Klasskampens tillskärpning under 1960-talet gav ny kraft åt utvecklingen av kvinnorörelsen i landet, en situation som liknade den som uppstod internationellt. Hittills har detta årtionde klargjort att frågan om kvinnans emancipation har blivit en av de viktigaste frågorna i den politiska kampen. De kommande åren kommer ytterligare att understryka betydelsen av kvinnomassorna i de stora strider som väntar.

År 1975 har utsetts till “Internationella kvinnoåret” av Förenta nationerna och “Peruanska kvinnoåret” i Peru. Detta år kommer således att vara särskilt viktigt för politiseringen, mobiliseringen och organiseringen av kvinnor; en uppgift där de byråkratiska och demokratiska linjerna, för att organisera kvinnor korporativt och till förmån för de exploaterande klasserna respektive demokratiskt för att tjäna folket, kommer att konkurrera ivrigt.

I detta sammanhang och perspektiv sammanträde i december förra året de kvinnoorganisationer som, under parollen att återta Mariáteguis väg i sin helhet, i åratal har kämpat för att politisera, mobilisera och organisera kvinnorna i vårt land. Således bildades Folkets Kvinnorörelses Nationella Koordineringskommitté, och därmed inleddes ett nytt skede i utvecklingen av kampen för landets kvinnor: Folkets Kvinnorörelse har gått in i ett skede av organisering på nationell nivå.

En av uppgifterna för denna kommitté är propaganda och till att börja med trycker den om verket “MARXISMEN, MARIÁTEGUI OCH KVINNORÖRELSEN” som publicerades för ett år sedan av Folkets Kvinnocentrum i Lima, vars 5 000 exemplar är slutsålda.

Härmedelst bidrar vi till den oumbärliga och allt mer brådskande ideologisk-politiska uppbyggnaden av den pågående kvinnorörelsen; när vi gör det utgår vi från den fasta övertygelsen att det enbart är genom att tillämpa och utveckla den linje som Mariátegui fastställde för kvinnans emancipation i vårt land som vi kan bygga en verklig folkrörelse som en del av kampen för vårt folk som har kämpat, kämpar och kommer att kämpa för sin befrielse.

Med denna publikation inleder vi vår serie “Ediciones Emancipación de la Mujer” (“Utgåvorna Kvinnans emancipation”), en serie som främst kommer att behandla de olika ideologiska, politiska och organisatoriska problem som uppbyggnaden av en folklig kvinnoorganisation medför. Behovet och lägligheten av detta är uppenbart, särskilt med tanke på hur lite uppmärksamhet som ägnas åt massornas organisatoriska frågor i landet.

Folkets Kvinnorörelses Nationella Koordineringkommitté

Andra utgåvan, April 1975

Inledning

Kvinnofrågan, frågan om kvinnans emancipation utifrån en marxistisk ståndpunkt, blir allt mer betydande för varje dag; ett exempel på detta är FN:s beslut att fira det internationella kvinnoåret 1975, andra är de många publikationer som cirkulerar i ämnet och ännu viktigare, den växande mobiliseringen av kvinnomassorna över hela världen.

Även i vårt land har vi sett kvinnornas mobilisering ta mer fart under de senaste åren, vilket bland annat tar sig uttryck i att organisationerna ökar i mängd, liksom i det omtalade och växande intresset för kvinnofrågor som kommer till uttryck i publikationer och propaganda.

Den ökade införlivningen av kvinnor i produktionsprocessen och klasskampens tillskärpning i landet väcker uppenbarligen den centrala frågan angående politiseringen av kvinnor som en oumbärlig del av vårt folks revolutionära process. Detta bär ännu större vikt om vi håller i åtanke den store Lenins ord: “revolutionens framgång beror på i vilken utsträckning kvinnorna deltar i den”.

För oss i dag, i vårt hemland, klingar José Carlos Mariáteguis teser starkt: “I vår tid kan inte ett samhälles liv studeras utan att undersöka och analysera dess grund: familjens organisation, kvinnans situation” och, med tanke på kvinnorörelsens framtid: “Män som är rörda av tidens stora känslor bör inte och kan inte vara främmande till eller likgiltiga inför denna rörelse. Kvinnofrågan är en del av den mänskliga frågan.” Låt oss hålla dessa ord i åtanke om vi vill vara “män som är rörda av tidens stora känslor”, om vi vill tjäna den demokratiska och nationella revolutionära process som vårt folk deltar i och som alltjämt väntar på att förverkligas. Genom att undvika den bekväma likgiltigheten, den ytliga kritiken eller det förnekande angreppet, som har sina rötter i ett djupt oförstånd, samt genom att stödja mobiliseringen av Perus kvinnor, kommer vi att verkligt tjäna folket och deras revolution som enbart de själva kan genomföra.

Under dessa omständigheter uppstår frågan: vilken typ av kvinnorörelse bör främjas och stödjas? En fråga som är av avgörande betydelse när den borgerliga feminismens högljudda stöd och spridning betänks. Svaret är klart och tydligt: en verklig folklig kvinnorörelse kan endast byggas och utvecklas utifrån arbetarklassens ståndpunkt, utifrån marxismen och som en del av den folkrörelse vars befrielse kvinnans emancipation är beroende av. En folklig kvinnorörelse kan därför endast uppstå på grundval av marxismen-leninismen, vilket i vårt land innebär på grundval av Mariáteguis tänkande. Sammanfattningsvis är utvecklingen av kvinnorörelsen i Peru beroende av att vi återtar Mariáteguis väg, att vi utvecklar den politik som han lade fram angående kvinnans emancipation och att vi för denna ideologisk-politiska kamp som en del av polemiken för att sätta Mariáteguis tänkande i spetsen av vår folkrörelse. På så sätt kommer vi att skyddas från den borgerliga feminismen, från uppdelningar som, genom att ställa kvinnor mot män, bryter upp organisationerna och splittrar massorna. Således är det endast genom att hålla fast vid Mariáteguis politik om framför allt kvinnans emancipation som det blir möjligt att skapa kvinnoorganisationer och kvinnosektioner i massorganisationerna, som el Amauta (smeknamn för Mariátegui, historiskt titel för lärare i Inkariket –övers.) angav för fackföreningarna, vilket kommer att stärka och utveckla massornas organisationer och tjäna folkets enade kamp.

Det är enligt denna linje som Folkets kvinnocenter utvecklas och som dess handlingar påvisar, strävar efter (medvetna om det akuta behovet av politisering av perus kvinnor, som övergivits av förtryckande samhälleliga villkor som härrör från vår ställning som en halvfeodal och halvkolonial nation) och kämpar för att skapa och utveckla Folkets kvinnorörelse i Peru, en uppgift vars fullgörande kräver ett ihärdigt och hängivet arbete som gör det till ett fältrop för det arbete som Centret, tillsammans med andra relaterade organisationer i olika delar av landet, deltar i. Sammanfattningsvis är den rörelse som vi tjänar enkelt och tydligt utformad som en rörelse som alstrats av proletariatet bland kvinnomassorna, kännetecknad av att den följer Mariátegui, att den fungerar som en massorganisation och att den följer den demokratiska centralismen.

Folkets kvinnocenter, med tillförsikt inför den gemensamma uppgift det åtar sig och medvetet om behovet av den ideologisk-politiska uppbyggnaden av Folkets kvinnorörelse som det strävar efter, publicerar detta verk “Marxismen, Mariátegui och kvinnorörelsen” som ett bidrag till analysen, debatten och upprättandet av grunderna för den verkliga processen av politisering, mobilisering och organisering av perus kvinnor som är i anmarsch. Det är säkerställt att debatten är öppen för dem som vill diskutera klart och öppet och att massorna lyssnar till dem som bekräftar snarare än dem som bara förnekar, som Mariátegui lärde ut; fastän vägen framåt är lång kommer det inte att finnas någon ledstjärna om vi inte grundar oss på en klar och tydlig politik gällande kvinnans emancipation. För oss och för Perus kvinnor i allmänhet kan det inte finnas någon annan väg än att återta och utveckla Mariáteguis väg.

Våra ansträngningar kommer att vara väl ägnade och rikligt belönade, i enlighet med den anda som besjälar oss, samt om vi lyckas främja polemiken utifrån den proletära ståndpunkten, som tjänar politiseringen av Perus kvinnor; dessutom går spridningen av proletariatets idéer aldrig förlorad, oavsett hur mycket tid som skiljer skörden från sådden, som Lenin sade. Vi håller fast vid detta med tilltro till Perus kvinnor och till vårt folk.

FOLKETS KVINNOCENTER

Marxismen, Mariátegui och kvinnorörelsen

1 Kvinnofrågan och marxismen

För folkets kamp är kvinnofrågan viktig. Än mer viktig idag, eftersom aktioner som tenderar att mobilisera kvinnor blir skarpare; mobilisering som är nödvändig och givande utifrån arbetarklassens ståndpunkt och i folkets massors tjänst, men som, driven av och till förmån för de utsugande klasserna, fungerar som ett element av splittring och inbromsning för folkets kamp.

I den nya period av politisering av kvinnomassorna i vilken vi utvecklas, på grundval av landets kvinnor ökade deltagande i ekonomin, så är det oumbärligt att uppmärksamma kvinnofrågan på allvar. Både i studier och undersökning, politisk införlivning och konsekvent organisatoriskt arbete. Denna uppgift kräver att vi håller i åtanke Mariáteguis stora tes som lär att: “KVINNOR, LIKSOM MÄN, ÄR REAKTIONÄRER, CENTRISTER ELLER REVOLUTIONÄRER, OCH DE KAN SÅLEDES INTE TILLSAMMANS UTKÄMPA SAMMA STRID. I DET NUVARANDE MÄNSKLIGA PANORAMAT SKILJER KLASS INDIVIDERNA MER ÄN KÖN”. Så, från början måste vi, för en vetenskaplig förståelse av kvinnofrågan, ofrånkomligen utgå från arbetarklassens världsbild, marxismen.

1.1 Teorin om kvinnan såsom den “bristfälliga kvinnliga naturen”

Genom århundraden har de exploaterande klasserna understött och fört fram pseudoteorin om “den bristfälliga kvinnliga naturen”, vilken tjänat som ett rättfärdigande av det förtryck som kvinnor tills idag upplever i samhällen där exploateringen fortsatt härskar.

Som till exempel de judiska männens bön, “Tack Gud, vår herre och alla världars herre, för att du inte gjort mig till kvinna” och den anpassade kvinnoversionen “Tack till Gud som har skapat mig enligt sin vilja” som klart uttrycker den antika världens förakt för kvinnan. Dessa idéer dominerade även det grekiska slavsamhället; den kände Pytagoras sade: “Det finns en god princip som har skapat ordningen, ljuset och mannen, och en dålig princip som har skapat kaos, mörker och kvinnan” och även den store filosofen Aristoteles lade fram: “Kvinnan är kvinna utifrån vissa kvalitativa brister” och “Kvinnors väsen lider av en naturlig defekt”.

Dessa påståenden ärvs vidare till den sista perioden av det romerska slavsamhället och till medeltiden, då föraktet för kvinnan intensifieras bland kristna tänkare, med anklagelser som att kvinnan är källan till synd och helvetets väntrum. Tertullianus hävdade att: “Kvinnor, ni är djävulens port. Ni är hon som övertalade honom som inte ens djävulen själv var dristig nog att angripa. För ert sveks skull måste till och med Guds Son dö; ni ska alltid gå klädda i sorg och i trasor” och Augustinus av Hippo sa: “Kvinnan är ett vilddjur som varken är ståndaktig eller stabil”.

Medan dessa fördömde kvinnan så dömde andra henne till underordning och lydnad, som Paulus av Tarsus, aposteln, som predikade: “Mannen kommer inte ur kvinnan, utan kvinnan ur mannen; mannen har inte skapats för kvinnans skull, utan kvinnan åt mannen” och “Liksom kyrkan underkastar sig Kristus, så är kvinnan bunden i allt till sin man”. Hundratals år senare, på 1200-talet, fortsatte Tomas av Aquino med samma predikan: “Mannen är kvinnans huvud, liksom Kristus är mannens” och “Det är ett faktum att kvinnan är ämnad att leva under en mans auktoritet och att hon inte har någon auktoritet själv.”

