motsvarade den tekniska utvecklingen under varje epok. Och endast genom att betrakta dessa allmänna företeelser och ställa oss frågan, varför det inte existerade någon stat då det inte fanns klasser, då det inte fanns utsugare och utsugna, och varför den uppstod då klasserna uppstod – endast på detta sätt skall vi finna ett exakt svar på frågan om statens väsen och dess betydelse.

Staten är en maskin för att upprätthålla den ena klassens herravälde över den andra. När det inte fanns några klasser i samhället, när människorna före slaveriet arbetade under de primitiva förhållandena av större jämlikhet, under betingelserna av en ännu mycket låg arbetsproduktivitet, när den primitiva människan mödosamt förvärvade de medel som var nödvändiga för den torftigaste och mest primitiva existens – då uppkom inte och kunde inte heller uppkomma en särskild grupp av människor som speciellt avsöndrats för att regera och härska över hela det övriga samhället. Först när den första formen för samhällets klassindelning uppträtt, när slaveriet uppkommit, när en bestämd klass av människor genom att koncentrera sig på de grövsta formerna för jordbruksarbete fick möjlighet att producera ett visst överskott, när detta överskott inte var absolut nödvändigt för slavens egen eländiga existens och kom i slavägarens händer – först när denna slavägarklass’ existens alltså hade befästs och för att dess existens skulle kunna befästas var det nödvändigt att staten uppkom.

Så uppstod slavägarstaten, en apparat som gav slavägarna makt och möjlighet att regera över alla slavar. Såväl samhället som staten var vid denna tid betydligt mindre än nu och förfogade över en ojämförligt mycket svagare förbindelseapparat – vid denna tid fanns inte de nuvarande kommunikationerna. Berg, floder och sjöar var oerhört mycket större hinder än de är nu, och statsbildandet försiggick inom betydligt snävare geografiska gränser. En tekniskt svag statsapparat betjänade en stat, som hade jämförelsevis snäva gränser och en snäv verksamhetskrets. Men det var i alla fall en apparat som tvingade slavarna att förbli slavar, som höll en del av samhället i tvång och förtryck under en annan del. Utan en stående tvångsapparat kan man inte tvinga den övervägande delen av samhället att systematiskt arbeta för den andra delen. Så länge det inte fanns klasser, existerade inte heller denna apparat. Då klasserna uppträdde, uppstod samtidigt med att denna delning växte och befästes, överallt och alltid en särskild institution – staten. Statens former har varit utomordentligt olikartade. Under slavägarperioden har vi redan många skiftande statsformer i de dåtida mest avancerade, kulturella och civiliserade länderna, exempelvis i det gamla Grekland och Rom vilka helt vilade på slaveri. Redan då uppstod skillnaden mellan monarki och republik, mellan aristokrati och demokrati. Monarki är en enda persons makt, republik är frånvaro av någon icke vald makt, aristokrati är en relativt liten minoritets makt, demokrati är folkets makt (den ordagranna översättningen av det grekiska ordet demokrati är just folkets makt). Alla dessa skillnader uppstod under slaveriets skede. Trots dessa skillnader var staten under slaveriet en slavägarstat, likgiltigt om det var monarki eller en aristokratisk eller demokratisk republik.

Under varje kurs i gamla tidens historia kommer ni under föreläsningarna i detta ämne att få höra om kampen mellan monarkier och republiker. Det grundläggande var emellertid att slavarna inte betraktades som människor; inte nog med att de inte betraktades som medborgare, de betraktades inte ens som människor. Den romerska rätten höll dem för ting. Lagen om mord, för att nu inte nämna andra lagar om den personliga säkerheten, gällde inte slavarna. Lagen skyddade endast slavägarna, vilka ensamma gällde som fullberättigade medborgare. Om en monarki bildades sa var det en slavägarnas monarki, om en republik grundades så var det en slavägarnas republik. I dem åtnjöt slavägarna alla rättigheter medan slavarna inför lagen var ett ting, mot dem kunde vilket övervåld som helst begås, inte ens ett mord på en slav ansågs som ett brott. Slavägarrepublikerna skilde sig åt till sin inre organisering: det fanns aristokratiska republiker och demokratiska republiker. I den aristokratiska republiken deltog ett mindre antal privilegierade i valen, i den demokratiska republiken deltog alla, men åter gällde det alla slavägare, alla utom slavarna. Denna grundläggande omständighet måste man minnas. Den belyser bättre än allt annat frågan om staten och visar klart statens väsen.
Staten är ett maskineri för den ena klassens undertryckande av den andra, ett maskineri som låter en klass hålla de övriga, undertryckta klasserna i lydnad. Detta maskineri antar olika former. I slavägarstaten har vi monarki, aristokratisk republik eller till och med demokratisk republik. Faktum är att formerna för regerandet varit ytterst olikartade, men sakens kärna har förblivit en och densamma: slavarna hade inga rättigheter och förblev en undertryckt klass, de erkändes inte som människor. Detsamma ser vi också i den feodala staten.

Utsugninsformernas förändring förvandlade slavägarstaten till en feodalstat. Detta hade en oerhörd betydelse. I slavägarsamhället är slaven fullständigt rättslös, han erkänns inte som människa, i den feodala staten binds bonden vid torvan. Det främsta kännemärket på livegenskapen är att bönderna (vid denna tid utgjorde bönderna befolkningens flertal, stadsbefolkningen var ytterst svagt utvecklad) ansågs bundna vid torvan; detta utgjorde livegenskapens basis. Bonden kunde arbeta ett bestämt antal dagar för sig själv på det jordstycke som godsägaren givit honom, de övriga dagarna arbetade den livegne bonden för godsherren. Klassamhällets väsen blev kvar: samhället vilade på klassutsugning. Endast godsägarna kunde åtnjuta fullständiga rättigheter, bönderna var rättslösa. Deras läge skilde sig i praktiken ytterst litet från slavarnas läge i slavägarstaten. Men i alla händelser öppnade sig mycket större möjligheter för deras befrielse, för böndernas befrielse, eftersom den livegne bonden inte betraktades som godsägarens direkta egendom. Han kunde tillbringa en del av tiden på sin egen jordlott, kunde i viss mån så att säga tillhöra sig själv, och i och med de bredare utvecklingsmöjligheterna för utbytet och handelsförbindelserna upplöstes livegenskapen allt mer och växte allt mer kretsen av befriade bönder. Det feodala samhället var alltid mera komplicerat än slavägarsamhället. Där utvecklades i större omfattning handel och industri, vilket redan vid denna tid ledde till kapitalism. Under medeltiden dominerade feodalismen. Även då var formerna för staten olikartade, även då hade vi såväl monarki som republik, fastän den senare var mycket svagare utpräglad, men alltid gällde endast och allenast de feodala godsägarna som de härskande. De livegna bönderna var absolut uteslutna från alla politiska rättigheter.

Varken under slaveriet eller under livegenskapen var den lilla minoritetens herravälde över den överväldigande majoriteten möjligt utan tvång. Hela historien är fylld av oupphörliga försök från de undertryckta klassernas sida att kasta av sig förtrycket. Slavägartidens historia känner befrielsekrig mot slaveriet som varade i flera årtionden. Kommunisterna i Tyskland – det enda tyska parti som verkligen kämpar mot kapitalismens ok – kallar sig för övrigt »spartakister» därför att Spartacus var en av de mest framträdande hjältarna under ett av de största slavupproren för omkring tvåtusen år sedan. Det synbarligen allsmäktiga romerska riket, som fullständigt vilade på slaveri, skakades under loppet av en rad år av ett väldigt uppror, då slavarna beväpnade sig och under Spartacus ledning bildade en stor arme: Till sist blev de emellertid slagna, tillfångatagna och torterade av slavägarna. Dessa inbördeskrig går som en röd tråd genom klassamhällets hela historia. Jag nämnde nyss som exempel det största av dessa inbördeskrig under slaveriet. Hela feodalismen präglades likaledes av ständiga bondeuppror. I Tyskland exempelvis antog under medeltiden kampen mellan de två klasserna – godsägarna och de livegna – en väldig omfattning och förvandlades till inbördeskrig mellan bönderna och godsägarna. Ni känner alla exempel på många sådana bondeuppror mot de feodala godsägarna också i Ryssland.