Förståelsen för kvinnans förhållanden gick inte särskilt mycket framåt med kapitalismens utveckling; även om Candorcet pekade på problemets samhälleliga rötter när han sade: “Det har sagts att kvinnor (…) saknar rättskänsla, att de följer sina känslor snarare än sitt samvete (…) den skillnaden har skapats av utbildning och samhällelig existens, inte av naturen” och att den store materialisten Diderot skrev: “Jag tycker synd om er kvinnor” och “I alla vanor har lagarnas grymhet förenats med naturens grymhet mot kvinnorna. De har behandlats som idioter”.

Rousseau, framstående ideolog i den franska revolutionen, fastslog att “[a]ll utbildning för kvinnor måste förhålla sig till männens (…) Kvinnan är gjord för att vika sig för mannen och uthärda hans orättvisor”.

Denna borgerliga ståndpunkt följer med in i imperialismens epok och blir allt mer reaktionär med tiden, förenad med kristna ståndpunkter och upprepar gamla teser som bekräftas av Johannes XXIII: “Gud och naturen har gett kvinnorna olika uppgifter som fulländar och kompletterar det arbete som anförtrotts männen”.

Så ser vi hur de utsugande klasserna genom tiderna har predikat “kvinnans bristfälliga natur”. På grundval av idealistiska föreställningar har de upprepat existensen av en “kvinnlig natur” oberoende av de samhälleliga förhållandena, vilket inte bara är en del av den ovetenskapliga tesen om den “mänskliga naturen”; utan i denna så kallade “kvinnliga natur”, vars väsen är evigt och oföränderligt, har man lagt till “bristfällig” för att indikera att kvinnors förhållanden, med förtryck och förmyndarskap, är en produkt av “den naturliga underlägsenheten gentemot mannen”. Denna pseudoteori har använts för att upprätthålla och “rättfärdiga” kvinnans underordning.

Slutligen så är det lämpligt att påpeka att även framstående materialister som Demokritos hade fördomar mot kvinnor (“En kvinna som lärt känna logik: ett skrämmande väsen”; “Kvinnor är mycket mer benägna än män att tänka ondskefullt”). Och att försvaret av kvinnor baserades på metafysiska och religiösa argument (Eva betyder liv, Adam land; skapad efter mannen, så skapades kvinnan mer fulländad). T.o.m. borgarklassen, när den var en revolutionär klass, såg endast kvinnan i förhållande till mannen, inte som självständiga varelser.

1.2 Kapitalismens utveckling och kvinnorörelsen

Kapitalismens utveckling integrerar kvinnor i arbetet och skapar grunder och förhållanden så att de kan utvecklas; således, med införlivningen i produktionsprocessen, får kvinnor möjlighet att mer direkt deltaga i klasskampen och kombativa aktioner. Kapitalismen ledde till borgerliga revolutioner och i denna smälthärd går kvinnomassorna, speciellt arbetarkvinnorna, framåt.

Den franska revolutionen, den mest avancerade av de som leddes av borgarklassen, var en katalysator för kvinnors aktivitet. Kvinnorna mobiliserades med massorna och utvecklade revolutionär aktivitet genom deltagande i de politiska klubbarna. I denna kamp organiserade de “Republikanska och revolutionära kvinnors sällskap” och genom Olympe de Gouges krävde de 1789 en “Deklaration av kvinnans rättigheter” och skapade tidningar såsom “L’impatient” (“Den otålige”) för att kräva förbättringar i sina villkor. Under den revolutionära processens utveckling vann kvinnorna avskaffandet av den förstfödde sonens rätt och avskaffandet av manliga privilegier, de vann också lika arvsrätt och fick rätt till skilsmässa. Deras militanta kamp bar viss frukt.

Men så snart den revolutionära framstormningen gjorde halt förnekades kvinnor tillträde till de politiska klubbarna, deras politisering undertrycktes, de skambelades och uppmanades att återgå till hemmet; man sa till dem: “Sedan när har kvinnor haft rätten att avsäga sig sitt kön och bli män? Ert arbete är att ta hand om spädbarn, hemmets detaljer och moderskapets olika utmaningar”. Dessutom, med den borgerliga omorganiseringen, som inleddes av Napoleon med Code Civil, hamnade gifta kvinnor åter under förmyndarskap, deras person och ägodelar hamnade åter under mannens kontroll; faderskapsutredningar nekades; gifta kvinnor fråntogs sina rättigheter, liksom prostituerade och; de förvägrades skilsmässa och rätten att överlåta egendom.

Redan i den franska revolutionen kan vi tydligt se hur kvinnors framgångar och nederlag är kopplade till folkets och revolutionens framgångar och nederlag. Detta är en viktig lärdom: Intressegemenskapen mellan kvinnorörelsen och folkets kamp, hur den föregående är del av den senare.

Denna borgerliga revolution visar också hur idéer om kvinnor följer en process som liknar den politiska processen; efter att det revolutionära uppsvinget bromsats och bekämpats återkommer reaktionära idéer om kvinnan: Bonald hävdade “Mannen är till kvinnan vad kvinnan är till barnet”; Comte, hyllad som “sociologins fader”, föreslog att kvinnlighet är som någon slags fortsatt barndom och att denna biologiska barndom kommer till uttryck i intellektuell svaghet; Balzac skrev “Kvinnornas öde och deras enda ära är att de får mäns hjärtan att slå. Kvinnan är en egendom som man får via ett kontrakt, en rörlig personlig egendom, för dess innehav är värt en titel; på det stora hela, för att tala klarspråk, är kvinnan bara ett supplement till mannen”. All denna reaktionära ideologi syntetiseras i följande ord av Napoleon: “Naturen skapade kvinnorna till våra slavar (…) de är vår egendom (…); kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.”, en personlighet som tyckte att kvinnans liv skulle kretsa kring “Kök, Kyrka, Barn”, en paroll som understöddes av Hitler i vårt århundrade.

Den franska revolutionen reste de tre principerna om frihet, jämlikhet och broderskap och lovade rättvisa och att uppfylla folkets krav. Den visade ganska snabbt sina begränsningar och att dess principförklaringar bara var formella deklarationer, samtidigt som dess klassintressen stod i motsättning till massorna. Fattigdomen, hungern och orättvisan fortsatte att regera, fast under nya former. Mot denna ordning kastade sig utopisterna med en skoningslös och skarpsinnig kritik, även om de historiska omständigheterna gjorde att de inte kunde komma till roten av problemet. Utopiska socialister fördömde kvinnors villkor under kapitalismen. Fourier, som representerade denna ståndpunkt, påpekade: “En historisk epoks förändring kan alltid bedömas utifrån kvinnans framsteg (…) graden av kvinnans emancipation utgör den naturliga riktlinjen för allmän emancipation”.

Ställd inför detta storslagna uttalande så är det bra att som motsats framhäva anarkisten Proudhons tankar om kvinnan och hålla i åtanke dessa idéer idag, när anarkisterna presenteras som ett exempel på revolutionär vision och konsekvens och propageras för i alla fyra väderstreck. Proudhon hävdar att kvinnan är underlägsen mannen utifrån mindre fysisk, intellektuell och moralisk styrka, vilket sammanlagt uttrycks numeriskt; kvinnan har ett värde av 8/27 av en mans värde. Så för denna hjälte har kvinnan ett värde som är mindre än en tredjedel av mannens; vilket bara är ett uttryck för författarens småborgerliga tankar, något som är gemensamt för alla anarkister.

Genom hela 1800-talet, med den ökande införlivningen i den produktiva processen, fortsätter kvinnorna att utveckla kampen för sina krav, genom att förena sig med proletariatets fackliga och revolutionära rörelse. Ett exempel på detta deltagande är Louise Michel, kämpe i Pariskommunen 1871. Men kvinnorörelsen i allmänhet var inriktad på suffragism, kampen för kvinnlig rösträtt, i strävan efter den falska idén om att rösträtten och säten i parlamentet skulle vinna dem rättigheter; på så sätt kanaliserades feministisk handling mot parlamentarisk kretinism. Det är dock bra att komma ihåg att rösträtten inte ernåddes gratis, utan att kvinnor under förra seklet och i början av detta kämpade öppet och resolut för att få den. Kampen för kvinnlig rösträtt och dess ernående visar återigen, även om det var en erövring, att det inte är medlet för att åstadkomma en verklig förändring av kvinnors villkor.

Under 1900-talet ökar kvinnors ekonomiska deltagande kraftigt, med en massiv ökning av antalet kvinnliga arbetare, liksom antalet kvinnliga anställda, som får sällskap av ett stort antal yrkesutbildade; kvinnor intar alla verksamhetsområden. I denna process har världskrigen stor vikt, då miljontals kvinnor införlivas i ekonomin som ersättning för männen som mobiliserats för fronten. Allt detta sätter fart på kvinnors mobilisering, organisering och politisering; från 50-talet återtas kvinnokampen med större kraft och utvidgas på 60-talet med stora framtidsperspektiv.

Sammanfattningsvis så lägger kapitalismen, med sin införlivning av kvinnorna i ekonomin, grunden för kvinnornas mobilisering för dagskrav; men kapitalismen är endast förmögen att ge en formell juridisk jämlikhet åt kvinnor, den kan aldrig emancipera dem. Detta har bevisats av hela borgarklassens historia, en klass som inte ens under sin mest avancerade revolution, den franska revolutionen på 1700-talet, kunde komma längre än till formell rättighetsförklaring. Dessutom visar utvecklingen efter de borgerliga revolutionära processerna och 1900-talet inte bara att borgarklassen är oförmögen att emancipera kvinnomassorna, utan att borgarklassens uppfattning om kvinnors villkor blir alltmer reaktionär och förstärker det sociala, ekonomiska, politiska och ideologiska förtrycket av kvinnor, i och med imperialismens utveckling, hur det än må maskeras.

1.3 Marxismen och kvinnans emancipation

Marxismen, arbetarklassens världsåskådning, uppfattar människan som en uppsättning historiskt föränderliga samhälleliga relationer som förändras i enlighet med den samhälleliga processen. Således är marxismen helt och hållet motsatt tesen om den “mänskliga naturen” som en evig verklighet, oföränderlig bortsett från samhälleliga förhållanden, en ståndpunkt som tillhör idealismen och reaktionen. Den marxistiska ståndpunkten innebär också att avfärda den mekaniska materialismen (den som tillhörde de gamla materialisterna, före Marx och Engels) som, oförmögen att förstå människans historiska och samhälleliga roll som omvandlare av verkligheten, omedvetet återföll i metafysiska och spiritualistiska uppfattningar, såsom Feuerbach.

På samma sätt som marxismen betraktar människan som en konkret verklighet som historiskt skapats av samhället kan den heller inte acceptera tesen om den “kvinnliga naturen”, eftersom denna inte är något annat än ett komplement till den så kallade “mänskliga naturen” och därav en upprepning av det faktum att kvinnan har en evig och oföränderlig natur; det som förvärrar är, som vi har sett, att idealismen och reaktionen förstår den “kvinnliga naturen” som en “bristfällig och underlägsen natur” jämfört med mannens.

För marxismen är kvinnor, i samma grad som män, endast en uppsättning samhälleliga relationer som historiskt har formats och förändrats i enlighet med samhällets variationer i sin utvecklingsprocess. Kvinnan är således en samhällelig produkt och hennes omvandling kräver en omvandling av samhället.

När marxismen behandlar kvinnofrågan gör den det utifrån en materialistisk och dialektisk ståndpunkt, utifrån en vetenskaplig uppfattning som möjliggör en fullständig förståelse. I studier, undersökningar och förståelse av kvinnor och deras villkor behandlar marxismen kvinnofrågan i relation till egendomen, familjen och staten, eftersom kvinnornas villkor och historiska plats alltid har varit intimt förbunden med dessa tre faktorer.

Ett utomordentligt exempel på en konkret analys av kvinnofrågan, utifrån denna ståndpunkt, finner vi i ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” av F. Engels, som utpekar modersrättens undertryckande av fadersrätten som början på kvinnans underordning och skriver:

“Allteftersom rikedomarna sålunda tillväxte gav de å ena sidan mannen en viktigare ställning i familjen än kvinnan, och gav å andra sidan impulsen till att utnyttja denna förstärkta ställning för att till förmån för barnen avskaffa den traditionella arvsföljden (…)

“Ty denna revolution – en av de betydelsefullaste som människorna upplevt – behövde inte beröra en enda levande medlem av gensen. Alla som hörde till densamma kunde nu liksom förut förbli vad de varit. Det räckte med det enkla beslutet, att de manliga medlemmarnas avkomma för framtiden skulle stanna inom gensen, men de kvinnligas uteslutas, i det de övergick till sin faders gens. Därmed hade härstamningsräkningen avskaffats enligt kvinnolinje och modersarvsrätten och infört manligt härstamningsled och fadersarvsrätt. Hur denna revolution försiggått hos kulturfolken och när, om det vet vi ingenting. Den faller helt under förhistorisk tid (…)

“Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen.” (författarens kursiv)

I detta stycke av Engels fastslås marxismens grundtes i kvinnofrågan: kvinnans ställning grundar sig i egendomsförhållandena, i de ägandeformer som utövas över produktionsmedlen och i de produktionsförhållanden som uppkommer ur dessa.

Denna marxistiska tes är extremt viktig, då den fastslår att förtrycket som kopplats till kvinnors villkor har sina rötter i formeringen, uppkomsten och utvecklingen av äganderätten till produktionsmedlen, och att dess emancipation är kopplad till upphävandet av denna rätt. Det är därför oumbärligt att utgå från denna stora tes för en marxistisk förståelse av kvinnofrågan, idag mer än nånsin när så kallade revolutionärer och till och med självutnämnda marxister hävdar att kvinnoförtrycket inte härrör i och med formeringen och uppkomsten av egendomen utan från den enkla arbetsdelningen utifrån kön, som ska ha tillskrivit kvinnor sysslor av mindre vikt än männens, och reducerat dem till hemmets område. Denna ståndpunkt, trots all propaganda och alla försök att framställa den som revolutionär, är inget mer än att byta ut den marxistiska ståndpunkten angående kvinnans emancipation till borgerliga framställningar, som i sitt väsen är nya former av den förment oföränderliga ”kvinnliga naturen”.

Engels utvecklar denna dialektiskt materialistiska utgångspunkt och förklarar hur den monogama familjen upprättas på denna grund, om vilken han säger: ”Den var den första familjeform, som inte grundade sig på naturliga utan på ekonomiska betingelser, nämligen på privategendomens seger över den ursprungliga, naturligt uppkomna gemensamma egendomen.” Samt “Så uppträder par-äktenskapet i historien ingalunda som försoningen mellan man och kvinna, ännu långt mindre som dess högsta form. Tvärtom. Det uppträder som det ena könets underkuvande av det andra, som proklamering av en i hela den föregående historien hittills okänd konflikt mellan könen.”

Efter att ha etablerat att privategendomen upprätthåller den monogama familjeformen, som sanktionerar kvinnoförtrycket, fastslår Engels överensstämmelsen mellan de tre grundläggande äktenskapsformerna och de tre stora stadierna i den mänskliga utvecklingen: vildheten och gruppäktenskapet; barbariet och parningsäktenskapet; civilisationen och monogamin ”kompletterad med äktenskapsbrott och prostitution”. Således utvecklar de marxistiska klassikerna tesen om kvinnors historiskt föränderliga samhälleliga villkor och deras plats i samhället, och pekar på hur kvinnors villkor är intimt kopplade till privategendomen, familjen och staten, vilket är den apparat som juridiskt organiserar dessa relationer, samt påtvingar och upprätthåller dem med våld.

Denna vetenskapliga metod som Engels systematiserat är en produkten av den marxistiska analysen av kvinnors villkor genom historien, och den mest grundläggande studie bekräftar säkerheten och giltigheten av denna metod, vilken är grunden och utgångspunkten för arbetarklassens förståelse av kvinnofrågan. Låt oss göra en historisk tillbakablick som kan tjäna som exempel på vad Engels och klassikerna lägger fram.

I det primitiva samhället fanns det en naturlig arbetsfördelning utifrån kön och ålder, män och kvinnor utvecklade sina liv utifrån spontan jämlikhet och med kvinnornas deltagande i de samhälleliga gruppbesluten. Dessutom omgavs kvinnorna av respekt och hänsyn, respektfull och till och med privilegierad behandling.

I takt med att välståndet ökade, vilket framhävde männens ställning i familjen, och modersrättens ersättande av fadersrätten, började kvinnorna hamna i bakgrunden och deras status försämras, vilket till och med Aiskylos, den store grekiske tragikern, hörde ekon av. Han skrev i sin pjäs “Eumeniderna”: “Det är inte modern som frambringar det hon kallar sitt barn; hon är bara amma åt fröet som placerats i hennes livmoder; det är fadern som frambringar. Kvinnan tar emot fröet som en främmande förvaltare och behåller det om det behagar gudarna”

I det grekiska slavsamhället är kvinnors ställning således en av underordning, social underlägsenhet och objekt för förakt. Om dem säger man: “Slaven saknar helt friheten att överväga rationellt; kvinnan har det, men på ett svagt och ineffektivt sätt” (Aristoteles); “Den bästa kvinnan är den som män pratar minst om” (Perikles); och svaret från mannen till sin hustru som frågar om offentliga angelägenheter: ”Det angår dig inte. Tyst, annars får du stryk (…) fortsätt väva” (Aristofanes, Lysistrate) Vilken verklighet ger dessa ord uttryck för?

Kvinnorna i Grekland hölls i livslång minderårighet: under förmyndarens makt, vare sig det var fadern, maken, makens arvinge eller staten, tillbringades deras liv under permanent förmyndarskap; De försågs med en hemgift så att de kunde leva och inte gå hungriga, i vissa fall hade de rätten att skilja sig; annars förvisades hon till gynaikeion^* i hemmet, i samhället kontrollerades hon av speciella myndigheter. Kvinnor kunde ärva om det inte fanns en direkt manlig arvinge, men då var hon tvungen att gifta sig med den äldsta släktingen inom mannens ätt; på så sätt ärvde hon inte direkt utan var endast en förmedlare av arvet; allt för att bevara familjeegendomen.

Kvinnornas villkor i Rom, som också var ett slavsamhälle, möjliggör en större förståelse för hur dessa härstammar från egendomen, familjen och staten. Efter Tarquinius kungadöme och efter att patriarkala rättigheter etablerats, blev privategendomen och därmed familjen (ätten) samhällets grund: kvinnor underordnades arvet och familjen; de uteslöts från alla ”manliga ämbeten”, från det offentliga livet och betraktades som ”omyndiga medborgare”; de förnekades inte arvet direkt, men de sattes under förmyndarskap. På denna punkt säger den romerske juristen Gaius: ”Förmyndarskapet etablerades i förmyndarnas eget intresse, så att kvinnorna som de ärver ifrån inte kan frånta dem deras arv genom testamente eller utarma det genom överlåtelse och skulder”. Den patrimoniella grunden till det förmyndarskap som ålagts kvinnor var således tydligt avslöjad och definierad.

Det faktum att kvinnor tillhörde både fadersätten och den äktenskapliga ätten (även bara för att slå vakt om egendomen) skapade konflikter som låg till grund för de romerska kvinnornas “juridiska emancipation” efter de tolv tavlornas lag. “Sine manu”-äktenskap uppstod: deras egendom förblev under deras förmyndares beroende och bara deras person har deras man rätt till, även den delad med “pater familias” som behöll absolut auktoritet över sin dotter. En inhemsk domstol uppstår för att lösa eventuella meningsskiljaktigheter som kan uppstå mellan far och make; hustrun kan således vända sig till fadern för osämja med maken och vice versa: “hon är inte längre individens sak”.

På denna ekonomiska grund (hennes deltagande i arvet, hon stod under förmyndarskap) samt i tvisten om rättigheterna mellan fadersätten och den äktenskapliga ätten till hennes egendom, så utvecklas ett större deltagande av romerska kvinnor i samhället, trots alla juridiska hinder: ”Atrium” upprättades, husets center, varifrån slavarnas arbete leddes, hon utbildar barnen och har inflytande över dem till en ganska hög ålder. Hon deltar i mannens arbete och problem och anses som delägare till hans tillgångar. Hon deltar i fester och visas företräde på gatorna, även av konsuler och magistrater. De romerska kvinnornas betydelse i samhället kan exemplifieras av Cornelia, bröderna Gracchus moder.

Med den romerska samhällsutvecklingen ersatte staten tvisterna inom ätten och tog över tvisterna angående kvinnor, skilsmässa, äktenskapsbrott etc., som kom att behandlas i offentliga domstolar och avskaffade den inhemska domstolen. Senare, till följd av ekonomiska och samhälleliga krav, avskaffas förmyndarskapet över kvinnor enligt kejserlig lagstiftning. Kvinnor får sin egen hemgift (individuell förmögenhet) som inte återgick till agnater (faderliga släktingar) och inte tillhörde mannen, vilket gav kvinnorna en ekonomisk grund för deras oberoende och utveckling. Vid republikens slut hade mödrarna tillerkänts rätt över sina barn genom att få vårdnaden över dem om fadern misskött sig eller hamnat under förmyndarskap.

Under kejsar Marcus Aurelius år 178 tas ett stort steg i egendomens och familjens utvecklingsförlopp: Sönerna förklaras vara moderns arvingar framför släktingarna; därmed grundas familjen på släktskapsbandet och modern framstår som jämlik med fadern i förhållande till barnen, sönerna erkänns också som söner till kvinnan; härlett ur detta, ärver döttrarna precis som sina manliga syskon.

Men samtidigt som staten ”emanciperar” kvinnorna från familjen, underkastar den dem sitt förmyndarskap och begränsar deras handlingsfrihet. Samtidigt med kvinnans samhälleliga uppgång inleds en antikvinnokampanj i Rom, där hennes underlägsenhet åberopas och för att undergräva henne juridiskt åberopas ”könets dåraktighet och svaghet”.

Kvinnan hade således i Rom en högre samhällelig ställning än i Grekland och åtnjöt respekt och till och med ibland stort inflytande i det samhälleliga livet, vilket återspeglas i Catos ord: ”Överallt regerar männen över kvinnorna, och vi, som regerar över alla män, regeras av våra kvinnor”. Den romerska historien har framträdande kvinnor, från sabinskorna till Lucretia och Virginia till Cornelia. Kritiken mot kvinnor, inte som kvinnor utan som samtida, utvecklades i slutet av det första århundradet och under det andra århundradet av vår tideräkning; Juvenalis hävdade att de hängav sig åt: lust, frosseri, ägnade sig åt manliga yrken och att vara passionerade för jakt och sport.

Det romerska samhället erkänner vissa rättigheter för kvinnor, särskilt rätten till egendom, men tillåter dem inte att deltaga i statsangelägenheter och ännu mindre i offentliga aktiviteter, vilka därav utvecklas “illegalt” och på ett begränsat sätt; vilket gjorde att de romerska matronorna (”efter att ha förlorat sina forna dygder”) tenderade att söka andra områden att lägga sin energi på.