För att upprätthålla sitt välde och bevara sin makt måste godsägaren ha en apparat som i lydnad sammanslöt en oerhörd mängd människor och underkastade dem vissa lagar och regler. Alla dessa lagar gick huvudsakligen ut på ett: att upprätthålla godsägarens makt över den livegne bonden. Detta var just den feodala staten, vilken exempelvis i Ryssland eller i fullständigt efterblivna asiatiska länder, där livegenskapen ännu råder, skiljer sig till formen – den var antingen republikansk eller monarkisk. Var staten monarki erkändes en enda persons makt; var den republik erkändes i en eller annan grad medverkan av valda representanter för godsägarsamhället – detta i det feodala samhället. Det feodala samhället hade en sådan uppdelning i klasser att den väldiga majoriteten – de livegna bönderna – befann sig i fullständigt beroende av en obetydlig minoritet, godsägarna, vilka ägde jorden.
Handelns och varuomsättningens utveckling ledde till att en ny klass – kapitalistklassen – uppstod. Kapitalet uppkom i slutet av medeltiden, då världshandeln efter Amerikas upptäckt nådde en oerhörd utveckling, då mängden av ädla metaller växte, då silver och guld blev bytesmedel, då penningcirkulationen gav möjlighet att koncentrera väldiga rikedomar i en hand. Silver och guld erkändes i hela världen som rikedom. Godsägarklassens ekonomiska styrka minskade och en ny klass utvecklade sin styrka, nämligen kapitalets representanter. Samhällets omgestaltning försiggick på sa sätt, att alla medborgare skenbart blev jämlika, den tidigare uppdelningen i slavägare och slavar försvann och alla ansågs lika inför lagen, oberoende av vilket kapital de ägde. En jordägare eller en trashank, som inte äger någonting annat än sina händer – alla är lika inför lagen. Lagen skyddar alla lika, skyddar egendomen åt den som har en sådan mot anslag från de egendomslösa massorna, som inte äger något annat än sina händer och undan för undan utarmas, ruineras och förvandlas till proletärer. Sådant är det kapitalistiska samhället.

Jag kan inte närmare dröja vid detta. Ni kommer att återvända till denna fråga när ni behandlar partiprogrammet – då kommer ni att få en karakteristik av det kapitalistiska samhället. Detta samhälle gick emot livegenskapen, mot det gamla feodala systemet under parollen om frihet. Men detta var frihet för den som har egendom. Då livegenskapen krossades, vilket försiggick i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet – i Ryssland skedde detta senare än i andra länder, år 1861 – avlöstes den feodala staten av den kapitalistiska, vilken förklarar att dess paroll är hela folkets frihet, att den är ett uttryck för hela folkets vilja och förnekar att den är en klasstat. Och här uppstår en kamp mellan å ena sidan socialisterna, som kämpar för hela folkets frihet, och å andra sidan den kapitalistiska staten, en kamp som nu lett till upprättandet av den socialistiska sovjetrepubliken och som gripit omkring sig i hela världen.