I samband med slavsamhällets kollaps och feodalismens utveckling måste kristendomens och germanernas inflytande beaktas vid bedömningen av kvinnornas situation. Kristendomen bidrog inte i liten grad till kvinnoförtrycket; hos kyrkofäderna finns ett tydligt förakt för kvinnor som de betraktade som underlägsna, männens tjänare och källor till ondska. Till det som redan har sagts behöver vi bara lägga till fördömandet av Johannes Chrysostomos, ett helgon inom den katolska kyrkan: “Det finns inget vilddjur lika skadligt som kvinnan.”. Under detta inflytande undergrävs och sedan förnekas framstegen som gjorts i romersk lagstiftning.

I germanska samhällen som byggde på krig hade kvinnan en underordnad ställning på grund av sin mindre fysiska styrka, men hon respekterades ändå och hade rättigheter som gjorde henne till en partner till sin make. Kom ihåg vad Tacitus skrev om ämnet: “Hon delar hans öde i fred och krig, hon lever med honom, och hon dör med honom”.

Kristendomen och germanerna påverkade kvinnornas villkor under feodalism. Kvinnan var i en ställning av absolut beroende av fadern och mannen; på kung Klodvigs tid “ligger tyngden av mundium på henne hela livet”. Kvinnorna lever sina liv i total underkastelse under feodalherren, även om de skyddas av lagen “i egenskap av mannens egendom och barnens mor”; hennes värde ökar med fertilitet, värt tre gånger så mycket som en fri man, ett värde som hon förlorar när hon inte längre kan vara mamma: kvinnan är en reproduktiv livmoder.

Även under feodalismen utvecklas kvinnornas villkor, liksom i Rom, som en följd av inskränkningen av herrarnas rättigheter och den ökade kungamakten: mundium övergår från herrarna till kungen; mundium blir en börda för förmyndaren, men underkastelsen under förmyndarskap upprätthålls.

I de omvälvande tiderna då feodalismen tog form, är kvinnors ställning osäker; suveränitet och äganderätt, offentliga och privata rättigheter är inte tydligt avgränsade. Kvinnors status kan förändras, höjas eller sänkas, allt efter olika oförutsedda samhälleliga omständigheter.

Först förnekas de privata rättigheter, eftersom kvinnor inte hade några offentliga rättigheter. Fram till tusentalet är det kraft och vapen som påtvingar ordningen och direkt upprätthåller äganderätten: för jurister var förläningar ”mark som innehas i utbyte mot militärtjänst” och kvinnor kunde inte ha feodala rättigheter eftersom de inte kunde försvara den med vapen eller utföra militärtjänst. När förläningar blir patrimoniella och ärftliga (i enlighet med germanska normer kan kvinnor också ärva) tillämpas kvinnlig arvsrätt; men detta förbättrar inte deras villkor. Kvinnan behöver en förmyndare för att hävda sina rättigheter, så mannen är den som innehar förläningen och nyttjar den. Kvinnan är bara det instrument som domänen överförs genom, som i Grekland.

Den feodala egendomen är inte familjens, som i Rom, utan den tillhör suveränen, herren och kvinnorna tillhör också herren; det är han som väljer hennes make. Som det skrevs, ”en arvtagerska är jord och ett slott: friarna bråkar om detta byte och den unga kvinnan är ibland bara 12 år eller ännu yngre när hennes fader eller herre ger henne som gåva åt någon baron”. Kvinnor behöver en man för att “skydda” henne och för att hävda sina rättigheter. En hertiginna från Bourgogne ropade till konungen: “Min man har just dött, men vad tjänar det till med sorg…? Hitta mig en man som är mäktig, för jag behöver honom verkligen för att försvara mina länder.” På detta sätt hade maken stor äktenskaplig makt över hustrun, som han behandlade utan hänsyn, misshandlade, slog osv. och det enda som krävdes av honom var att han “straffade rimligt”, som vissa lagböcker idag kräver vid bestraffning av barn.

Den rådande krigiska uppfattningen innebar att den medeltida riddaren ägnade mer uppmärksamhet åt sina hästar än åt sin maka och herrarna predikade: “Fördömd är den riddare som rådfrågar en dam när han ska vara med i ett tornerspel”; samtidigt som kvinnor apostroferades: “gå in i dina målade och förgyllda rum, sitt i skuggan, drick, ät, brodera, färga silke, men oroa dig inte över våra angelägenheter eller stålet (…) Tystnad!”. På detta sätt förringade och marginaliserade den medeltida världen av herrar sina kvinnor.

Under tolvhundratalet utvecklades en rörelse av läskunniga kvinnor, som vann prestige under sin resa från söder till norr ; densamma var kopplad till tidens ridderliga kärlek och den intensiva marianismo^*. Men “om artighet sockrar kvinnans öde, förändras det inte på djupet”, som S. de Beauvoir säger i “Det andra könet”, en bok som innehåller rikligt med information om kvinnors historia; uppgifter som naturligtvis är användbara, oberoende av den existentiella uppfattningen hos dess författare, då det inte är idéerna som förändrar kvinnornas villkor i grunden, utan den ekonomiska basen som understödjer dessa idéer. När förläningen går från att en rätt baserad på militärtjänst till att bli en ekonomisk skyldighet ser vi en förbättring av kvinnors villkor, eftersom de är fullt kapabla att uppfylla en monetär skyldighet; sålunda avskaffas herrens rätt att gifta sig med sina vasaller och förmyndarskapet över kvinnan upphör.

På detta sätt, om hon är ensam eller änka, har kvinnan mannens rättigheter; om hon har en förläning styr hon den och utför dess administrativa plikter och leder till och med dess försvar genom att delta i strider. Men det feodala samhället, liksom alla samhällen som bygger på utsugning, kräver kvinnlig underkastelse i äktenskapet och den äktenskapliga makten överlever: “mannen är hustruns förmyndare”, predikas; eller som Beaumanoir sade: “Så snart äktenskapet har blivit fullbordat, är den enes och den andres förmögenhet gemensam, på grund av äktenskapets dygd”, vilket rättfärdigar det äktenskapliga förmyndarskapet.

I det feodala samhället, liksom andra styrda av utsugare, slaveri eller kapitalism, har det som beskrivits om kvinnors villkor styrt och styr fortfarande; men det är nödvändigt att understryka att det endast är i fattiga kvinnors villkor en annorlunda och mildrad situation inför den äktenskapliga makten märks; dess grundval måste ses i det ekonomiska deltagandet av kvinnorna från de arbetande klasserna och i bristen på stora rikedomar.

Kapitalismens utveckling leder till feodalismens sönderfall, en situation som sätter sin prägel på kvinnors villkor, som vi redan påpekat. Det räcker med att understryka att kvinnor deltog i valet av deputerade till generalständerna under borgarnas tidiga dagar och utveckling, vilket visar på kvinnornas politiska deltagande, liksom förekomsten av rättigheter över familjeegendomen, då mannen inte kunde avyttra egendomen utan hustruns samtycke.

Den absolutistiska lagstiftningen kom dock snart att inskränka dessa regler för att motverka spridningen av borgarklassens dåliga exempel.

Denna historiska utläggning exemplifierar Engels och klassikernas tes om de samhälleliga rötterna till kvinnornas villkor och relationen till egendomen, familjen och staten. Den tjänar till att förstå dess visshet och bidrar till att tydligare se dess giltighet. Allt detta leder oss till en slutsats, nämligen behovet av att hålla fast vid arbetarklassens ståndpunkter och tillämpa dem för att förstå kvinnofrågan och delta i dess lösning. Samt att ständigt och bestämt förkasta förvrängningarna av marxismens teser på området och de så kallade högre utvecklingarna, som inte är något annat än försök att ersätta den proletära uppfattningen med den borgerliga, på denna front, för att desorientera den pågående kvinnorörelsen.

När kvinnornas samhälleliga situation och den historiska översikten över dess utveckling i förhållande till egendom, familj och stat, väl har belysts, återstår det att behandla problemet om KVINNANS EMANCIPATION utifrån marxismens ståndpunkt.

Marxismen hävdar med rätta att utvecklingen av maskiner införlivar såväl kvinnor som barn i den produktiva processen, vilket mångdubblar antalet händer att exploatera och fördärvar arbetarklassfamiljen, fysiskt degenererar kvinnor och materiellt och moraliskt kastar dem in i utsugningens misär.

Karl Marx analyserar kvinnors och barns arbete och skriver: “Såvida maskineriet gör muskelkraften obehövlig, blir det ett medel att använda arbetare utan större muskelkraft eller människor med omogen kroppsutveckling men med smidiga lemmar. Kvinno- och barnarbete blev därför parollen vid maskineriets kapitalistiska användning! Detta väldiga medel att ersätta arbete och arbetare förvandlades därmed genast till ett medel att öka lönarbetarnas antal genom att inrangera arbetarfamiljens alla medlemmar under kapitalets omedelbara herravälde, utan hänsyn till kön och ålder. Tvångsarbete för kapitalisten inkräktade inte bara på barnets lekar utan trängde också undan det fria arbete i familjekretsen, vilket enligt gammal sedvänja utfördes för familjens egen räkning.

“Arbetskraftens värde bestämmes inte endast av den arbetstid, som är nödvändig för att underhålla den enskilde vuxne arbetaren utan även av den arbetstid som behövs för att underhålla hans familj. När maskineriet kastar ut alla familjens medlemmar på arbetsmarknaden, fördelas värdet av familjefaderns arbetskraft på hela hans familj, och därmed nedsättes värdet av hans arbetskraft. (…) Så utökar maskineriet omedelbart det mänskliga exploateringsmaterialet, kapitalets egentliga exploateringsområde och samtidigt exploateringsgraden.

“Då maskineriet medför, att kvinnor och barn kommer i övervägande flertal bland den kombinerade arbetspersonalen, brytes slutligen det motstånd, som den manlige arbetaren i manufakturen ännu förmådde resa mot kapitalets despoti.”¹

Fortsatt i sin mästerliga analys beskriver Marx själv hur kapitalismen utnyttjar de kvinnliga dygderna och skyldigheterna till sin fördel: “Herr E., en fabrikant, omtalade för mig, att han uteslutande anställer kvinnor för sina mekaniska vävstolar. Han ger företräde åt gifta kvinnor, i synnerhet sådana som har stor familj att dra försorg om, ty de är mycket mer uppmärksamma och läraktiga än de ogifta och dessutom tvingade att till det yttersta anstränga sina krafter för att tjäna ihop till de nödvändiga existensmedlen. Så blir dygderna, de finaste kvinnliga dygderna, utnyttjade till hennes skada – så blir hennes etiska kvaliteter och vekheten i hennes natur förvandlade till medel att förslava och undertrycka henne.”¹

Men liksom införlivningen av kvinnor i den kapitalistiska produktionen ökade utsugningen så ger den samtidigt en materiell bas för kvinnor att kämpa för sina rättigheter och en utgångspunkt för dem att kämpa för sin emancipation; ty, som Engels sa i “Familjens, Privategendomens och statens uppkomst”

”(…) Kvinnans befrielse först och främst är betingad av att hela kvinnokönet åter förs in i det samhälleliga arbetet, och att detta återigen kräver att par-familjens egenskap av samhällets ekonomiska enhet avskaffas.”

Och bevisligen, trots sina egna framtidsintressen, lägger kapitalismen grunden för kvinnans framtida emancipation, liksom den skapar den klass som skall förgöra den: proletariatet.

Å andra sidan förs KVINNORNAS POLITISERING framåt av deras deltagande i ekonomin och klasskampens utveckling. Vi har redan understrukit hur den franska revolutionen främjade kvinnornas politiska och organisatoriska utveckling och hur den genom att ena dem, mobilisera dem och få dem att kämpa, lägger grunden för kvinnorörelsen; Vi har också sett hur kvinnors krav ernåddes under det revolutionära uppsvinget och hur deras rättigheter kränktes och deras segrar sopades bort när processen bromsades upp och blev reaktionär. Trots alla positiva aspekter av kvinnornas införlivning i den franska revolutionen är dock den politisering av kvinnorna som detta leder till endast grundläggande, begränsad och mycket liten jämfört med de stora framsteg som politiseringen av arbetarklassens kvinnor utgör. Vad innebär denna politisering? När kapitalismen massivt införlivar kvinnor i den ekonomiska processen drar den ut dem ur hemmets fyra väggar och drar in dem, i de allra flesta fall, i fabriksexploatering och förvandlar dem till arbetare; på så sätt formas och utvecklas kvinnor som en beståndsdel av den mest avancerade och sista klassen i historien; Kvinnorna påbörjar sin radikala politiseringsprocess genom att inlemmas i den fackliga kampen (den stora förändring som detta innebär kan konkret observeras i vårt eget land i den omvandling som sker bland de kvinnliga arbetarna, bönderna och lärarna i Peru, i den fackliga kampens mitt); kvinnorna kommer till mer utvecklade organisationsformer, byggs upp och formas ideologiskt av proletariatets världsåskådning och når slutligen de högsta formerna av politisk kamp och organisation genom att, genom sina bästa företrädare, ansluta sig till leden i arbetarklassens parti, för att tjäna folket i alla former och fronter av kamp som arbetarklassen organiserar och leder genom sin politiska förtrupp. Denna politiseringsprocess, som bara proletariatet och den nya typ av kvinnokämpar den genererat kan åstadkomma, har materialiserats i många ärofulla kvinnokämpar, vars namn finns skrivna i historien. Louise Michel, N. Krupskaya, Rosa Luxemburg, Liyu Ju-lan och andra, vars minne lever kvar hos folket och proletariatet.

För marxismen, igår liksom idag, är nyckelfrågan för kvinnans emancipation deras politisering. Klassikerna ägnar särskild uppmärksamhet åt detta. Marx lärde:

“Alla som vet någonting om historia vet att stora samhälleliga förändringar är omöjliga utan en politisk mognad hos kvinnorna. Samhälleliga framsteg kan mätas med exakthet utifrån det svagare könets samhälleliga position.”²

Och för Lenin var kvinnornas deltagande en brådskande och viktig uppgift för revolutionen:

“Erfarenheterna från alla befrielserörelser har visat, att revolutionens framgång beror på i vilken utsträckning kvinnorna deltar i den.”

Således höjer och kräver klasskampens utveckling och dess tilltagande skärpning, liksom de konkreta samhälleliga förhållanden för den revolutionära kampen, under imperialismens villkor, mer entydigt politiseringen av kvinnorna; det är därför Lenin själv, mitt under första världskriget och när han förutsåg arbetarklassens kommande strider som det var nödvändigt att förbereda sig för, uppmanade till kamp för:

“17. Avskaffandet av alla restriktioner utan undantag i fråga om kvinnornas politiska rättigheter i jämförelse med männens. Det måste klargöras för massorna, varför detta är en särskilt viktig reform för närvarande, då kriget och de höga levnadskostnaderna upprör de breda massornas sinnen och framför allt väcker kvinnornas uppmärksamhet och intresse för politiken.”

Och han konstaterade:

“Därtill fordras givetvis att vi arbetar systematiskt bland kvinnorna. Vi måste skola dem som har väckts och vinna och utrusta dem för den proletära klasskampen under kommunistpartiets ledning. Jag tänker då inte bara på proletärkvinnorna som arbetar i fabrikerna eller står vid den husliga härden utan också på småbrukarhustrur och småborgerliga kvinnor inom olika skikt. De är också kapitalismens offer, mer än någonsin nu efter kriget.”

Med dessa ord krävde Lenin kvinnornas politisering, kampen för deras politiska rättigheter, nödvändigheten att förklara för massorna hur brådskande det är att kvinnorna införlivas politiskt, att de måste arbetas med, utbildas, organiseras och förberedas för alla typer av kamp. Slutligen betonade han vikten av att inrikta sig på arbetarkvinnorna, utan att glömma vikten av bondekvinnorna och utan att glömma de olika klasser och skikt av kvinnor som exploateras, eftersom de alla kan och bör mobiliseras för folkets kamp.

Av ovanstående framgår att politiseringen av kvinnorna har förts fram av marxismen sedan dess begynnelse, där kvinnokampen uppfattats som solidarisk med arbetarklassens kamp; därför sade Bebel under förra århundradet att “[k]vinnan och arbetaren har det gemensamt att vara förtryckta” och därför proklamerades jämställdhet mellan könen samt behovet av att kämpa för den och upprepade solidariteten mellan den revolutionära kvinnorörelsen och arbetarklassens kamp vid den socialistiska kongressen 1879. Eller som Kina idag förkunnar mer exakt, i enlighet med Mao Tse-tungs tes: “Kvinnornas emancipation är en integrerad del av proletariatets befrielse.”³

Detta för oss till frågan: HUR KAN KVINNORS EMANCIPATION UPPNÅS?

Då Engels undersökte det kapitalistiska samhället och samhällen i allmänhet där utsugning och förtryck råder fann han att det råder elände, ojämlikhet och underkastelse bland människor och när han lyfte kvinnofrågan påpekade han: “Inte stort bättre står det till med det juridiska likaberättigandet mellan man och kvinna (…) Bådas rättsliga olikhet, som nedärvts från tidigare samhällstillstånd, är inte orsak till utan en följd av kvinnans ekonomiska undertryckande.”

Och han fortsätter “Kvinnans befrielse kommer först att bli möjlig då hon i stor samhällelig skala kan deltaga i produktionen och det husliga arbetet blott i obetydlig utsträckning tar hennes tid i anspråk. Och detta har först blivit möjligt genom den moderna storindustrin, som inte bara tillåter kvinnligt arbete i stor skala utan formligen ropar efter det och som också mer och mer strävar att förvandla det privata husliga arbetet till en samhällelig industri.”

Dessa slutsatser av Engels, tagna ur sitt sammanhang och utan att relatera det till andra citat ur “Familjens, Privategendomens (..).”, används av vissa pseudomarxister och förvrängare av marxismen för att vanställa hans idéer genom att hävda att deltagandet i den ekonomiska processen är tillräcklig för kvinnans emancipation. Engels hävdade att kvinnornas inlemmande i produktionen var en förutsättning, att det är den grund på vilken kvinnor kan agera för sin emancipation, men att detta kräver ett samhälleligt slut på hushållsarbetet som uppslukar och kväver kvinnor. För Engels innebär det att det är nödvändigt avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen och att utveckla storskalig produktion som bygger på samhälleligt ägande av produktionsmedlen. Vi upprepar att det är bra att vara mycket tydlig med Engels tes, eftersom det idag finns ett försök att använda denna klassiker för att förvränga den marxistiska ståndpunkten i kvinnofrågan och för att, till förmån för de exploaterande klasserna, förkunna att kvinnor helt enkelt deltagar i den ekonomiska processen, dölja grunden till kvinnoförtrycket, vilket är privategendomen, samt undvika frågan om storskalig samhällelig produktion, baserad på avskaffandet av privategendomen.

Då de förutsåg denna felaktiga framställning, liksom i andra fall, har klassikerna analyserat huruvida införlivandet av kvinnor i produktionsprocessen, som kapitalismen initierade, kan göra män och kvinnor verkligt jämställda. Det koncisa och kraftfulla svaret gavs återigen av Mao Zedong på 50-talet: “Sann jämlikhet mellan män och kvinnor kan endast åstadkommas i den socialistiska omvandlingen av hela samhället.”

Lenin undersökte kvinnornas villkor under den borgerliga demokratin och jämförde den med villkoren under proletariatets diktatur; en analys som ledde till följande konstaterande:

“Såsom de arbetande människornas makt genomförde sovjetmakten redan under sina första månader en genomgripande omvälvning i den lagstiftning som gäller kvinnan. I sovjetrepubliken har inte sten på sten lämnats kvar av de lagar som försatte kvinnan i en underordnad ställning. Jag menar just de lagar som speciellt utnyttjade kvinnans svagare ställning och försatte henne i ett ojämbördigt och ofta rent av förnedrande läge, dvs lagarna om skilsmässa och om utomäktenskapliga barn, om kvinnans rätt att av mannen kräva underhållsbidrag till barnet”⁴.

Från denna jämförande analys dras slutsatsen att endast den revolution som sätter arbetarklassen vid makten i allians med bondeklassen är kapabel att ge verklig juridisk jämlikhet mellan män och kvinnor, och än mer, att genomdriva den. Men, som Lenin själv lärde, den verkligt juridiska jämlikheten är bara början på en långvarig kamp för fullständig jämlikhet i mäns och kvinnors liv:

“[J]u mer vi röjt undan av de gamla, borgerliga, lagarnas och institutionernas bråte, desto klarare har det blivit för oss att detta endast inneburit att mark röjts för bygget men att själva bygget ännu inte påbörjats.

Trots alla emanciperande lagar fortsätter kvinnan att vara hemslavinna, ty hemmens småhushållning, trycker ner, kväver, förslöar och förnedrar henne genom att fjättra henne vid köket och barnkammaren och förslösar hennes arbetskraft på ett nästan barbariskt improduktivt, småskuret, nervslitande, förslöande, blockerande arbete. Kvinnans verkliga frigörelse, den verkliga kommunismen börjar först när en masskamp (ledd av proletariatet som har statsmakten) mot denna hemmens småhushållning börjar eller, rättare sagt, när denna i stor skala omvandlas till socialistisk storhushållning.”⁵

Så besvarade Lenin och Mao Tse-tung i förväg de opportunistiska förvrängningar och falska utvecklingar av marxismen som idag försöker förvränga Engels teser och förvirra angående arbetarklassens ståndpunkt i kvinnofrågan.

Marxismen uppfattar kampen för kvinnans emancipation som en långvarig men segerrik kamp:

“Detta är en långvarig kamp som kräver en radikal förändring av både samhällelig praxis och moral. Men denna kamp kommer att sluta i fullständig seger för kommunismen”⁶

Det ovanstående visar, i sitt väsen(in essence), den identitet av kamp mellan den revolutionära kvinnorörelsen och arbetarklassens kamp för att bygga ett nytt samhälle; dessutom tjänar det till att förstå innebörden av Lenins ord som uppmanade arbetarkvinnorna att utveckla de institutioner och medel som revolutionen har satt till deras förfogande:

“Vi brukar säga att arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk, och på precis samma sätt måste arbeterskornas befrielse vara deras eget verk.”⁷

Detta är marxismens centrala teser angående kvinnans emancipation, politisering och ställning; ståndpunkter som vi har valt att föra fram mestadels genom citat från klassikerna, eftersom dessa ståndpunkter är inte tillräckligt välkända och eftersom de är de koncist och mästerligt uttryckta av författarna själva, vilket avlastar oss från uppgiften att försöka ge dem en ny redigering, särskilt med tanke på deras fullständiga giltighet. Å andra sidan kräver de förvanskningar av de marxistiska ståndpunkterna i kvinnofrågan som det görs försök till idag att klassikernas egna ord sprids.

Slutligen är det oumbärligt, även om det sägs i förbifarten, att uppmärksamma att Marx, Engels, Lenin och Mao Tse-tung lägger fram tesen om kvinnans emancipation och inte kvinnans befrielse, vilket framgår i de citat som återges ovan. I detta avseende räcker det med att säga att analysen av kvinnors villkor genom historien framställer kvinnor som föremål för förmyndarskap och i en underordnad ställning i förhållande till mannen.

Detta gör kvinnan till en varelse som, trots att hon tillhör samma klass som sin make eller den man hon är släkt med, befinner sig i en situation av underlägsenhet inför honom, en underlägsenhet som välsignas, helgas och påtvingas av lagarna; i enlighet med denna situation av handikapp ser vi genom historien hur de har varit tvungna att kräva sina rättigheter för att uppnå formell jämlikhet med män under kapitalismen och hur endast den segerrika revolutionära kampen under proletariatets ledning har förmåga att genomföra och upprätta en verklig juridisk jämlikhet mellan män och kvinnor, även om, som vi har sett, genomgående jämlikhet inför livet, som Lenin sade, kommer att utvecklas i takt med att den storskaliga socialistiska produktionen utvecklas. Dessa enkla observationer visar på säkerheten i tesen om kvinnans emancipation då det betraktas som en del av proletariatets befrielse. Medan tesen om kvinnans befrielse historiskt sett har framstått som en borgerlig tes, som döljer motsättningen mellan män och kvinnor på grundval av kön och kamouflerar roten till kvinnoförtrycket; ser vi idag hur kvinnans befrielse alltmer avslöjas som borgerlig feminism, vilken syftar till att splittra folkrörelsen genom att utesluta kvinnomassorna från den och huvudsakligen försöker motverka utvecklingen av kvinnorörelsen under arbetarklassens vägledning och ledarskap.