För att förstå den kamp som inletts mot världskapitalet, för att förstå den kapitalistiska statens väsen måste man minnas att denna stat gick till kamp mot den feodala staten under parollen om frihet. Upphävandet av livegenskapen betydde frihet för den kapitalistiska statens representanter och gjorde dem en tjänst, i den mån livegenskapen krossades och bönderna fick möjlighet att som sin fullständiga egendom besitta den jord som de förvärvat genom friköp eller till en liten del genom avgifter. Staten ägnade ingen uppmärksamhet åt detta: den grundade sig på privategendomen och skyddade egendomen på vilket sätt den än uppkommit. Bönderna förvandlades till privatägare i alla moderna civiliserade stater. Staten skyddade privategendomen, och där godsägaren lämnade ifrån sig en del av jorden till bonden höll staten godsägaren skadelös genom friköp, försäljning mot kontanter. Staten liksom förklarade att den fullständigt kommer att bibehålla privategendomen och lämnade denna allehanda stöd och bistånd. Staten tillerkände varje köpman, varje industriidkare och fabrikant denna egendom. Och detta samhälle, grundat på privategendom, på kapitalets makt, på fullständig underkastelse för alla egendomslösa arbetare och de arbetande bondemassorna – detta samhälle förklarade att dess makt vilade på frihetens grundval. I kampen mot feodalismen förklarade det egendomen fri och var särskilt stolt över att staten skulle ha upphört att vara en klasstat.

Emellertid förblir staten nu liksom tidigare ett maskineri som hjälper kapitalisterna att hålla fattigbönderna och arbetarklassen 1 förtryck, även om den till det yttre är fri. Staten proklamerar allmän rösträtt, den förklarar genom sina förkämpar, förkunnare, vetenskapsmän och filosofer att den inte är någon klasstat. Till och med nu, då de socialistiska sovjetrepublikernas kamp mot denna stat har börjat, anklagar de oss för att vi förgripit oss mot friheten, att vi bygger en stat som grundar sig på tvång, på att en del undertrycker de övriga, medan de däremot representerar en hela folkets stat, en demokratisk stat. Denna fråga – om staten – har nu vid början av den socialistiska världsrevolutionen och just vid tiden för revolutionens seger i några länder, då kampen mot världskapitalet särskilt skärpts, fått den allra största betydelse. Man kan säga att den blivit den ömmaste punkten, brännpunkten för dagens alla politiska frågor och alla politiska tvister.

Vilket parti vi än tar i Ryssland eller i något mer civiliserat land, så finner vi att nästan alla politiska diskussioner, differenser och åsikter nu kretsar kring begreppet staten. Är staten i ett kapitalistiskt land, i en demokratisk republik – särskilt sådana som Schweiz eller Amerika -, i de mest fria demokratiska republiker, är månne staten där ett uttryck för folkviljan, en sammanfattning av hela folkets beslut, ett uttryck för nationens vilja osv. – eller är staten ett maskineri för att kapitalisterna i ett givet land skall kunna bevara sin makt över arbetarklassen och bönderna? Detta är den grundläggande fråga kring vilken de politiska diskussionerna i hela världen för närvarande rör sig. Vad säger man om bolsjevismen? Den borgerliga pressen okvädar bolsjevikerna. Ni kommer inte att finna en enda tidning som inte upprepar den gän,gste anklagelsen mot bolsjevikerna om att de skulle ha förgripit sig på folkets makt. Om våra mensjeviker och socialistrevolutionärer i sitt hjärtas enfald (kanhända är det inte alls någon enfald eller en sådan enfald, om vilken det sägs att den är värre än bedrägeri) tror att det är de som upptäckt och uppfunnit denna anklagelse mot bolsjevikerna – att dessa förgripit sig på friheten och folkmakten – så misstar de sig på det löjligaste. Idag finns det inte en enda rik tidning i de rika länderna, vilka använder tiotals miljoner till deras distribuering och i tiotals miljoner exemplar sprider de borgerliga lögnerna och den imperialistiska politiken – det finns inte en enda sådan tidning som inte skulle ha upprepat dessa huvudargument och anklagelser mot bolsjevismen: att Amerika, England och Schweiz är avancerade stater grundade På folkmakt medan bolsjevikrepubliken är en rövarstat, där friheten är okänd, och att bolsjevikerna förgriper sig på folkmaktens ide och till och med gått så långt att de skingrat konstituerande församlingen. Dessa fruktansvärda anklagelser mot bolsjevikerna upprepas i hela världen. Och de för oss rakt fram till frågan: vad är staten? För att förstå dessa anklagelser, för att tränga in i dem och fullt medvetet ta ställning till dem, och det inte bara på grundval av rykten utan med utgångspunkt från en bestämd åsikt, måste man klart förstå vad staten är. Vi har att göra med alla möjliga kapitalistiska stater och alla de läror till deras försvar som uppstod före kriget. En rätt lösning av frågan fordrar en kritisk undersökning av alla dessa läror och åskådningar.