2 Kvinnofrågan för Mariátegui

För 50 år sedan insåg Mariátegui, med sin skarpa revolutionära åskådning, vikten av kvinnofrågan i landet och dess perspektiv (“De första feministiska ryckningarna sker dolda i Peru (…)”); han ägnade två av sina viktiga verk åt denna fråga, “Kvinnan och politiken” och “Feministiska krav”, liksom många andra bidrag som finns i hans skrifter. Det är nödvändigt att gå tillbaka till denna källa eftersom vi finner den peruanska arbetarklassens ståndpunkt i kvinnofrågan där, i synnerhet eftersom denna fråga är en föga känd och studerad aspekt av Mariáteguis arbete.

José Carlos Mariátegui lärde oss: ”I vår tid kan inte ett samhälles liv studeras utan att undersöka och analysera dess grund: familjens organisation, kvinnornas situation” och han undersökte den framväxande peruanska feministiska rörelsen och sade: “Män som är känsliga för tidens stora känslor bör inte och kan inte vara främmande till eller likgiltiga inför denna rörelse. Kvinnofrågan är en del av den mänskliga frågan.”

Låt oss därför ha i åtanke att arbetarklassen i detta land sedan dess politiska uppkomst har uppmärksammat kvinnornas villkor och genom sina stora företrädare har fastställt sin ståndpunkt angående dem, samt gett militant stöd till kvinnornas kamp, vilket framgår av textilarbetarnas och chaufförernas solidaritet med arbetarkvinnorna på A. Field. 1926.

Vad var det för kvinnlig utveckling som väckte så mycket uppmärksamhet? Kvinnornas villkor i landet har genomgått en markant förändring, särskilt under detta århundrade och i synnerhet efter de två världskrigen. Medan bondkvinnornas villkor förändrades långsammare, upplevde deras systrar som blev arbetare och yrkesverksamma hastigare och mer djupgående förändringar. Det är tydligt att kvinnors inflytande i vårt samhälle har vunnit allt mer mark.

Under förra seklet framhävde Clorinda Matto de Turner, Mercedes Cabello de Carbonera och Margarita Práxedes Muñoz genom sin verksamhet och sitt litterära arbete kvinnornas inflytande mot bakgrund av miljontals bondkvinnor, arbetarkvinnor och andra kvinnor som, trots deras anonymitet, utsattes för ett hårt samhälleligt förtryck på feodalismens grundval. Perus kvinnor hade minimal tillgång till utbildning på 1800-talet, och när de tilläts bedriva gymnasiestudier innebar de utbildningsnormer som följdes att de fick en urvattnad läroplan som kunde jämföras med den sista årskursen i grundskolan för män och några av de gymnasiekurser som de följde. Försummelsen av kvinnornas utbildning framgår tydligt av det faktum att det trots förekomsten av privata institutioner som tog hand om eller förberedde eleverna för inträde till universitetet, inte var förrän 1928 som ”Nationella kvinnoskolan i Lima” öppnades i Lima; fram till dess hade huvudstaden inte haft någon sådan skola. Det är värt att notera att vissa kvinnliga pedagoger under slutet av förra seklet oroade sig för kvinnornas utbildning och föreslog att den skulle förnyas: det var nödvändigt att övervinna den felaktiga uppfattningen “utbilda dem endast för äktenskapet, vilket får en att tro att detta är deras enda syfte på jorden”, att deras utbildning inte får falla i händerna på nunnor som efter att ha övergett världen inte är i stånd att forma goda kvinnor, och att det är nödvändigt få slut på missuppfattningen att den ogifta eller gifta kvinna som arbetar utanför hemmet degenererar socialt, samtidigt som de kräver och skapar nya utbildningscentrum. Teresa González de Fanning var utmärkande i detta arbete.

På samma sätt var universitetsutbildning förbjuden för dem, och det var först på 1890-talet som deras närvaro vid universitetet märktes och det var först 1908 som kvinnor fick tillträde till och rätt att ta examen vid universitet och utöva yrken. Undervärderingen av kvinnor och deras samhälleliga utstötning syns alltså tydligt inom utbildningsväsendet. I och med förändringarna under 1900-talet ökade dock kvinnors möjligheter att studera och arbeta som yrkesverksamma, varav de flesta fick arbete som lärare; det var först efter andra världskriget som det skedde en diversifiering av kvinnors karriärer. Kvinnliga universitetsstudenter, som i början av seklet kunde räknas på ena handens fingrar, utgör nu nästan 30% procent av landets universitetsstudenter.

Men det som verkligt leder till en djupgående, radikal och långtgående förändring är införlivandet av kvinnor i fabriksproduktionen: under detta århundrade påbörjades proletariseringen av Perus kvinnor i och med införandet av maskiner och utvecklingen av byråkratkapitalismen. Vi ser i vår miljö med dess specifika förhållanden, den situation som Marx beskrev och som vi citerade ovan. Med kvinnornas produktiva införlivande dom arbetare inleds den proletära politiseringsprocessen av de peruanska kvinnomassorna; kvinnornas deltagande i fackföreningarna inleds, kvinnorna ansluter sig till kampen för löner, åtta timmars arbetsdag och arbetsvillkor; de deltar i folkets kamp tillsammans med arbetarna i aktioner mot de höga levnadskostnaderna och prishöjningarna, vilket utvecklar deras ideologiska förståelse. Slutligen blir landets kvinnor politiska kämpar för arbetarklassen, mitt under den revolutionära kampen.

Perus kvinnors politiska utvecklingsprocess, parallellt med deras införlivande i arbetet, bidrog betydande till klasskampen i landet under den första tredjedelen av detta århundrade, bland vars milstolpar vi bör lyfta fram kampen för åtta timmar som fördes av jordbruksarbetarna i Huaral, Barranca, Pativilca och Huacho, där fem arbetarkvinnor gav sina liv 1916 och beseglade sin anslutning till sin klass med sitt blod. Likaså deras deltagande i de betydelsefulla aktionerna mot prishöjningar och höga levnadsomkostnader i maj 1919; aktioner där kvinnliga arbetare organiserade en kvinnokommitté för att kanalisera sin kamp för stöd och koordination: “Att uppmana alla kvinnor utan åtskillnad av klass att samarbeta med deras aktioner till försvar av peruanska kvinnors rättigheter”; i denna stora kamp mötte kvinnorna polisstyrkor vid sitt möte den 25:e, under vilket de, efter att ha övervunnit det blodiga polisförtrycket, utropade följande slutsatser:

”Kvinnorna i Lima, de omgivande städerna och bönderna samlades i ett stort offentligt möte söndagen den 25 maj 1919 i Parque Neptuno och med hänsyn till:

Att det inte är möjligt att ytterligare tolerera den eländiga situation till vilken de höga kostnaderna för livsmedel och bostadshyror och alla livets nödvändigheter har reducerat folket;

Att Perus kvinnor, liksom kvinnorna i alla civiliserade länder, har förstått sitt högtstående uppdrag att ingripa i lösningen av de ekonomiska och samhälleliga problem som drabbar dem;

Har de kommit överens om:

1. Att stödja slutsatserna från folkmötet vid Alameda de los Descalzos den 4 maj.

2. I händelse av att dessa slutsatser inte antas, att utlysa en generalstrejk för kvinnor i alla branscher och lämna datumet till bedömningen av Männens kommitté för att minska levnadskostnaden.”⁸

Ett annat kapitel i denna historia av kvinnokamp fördes av Socorro Rojo mot förföljelsen, förtrycket, fängslandet och den blodiga politiken som Sánchez Cerros diktatur släppte lös, till försvar för folkets, särskilt proletariatets, rättigheter och friheter.

I dessa kamper, bortsett från politiseringen av kvinnor, eller mer exakt uttryckt, som ett index för ett korrekt perspektiv, bör det betonas att kvinnomassorna i dessa kamper bedrev sina aktioner intimt förbundna med folkets intressen, som är deras egna, samt i direkt anslutning till och stöd för arbetarklassens kamper, som är deras klass.

I syntes kännetecknas vägen som Perus kvinnor färdats på under loppet av detta århundrade och slutet av det föregående av deras breda införlivning i produktionen och under byråkratkapitalismen, främjad av den nordamerikanska imperialismen, samt av att deras tillgång till utbildning, särskilt universitetsutbildning, utvidgades. Det var på denna grund som de första feministiska impulserna i landet föddes, ett fenomen som Mariátegui beskriver med följande ord:

“Feminismen har uppkommit i Peru på ett konstlat eller godtyckligt sätt. Den har uppkommit som en följd av de nya kvinnornas nya former av intellektuellt och manuellt arbete. De kvinnor som har en verklig feministisk tillhörighet är de kvinnor som arbetar, de kvinnor som studerar. Den feministiska idén frodas bland kvinnor med andliga yrken och manuella yrken: professorer, universitetsstudenter, arbetare. Den finner en gynnsam miljö för sin utveckling i universitetens klassrum, som lockar till sig allt fler av Perus kvinnor, samt i arbetarnas fackföreningar, där kvinnor i fabrikerna ingår och organiserar sig med samma rättigheter och skyldigheter som män. Förutom denna har vi dilettanternas feminism, som är lite pedantisk och världslig. Feminister av denna typ omvandlar feminismen till en ren skriftlig övning, till en ren modefluga.”⁹

Det är på denna grund som Mariátegui utarbetar det peruanska proletariatets ståndpunkt i kvinnofrågan i landet, och fastslår den allmänna linje som ska följas i denna fråga för den som vill utveckla det från en marxistisk ståndpunkt. Låt oss se de grundläggande problemen från denna ståndpunkt.

2.1 Kvinnornas situation

Utgångspunkten för studiet av kvinnofrågan, från det peruanska proletariatets ståndpunkt, kräver att vi håller i åtanke att i vårt land representerar Mariátegui tillämpningen av marxismen-leninismens allmängiltiga sanning på de konkreta förhållandena i ett efterblivet och förtryckt land, en tillämpning som leder honom till att vetenskapligt fastslå vårt samhälles halvfeodala och halvkoloniala karaktär, ett samhälle som var mitt i en nationaldemokratisk revolution sedan 1928 som har utvecklats genom en lång och omständig process, vars högsta etapp ännu inte har uppnåtts. Detta är innehållet och det vägvisande i Mariáteguis tänkande och det är utifrån dessa betraktelser som vi måste behandla alla de frågor och den politik som han har fastslagit, inklusive kvinnofrågan.