Jag har redan som hjälpmedel nämnt Engels’ Familjens, privategendomens och statens ursprung. I detta verk påvisas det att varje stat där privatäganderätt till jorden och produktionsmedlen existerar och där kapitalet härskar – oavsett hur demokratisk den än må vara – är en kapitalistisk stat, är ett maskineri i kapitalisternas händer i akt och mening att undertrycka arbetarklassen och fattigbönderna. Och den allmänna rösträtten, den konstituerande församlingen, parlamentet – det är endast formen, ett slags skuldsedel som inte det ringaste ändrar sakens kärna.

Statens herravälde kan anta olika former. Där det råder en form kommer kapitalets makt till uttryck på ett sätt och där det råder en annan form kommer den till uttryck på ett annat sätt.

I sak förblir emellertid makten i kapitalets händer oavsett om det råder rösträttsbegränsning eller inte och om det är en demokratisk republik eller inte – faktum är att ju mera demokratisk den är desto brutalare och mera cyniskt är kapitalismens herravälde. En av de mest demokratiska republikerna i världen är Amerikas förenta stater men ingenstädes (den som har varit där efter 1905 har säkert en föreställning om det) framträder kapitalets makt, en klick miljardärers makt över hela samhället i så brutala former och med så ohöljd korruption som i Amerika. Då kapitalet en gång existerar härskar det över hela samhället och ingen demokratisk republik, ingen rösträtt kan ändra sakens väsen.