Mariátegui utgår således från det peruanska samhällets halvfeodala och halvkoloniala karaktär i sin bedömning av kvinnornas situation; detta innebär i sig redan från början en förkastelse av den föråldrade teorin om den “kvinnliga naturen” och uppfattar kvinnor som i en situation eller i ett tillstånd som härrör från strukturen av samhället de lever i, samt betonar den kvinnliga situationens dynamiska, föränderliga karaktär. Han påpekar arbetets omvandlande roll för kvinnornas villkor med avseende på deras samhällsstatus och föreställningar om dem. Följande stycke uttrycker denna och andra punkter väl:

“Men om den borgerliga demokratin inte har förverkligat feminismen, så har den oavsiktligt skapat de moraliska och materiella villkoren och förutsättningarna för dess förverkligande. Den har värderat kvinnan som ett produktivt redskap, som en ekonomisk faktor, genom att göra hennes arbete allt mer omfattande och intensivt. Arbetet förändrar kvinnans sinne och anda radikalt. I kraft av arbetet får kvinnan en ny självuppfattning. Förr i tiden dömdes kvinnan i samhället till äktenskap eller barraganía^* Idag är deras öde i första hand till arbete. Detta har förändrat och förbättrat kvinnans villkor i livet.”¹⁰

Sålunda står det klart för det peruanska proletariatet att det är samhället som tilldelar kvinnorna deras villkor och inte någon olycksalig natur, att kvinnornas villkor är föränderliga och att det är arbetet som åstadkommer ett stort språng i kvinnornas ställning och uppfattningen om dem. Detta är den mariáteguistiska utgångspunkten, samtidigt som den anklagar den biologiska reduceringen av kvinnor till enkla reproduktiva varelser, och går emot de rosenröda myter som förrädiskt bidrar till att upprätthålla kvinnoförtrycket:

“Försvaret av hemmets poesi är i själva verket ett försvar av kvinnans livegenskap. I stället för att förädla och värdesätta kvinnans roll förminskas och förnedras den. Kvinnan är mer än en mor och en hona, på samma sätt som mannen är mer än en hane.”¹⁰

Mariátegui utvecklar tesen om de samhälleliga rötterna till kvinnors villkor och etablerar skillnaden mellan latinska och saxiska kvinnor genom att fastslå orsakssambandet mellan den feodala bakgrunden och varje kvinnas temperament och skillnader:

“Den latinska kvinnan lever med mer försiktighet, med mindre passion. Hon har inte denna längtan efter sanning. Den spanska kvinnan är framför allt mycket försiktig och mycket praktisk. Waldo Frank definierade henne med beundransvärd exakthet: «Den spanska kvinnan,» skrev han, «är en pragmatiker i kärlek. Hon betraktar kärleken som ett sätt att fostra barn till himlen. Ingenstans i Europa finns det en kvinna som är mindre sensuell, mindre kärleksfull. Som flicka är hon vacker; friskt hopp färgar hennes hy och förstorar hennes svarta ögon. För henne är äktenskapet det högsta tillstånd som hon kan uppnå. När hon väl är gift försvinner vårens medfödda koketteri som en årstid: med ens blir hon förnuftig, fet och moderlig.»”¹¹

Det som sades om de spanska kvinnorna gäller naturligtvis även de latinamerikanska kvinnorna och därmed kvinnorna i detta land. Det visar att den kvinnliga mentalitet, som uppkommit ur de gamla och nuvarande halvfeodala förhållandena, ännu inte har övervunnits. Dessutom, genom att analysera relationerna mellan imperialismen och Amerikas förtryckta nationer, belyser Mariátegui den alienerande mentalitet som jänkarnas dominans inpräntar i den kvinnliga mentaliteten:

“Den limeña (infödd i Lima –övers.) bourgeoisien förbrödrar sig med yankeekapitalisterna och till och med med deras vanliga anställda, på countryklubben, i tennis och på gatorna. Jänkaren kan förlova sig med den kreolska señoritan utan några som helst ras- eller religionsolägenheter, och hon känner inga tvivel gällande nationalitet eller kultur när hon väljer att gifta sig med en individ av den invaderande rasen. Medelklassflickan känner inte heller några betänkligheter i detta avseende. Den huachafita^* som lyckas fånga en jänkare anställd av Grace^† eller stiftelsen gör det med tillfredsställelsen av att ha höjt sin samhällsstatus.”¹²

Därmed typifieras kvinnans villkor i vårt samhälle som kvinnligt livegenskap och de halvfeodala och halvkoloniala förhållandena som är dess grundval fastslås, vilket förkastar all tolkning som bygger på “kvinnans bristfälliga natur”.

På denna grund går Mariátegui vidare till den konkreta analysen av Perus kvinnor av de olika klasserna; i en mästerlig beskrivning skildrar han arbetarkvinnorna:

”Om unga massorna är så brutalt exploaterade, exploateras de proletära kvinnorna på samma eller värre sätt. Fram till alldeles nyligen var den proletära kvinnans arbete begränsat till hushållsarbete i hemmet. Med den fortskridande industrialiseringen deltar hon i konkurrensen i fabriken, butiken, företaget etc. (…) Därmed ser vi henne i textilfabriker, kexfabriker, tvätterier, låd- och kartongfabriker, tvålfabriker etc., där hon utför samma arbete som den manlige arbetaren, från att sköta maskineriet till den minsta syssla och alltid tjänar 40-60% mindre än mannen. Samtidigt som kvinnor utbildar sig för att utföra industriarbete, träder de även in i verksamheten på kontor, butiker etc., alltid i konkurrens med männen och till stor fördel för industriföretagen, som får en märkbar sänkning av lönerna och en omedelbar ökning av sina vinster. Inom jordbruk och gruvdrift finner vi proletära kvinnor i öppen konkurrens med män och vart vi än vänder blicken finner vi exploaterade kvinnor i mångfald som erbjuder sina tjänster inom alla möjliga verksamheter (…) I våra samhällskamper har proletariatet varit tvunget att lägga fram tydliga krav till sitt försvar; textilfacken, som hittills har varit mest engagerade i denna fråga, men inte uteslutande, har vid mer än ett tillfälle gått ut i strejk för att påtvinga efterlevnad av bestämmelser som cheferna har vägrat att följa, trots att de anges i lagen; det finns kapitalister (som arbetarens ”vän” Tizon y Bueno) som inte har tvekat att betrakta det som ett ”brott” att en kvinnlig arbetare var gravid som har lett till att hon avskedats för detta ”brott” för att undvika lagens bestämmelser. I kexfabrikerna är exploateringen av kvinnor rättsvidrig.”¹³

Är detta en giltig beskrivning? Ja, i grund och botten förblir arbetarkvinnornas situation densamma: utbredd exploatering i allt fler branscher, som i vissa av dem är verkligt avskyvärd; utnyttjandet av kvinnornas arbetskraft för att sänka lönerna, baserat på att deras löner är lägre än de som betalas till männen; bristande efterlevnad av lagar som skyddar kvinnor och dolda arbetarfientliga ståndpunkter från proletariatets falska vänner. Mycket aktuellt är även behovet av att stödja arbetarkvinnornas framgångar.

Likaledes går Mariátegui vidare med att granska de inhemska bondkvinnornas villkor, om vilka han säger att de tillsammans med sina barn och män är skyldiga att “tillhandahålla gratis tjänster till jordägarna och deras familjer, liksom till myndigheterna”; deras eländiga villkor och samhällsstatus har en grund: latifundia och livegenskap.

När det gäller småborgarskapet, förutom att belysa vedermödorna för kvinnorna i denna klass, tjänar Mariáteguis analys av de kvinnliga grundskolelärarna till att visa hur deras sociala miljö, deras närhet till folket och deras engagemang i heltidsundervisningen förändrar deras attityd och anda och öppnar dem för att “lätt ta till sig idealen hos dem som skapar en ny samhällsstat”, eftersom: ”Ingenting binder dem till den kapitalistiska regimens intressen. Deras liv, deras fattigdom, deras arbete, förväxlar dem med de proletära massorna”. Han föreslår att behandla dem, eftersom “i deras led kommer förtruppen att rekrytera fler och bättre personer”.

2.2 Kvinnokampens historiska bakgrund

För Mariátegui innebär industrialiseringen, som vi har sett, att kvinnorna införlivas i arbetet och att deras villkor och anda förändras. Han påpekar, liksom klassikerna, den dubbelsidiga situation som detta medför:

”När kvinnan går framåt på vägen mot sin emancipation på en borgerligt demokratisk mark, förser detta faktum å andra sidan kapitalisten med billig arbetskraft och samtidigt allvarlig konkurrens till de manliga arbetarna.” (ibid)

Å andra sidan påpekar han att den franska revolutionen innehöll delar av den feministiska rörelsen och försvarar Babeuf, egalitärernas ledare, om han betraktar som “en förkämpe för feministiska krav” och som han citerar med följande klara ord “påtvinga inte tystnad på detta kön som inte förtjänar att föraktas (…) Om ni inte räknar med kvinnorna alls i er republik, kommer ni att göra dem till monarkins älskare” och ‘detta kön som männens tyranni alltid har velat förinta, detta kön som aldrig har varit värdelöst i revolutionerna’.

Och han balanserade den franska revolutionens bidrag till kvinnans emancipation i “Kvinnan och politiken”:

“Den franska revolutionen inledde dock en regim av politisk jämlikhet för män, inte för kvinnor. Människans rättigheter kunde snarare ha kallats för männens rättigheter. Med bourgeoisin blev kvinnorna mycket mer alienerade från politiken än med aristokratin. Den borgerliga demokratin var en enbart manlig demokrati. Dess utveckling resulterar dock i att den blev oerhört gynnsam för kvinnans emancipation. Den kapitalistiska civilisationen försåg kvinnorna med medel att öka sin förmåga och förbättra sin ställning i livet.”

Vad borgarklassen gör för kvinnan var därför tydligt fastställt: den kan visserligen skapa förutsättningar för deras utveckling, men den är oförmögen att emancipera dem. Mariátegui var mycket medveten om detta; hur kapitalismen trots denna begränsning, i takt med att den utvecklas, öppnar dörrarna för kvinnor till olika verksamheter, däribland politik, särskilt under 1900-talet, så mycket att den blir ett kännetecken för detta. Genom att utveckla detta påstående försvarar Mariátegui själv många framstående kvinnor och uppmärksammar och sprider de bidrag som många kvinnor har lämnat till poesin, romanen, konsten i allmänhet, kampen och politiken. På så sätt lär han oss hur vi ska bedöma kvinnor i de olika klasserna och kändisar, genom att påpeka deras förtjänster och brister och visa vad som är huvudsakligt i varje enskilt fall och ännu viktigare, att lyfta fram deras bidrag till kvinnors framsteg.

2.3 Kvinnorörelsen

En central punkt av stor betydelse idag i Mariáteguis förhållningssätt till kvinnofrågan med sina teser om kvinnorörelsen, en fråga där tre delar bör lyftas fram: feminism, politisering av kvinnor och organisation.

När det gäller FEMINISMEN hävdar Mariátegui att den “varken uppstår artificiellt eller godtyckligt” bland oss, utan som en reaktion på kvinnornas införlivande i det manuella och intellektuella arbetet; på denna punkt betonar han främst att den frodas bland arbetarkvinnorna och när han pekar på universitetens klassrum och fackföreningarna som en miljö som är gynnsam för kvinnorörelsens utveckling, lägger han fram direktivet att vi ska rikta oss mot dessa fronter för att främja kvinnornas mobilisering. Dock måste det beslutas att en sådan riktlinje inte på något sätt innebär att bondkvinnorna marginaliseras; eftersom vi måste komma ihåg att Mariátegui betraktade bondkvinnorna som den viktigaste klassen i vår process, kan det inte råda något tvivel om att bondkvinnorna också är mobiliseringens front och, i ännu högre grad, den huvudsakliga källa som hela kvinnorörelsen såväl som proletariatet strävar efter att nå.

I ”Feministiska krav” redogör Mariátegui för kvinnorörelsens essens:

“Ingen bör vara förvånad över att alla kvinnor inte samlas i en enda feministisk rörelse. Feminismen har med nödvändighet flera färger, flera tendenser. Inom feminismen kan tre grundläggande tendenser urskiljas, tre väsentliga färger: den borgerliga feminismen, den småborgerliga feminismen och den proletära feminismen. Var och en av dessa feminismer formulerar sina krav på olika sätt. Den borgerliga kvinnan solidariserar sin feminism med den konservativa klassens intressen. Den proletära kvinnan förenar sin feminism med de revolutionära massornas tro på det framtida samhället. Klasskampen – ett historiskt faktum och inte ett teoretiskt påstående – återspeglas på det feministiska planet. Kvinnor, liksom män, är reaktionära, centristiska eller revolutionära. De kan därför inte utkämpa samma kamp tillsammans. I det nuvarande mänskliga landskapet skiljer klass individer mer än kön.”