Den demokratiska republiken och den allmänna rösträtten var ett väldigt framsteg jämfört med feodalismen. De gav proletariatet möjlighet att uppnå den förening, den sammansvetsning som det idag har, att bilda de fasta och disciplinerade led som för en systematisk kamp mot kapitalet. De livegna bönderna, för att nu inte tala om slavarna, hade ingenting som ens tillnärmelsevis liknade detta. Som vi vet revolterade slavarna, reste sig och satte igång inbördeskrig, men de kunde aldrig skapa en klassmedveten majoritet och partier som ledde kampen, de kunde inte klart förstå vilket syfte de fullföljde, och till och med i de mest revolutionära ögonblicken i historien var de alltid brickor i de härskande klassernas händer. Den borgerliga republiken, parlamentet, den allmänna rösträtten – allt detta är ett väldigt steg framåt i samhällets globala utveckling. Mänskligheten rörde sig fram mot kapitalismen, och först kapitalismen gav, tack vare stadskulturen – den undertryckta proletärklassen möjlighet att bli klassmedveten och skapa den världsomfattande arbetarrörelsen, de miljoner arbetare som i hela världen organiserats i partier, de socialistiska partier som målmedvetet leder massornas kamp. Utan parlamentarismen, utan rösträtten skulle denna utveckling av arbetarklassen ha varit omöjlig. Det är därför som allt detta i de bredaste folklagrens ögon fått en så stor betydelse. Det är därför som en genomgripande vändning förefaller så svår. Det är inte bara de medvetna hycklarna, vetenskapsmännen och prästerna, som stöder och försvarar den borgerliga lögnen om att staten är fri och kallad att försvara allas intressen, utan också massor av människor som uppriktigt håller fast vid de gamla fördomarna och inte kan förstå övergången från det gamla kapitalistiska samhället till socialismen. Inte bara personer som är direkt beroende av bourgeoisin, inte bara de som trycks av kapitalets ok eller som mutats av detta kapital (en mängd av alla möjliga vetenskapsmän, konstnärer, präster osv. är i kapitalets tjänst), utan också personer som helt enkelt står under inflytande av fördomarna om den borgerliga friheten – alla har de dragit i fält mot bolsjevismen i hela världen, därför att sovjetrepubliken när den bildades förkastade denna borgerliga lögn och öppet förklarade: ni kallar er stat fri, men så länge privategendomen finns kvar är er stat i själva verket – även om den skulle vara en demokratisk republik – ingenting annat än ett maskineri i kapitalisternas händer för att undertrycka arbetarna, och ju friare staten är desto klarare kommer detta till uttryck. Exempel på detta är Schweiz i Europa och Förenta staterna i Amerika. Ingenstans härskar kapitalet så cyniskt och hänsynslöst, och ingenstans ser man detta så klart som lust i dessa länder – oavsett att de är demokratiska republiker, likgiltigt hur elegant målade de är, oavsett allt prat om arbetardemokrati, om alla medborgares jämlikhet. I Schweiz och Amerika härskar i själva verket kapitalet, och alla försök från arbetarnas sida att uppnå en något så när väsentlig förbättring av sitt läge besvaras omedelbart med inbördeskrig. I dessa länder finns det inte många soldater, ingen större stående arme – i Schweiz finns det milis, och vare schweizare har ett gevär hemma, i Amerika har det ända till på senaste tid inte funnits någon stående arm€. När en strejk utbryter beväpnar sig därför bourgeoisin själv, lejer soldater och Slår ned strejken, och ingenstans slås arbetarrörelsen ned med sådan hänsynslös brutalitet som i Schweiz och Amerika, och ingenstans kommer kapitalets inflytande så starkt till uttryck i parlamentet som just där. Kapitalets makt är allt, börsen är allt – medan parlamentet och valen är marionetter, dockor… Men ju mer tiden går desto mer öppnas arbetarnas ögon, desto mer sprider sig sovjetmaktens ide, särskilt efter det blodbad som vi just har bakom oss. Allt klarare inser arbetarklassen nödvändigheten av en hänsynslös kamp mot kapitalisterna.

I vilka former republiken än må hölja sig, även om det är den mest demokratiska republik, men om den är borgerlig, om privatäganderätten till jorden, till fabrikerna och verkstäderna finns kvar och privatkapitalet håller hela samhället i löneslaveri, dvs. om inte de krav uppfylls som vårt partiprogram och sovjetförfattningen förkunnar – då är denna stat ett maskineri för att några skall kunna undertrycka de övriga. Och detta maskineri kommer vi att lägga i händerna på den klass som är kallad att störta kapitalets makt. Vi kommer att kasta alla gamla fördomar om att staten betyder allmän jämlikhet – det är bedrägeri: så länge det finns utsugning kan det inte finnas jämlikhet. Godsägaren kan inte vara arbetarens like, den hungrige inte den mättes like. Det maskineri som kallas stat, inför vilket folk stannar i vidskeplig vördnad, i tron på de gamla sagorna att det är en folkmakt – detta maskineri vräker proletariatet åt sidan och förklarar att det är en borgerlig lögn. Vi har övertagit detta maskineri ifrån kapitalisterna. Med detta maskineri eller denna klubba skall vi krossa varje utsugning, och den dag då det inte längre finns någon möjlighet till utsugning i världen, då det inte längre finns några jordägare och fabriksägare och det inte heller längre är så att en del frossar medan andra svälter – först då det inte längre finns någon möjlighet till detta kommer vi att skrota ned detta maskineri. Då kommer det inte att finnas någon stat eller någon utsugning. Det är vårt kommunistiska partis synpunkt. Jag hoppas att vi under de följande föreläsningarna skall återvända till detta ämne – och det inte bara en gång.