Detta är kvinnofrågans essens; hela kvinnorörelsens klasskaraktär. Vi måste hålla detta i åtanke i dag mer än någonsin, då kvinnornas organisering återigen drivs framåt; flera grupper uppstår, som i allmänhet döljer eller förtiger den klasskaraktär som stöder dem, det vill säga den klass de tjänar, och de predikar allt från ett enande av kvinnor för att hävda deras rättigheter mot män, till att tillsammans, utan åtskillnad av klass, tjäna en förment ”humanistisk, kristen och solidarisk” samhällsomvandling och går igenom övergångsstadier av oklar eller förvirrade klasstillhörighet. Det huvudproblemet är alltså återigen fastställa varje kvinnogrupps, organisations, fronts och rörelses klassrötter, för att kunna särskilja deras ståndpunkter och fastställa vem de tjänar, vilken klass de tjänar och om de verkligen står på folkets sida eller inte.

Dessa frågor leder oss till ett avgörande problem: enligt vilka principer, vilka klasskriterier och vilka riktlinjer ska vi bygga upp en kvinnorörelse som tjänar folket? Här är Mariáteguis ståndpunkt lysande och konkret: “Feminismen, som ren idé, är i sin essens revolutionär”. Och för honom betyder revolutionär i huvudsak proletär; således måste hela folkets kvinnorörelse, som i teori och praktik vill tjäna folket och revolutionen, vara en kvinnorörelse som ansluter sig till proletariatet, och i dag i vårt land innebär anslutning till proletariatet anslutning till Mariáteguis tänkande.

Gällande POLITISERING AV KVINNOR. Marxismens klassiker har alltid lagt stor vikt vid denna punkt, eftersom det utan den är omöjligt att utveckla mobiliseringen och organiseringen av kvinnor, och utan det kan kvinnor inte kämpa sida vid sida med proletariatet för sin egen emancipation. Den peruanska arbetarklassen har följt Mariáteguis stora exempel och har, liksom Mariategui, påpekat vikten av att kvinnor politiseras och betonat att dess bristfällighet eller avsaknad av detta tjänar reaktionens intressen.

“Kvinnor är för det mesta, på grund av sin ringa eller obefintliga politiska skolning, inte en förnyande kraft i den samtida kampen utan en reaktionär kraft.”¹⁴

Detta är tydligt nog, det vi måste fråga oss är följande: Vad innebär denna politisering? För kommunistpartiets grundare innebar det att beslutsamt och militant införliva kvinnorna i klasskampen, mobilisera dem i folkets intressen, integrera dem i organisationerna och bildandet av egna kvinnoorganisationer och deras utbildning i arbetarklassens ideologi. Allt detta i anslutning till, med råd från och under ledning av proletariatet. Sammanfattningsvis, att införliva kvinnor i politiken, i klasskampen, under ledning av arbetarklassen.

Gällande ORGANISERINGEN AV KVINNOR. Marxismen lär att proletariatet inte har något annat vapen än sin organisation för att möta sina fiender och kämpa för sina klassintressen; denna princip gäller för folket, som enbart är starkt om det är organiserat, och därmed även för kvinnor, som bara kan kämpa framgångsrikt om de är organiserade.

Som “övertygad och erkänd marxist” tillämpade Mariátegui dessa principer på ett kreativt sätt. Han ägnade mycket särskild uppmärksamhet åt att organisera arbetarkvinnorna, vilket framgår av det ovan nämnda ”CGTP:s manifest”:

“All denna anhopning av “olyckor” som tynger exploaterade kvinnor kan enbart lösas genom omedelbar organisering. Precis som fackföreningarna måste bygga upp sina ungdomskader, måste de skapa sina kvinnosektioner, där våra framtida kvinnliga militanter kommer att utbildas”.

Samma oro uttrycktes av Mariátegui när stadgan för den tidigare nämnda konfederationen under hans ledning föreskrev bildandet av en permanent kvinnokommission på exekutivkommitténs nivå. Tyvärr har dessa riktlinjer inte tillämpats korrekt i praktiken; det har förblivit en rent byråkratisk facklig post, kallad ”kvinnofrågor” eller liknande, när den överhuvudtaget finns, utan att fackföreningarnas kvinnosektioner har etablerats organiskt, och har därmed förblivit en oavslutad uppgift.

Därefter, den 4 mars 1930, antog kommunistpartiet följande motion:

”För det första: Bildande av ett provisoriskt sekretariat för organisering av den socialistiska ungdomen, under partiets omedelbara kontroll.

För det andra: Upprättande av ett provisoriskt sekretariat för organisering av arbetarkvinnor, under partiets ledning och kontroll.

För det tredje: Båda sekretariaten kommer att kämpa för en omedelbar organisering av ungdomarna av båda könen, för deras politiska och ideologiska skolning, som ett led i förberedelserna för deras inträde i partiet”.¹⁵

Här konkretiseras Mariáteguis tes om behovet av att uppmärksamma kvinnors organisering, även på de mest utvecklade politiska nivåerna, och här uttrycks hans ståndpunkt att organiseringen av kvinnor i slutändan är en fråga om att organisera dem under ledning och kontroll av arbetarklassen och dess parti. Sådana förslag leder oss till att fråga oss själva, i fråga om varje kvinnogrupp, organisation, front eller rörelse: För vilken klass, hur och i vilket syfte organiseras kvinnorna? Samt att hålla i åtanke att dessa frågor endast kan lösas på ett tillfredsställande sätt, det vill säga för klassen och folket, genom att hålla fast vid arbetarklassens ståndpunkter.

Dessa tre frågor: feminism, politisering och organisering av kvinnor och de teser Mariátegui fastslog måste studeras och tillämpas konsekvent, då det endast endast är på detta sätt en äkta folkets kvinnorörelse kan utvecklas.

2.4 Kvinnans emancipation

Även på denna punkt hävdar Máriategui, liksom klassikerna, att “kvinnan gått framåt på vägen mot sin emancipation” med kapitalismen och dess industrialisering, men att de under detta system inte ens uppnår verklig juridisk jämlikhet; en konsekvent kvinnorörelse strävar därför efter att gå längre, och måste på denna väg med nödvändighet ansluta sig till proletariatets kamp. Denna insikt fick vårt lands stora proletära tänkare att uttala sig: “Den feministiska rörelsen visar en påtaglig solidaritet med den revolutionära rörelsen”, och att feminismen, trots att den föddes ur liberalismen, började förverkligas först i och med revolutionen:

“Född ur en liberal livmoder har feminismen ännu inte kunnat verka under den kapitalistiska processen. Det är först nu, när demokratins historiska väg närmar sig sitt slut, som kvinnor får samma politiska och juridiska rättigheter som män. Och det är den ryska revolutionen som uttryckligen och kategoriskt har beviljat kvinnorna den jämlikhet och frihet som Babeuf och egalitärerna för mer än ett sekel sedan förgäves krävde av den franska revolutionen”.¹⁶

Det är därför det enbart är i samband med uppbyggandet av ett nytt samhälle som den nya kvinnan kommer att växa fram parallellt, som måste vara “väsentligt annorlunda än den som formades av den civilisation som för nu är i förfall”; dessa nya kvinnor kommer att formas i den revolutionära smältdegeln och förvisa kvinnan av gammal typ som deformerats av det gamla exploaterande systemet till historiens bakgård, ett system som nu sjunker för att ge kvinnor verklig värdighet.

”När det socialistiska systemet ersätter det individualistiska systemet kommer kvinnlig lyx och elegans att förfalla. (…) Mänskligheten kommer att förlora några lyxiga däggdjur, men den kommer istället att vinna många kvinnor. De framtida kvinnornas kläder kommer att vara mindre dyra och pråliga, men den nya kvinnans status kommer att vara värdigt. Och det kvinnliga livets axel kommer att gå från det individuella till det samhälleliga. (…) En kvinna kommer kort sagt att kosta mindre, men hon kommer att vara värd mer.”¹⁷

Utöver dessa grundläggande idéer lyfter Mariátegui andra frågor som är intimt förknippade med just kvinnor: skilsmässa, äktenskap, kärlek etc. Han behandlar dem med fin ironi och tar ställning till dem med skarp kritik. Som en god marxist riktar han dock inte sin uppmärksamhet mot dem förrän de blir den huvudfrågan; att göra det är att glömma den huvudsakliga kampen och det grundläggande målet, samtidigt som man sprider förvirring och desorienterar den revolutionära kampen.

Hittills har vi presenterat och redogjort för de centrala teserna i Mariáteguis tänkande i kvinnofrågan, där vi har använt en riklig mängd citat av samma skäl som vi hade när vi behandlade den marxistiska ståndpunkten i detta arbete.

3 Att utveckla av kvinnorörelsen efter Mariátegui

3.1 Mariáteguis nutida relevans

Utifrån det som har sagts måste en slutsats dras: de teser Mariátegui vidhöll i kvinnofrågan var resultatet av en konsekvent tillämpning av marxismen-leninismen på de specifika förhållandena i ett halvfeodalt och halvkolonialt samhälle som vårt. Om detta finns det i allmänhet ingen oenighet och även om ingen öppen anslutning uttrycks, visas åtminstone genom tystnad ett uppenbart accepterande av denna slutsats.

Frågan är dock inte om Mariáteguis tänkande var en korrekt tillämpning av marxismen på landet, utan den centrala frågan är: Hur relevant är hans tänkande för nutiden? Detta är ett ämne där vissa, för att inte öppet erkänna sitt angrepp mot Mariáteguis enorma och fortfarande växande prestige, ifrågasätter dess nutida relevans genom att åberopa att mer än 40 år har gått och genom att, felaktigt och förrädiskt, ta upp behovet av att ta hänsyn till “marxismens kreativa utveckling för att överträffa den”. Den framstående och stridbare tänkaren Don Manuel González Prada behandlade denna fråga i sitt verk “Kyrkans slavar” från 1904, ett verk som nu ingår i “Kampens tider”. Där redogör han för viktiga tankar t.ex: “Vi kan inte känna folket väl förrän vi har studerat kvinnans samhälleliga och juridiska villkor”, “En mans moraliska upphöjdhet mäts genom hans syn på kvinnan: för den okunnige och brutale mannen är kvinnan endast en hona; för den tänkande och kultiverade mannen är hon en hjärna och ett hjärta”, “Precis som vi bär vår fars släktnamn bär vi vår mors moraliska uppfostran (…)” “Drivkraften, samhällets stora sporre, verkar inte högljutt på torget eller i det revolutionära sällskapet; den verkar tyst i hemmet”, vilket tjänar till att rikta uppmärksamheten mot kvinnans betydelse; å andra sidan uttryckte han idéer som “Kvinnans emancipation, liksom slavens frihet, beror inte på kristendomen utan på filosofin”, “I de protestantiska nationerna är kvinnans uppgång så säkert förverkligad att fullständig emancipation redan kan förutses’, “Slavar och livegna har ädla och osjälviska andars ansträngningar att tacka för sin personliga värdighet. Den katolska kvinnan kommer att emanciperas endast genom mannens företagsamma handling” och “I idéernas kamp är ingen bundsförvant mäktigare än kärleken”.

Vi ser alltså att Gonzales Pradas bidrag till kvinnans emancipation överlag var positivt. Han påpekade och fördömde kvinnoförtrycket, den viktiga roll som kvinnorna spelar och nödvändigheten av att lösa problemet och skapa förutsättningar för kvinnans emancipation. Trots att han anser att problemets grundval är katolicismen som är dominerande bland kvinnor,tror på en möjlig emancipation av kvinnor under kapitalismen och fokuserar problemet på individen, utgör hans idéer ett bidrag, liksom på andra områden, till studiet av kvinnofrågan i landet.

Och dessa idéer visar sig vara ännu mer framträdande när vi nästan 30 år senare ser Jorge Basadres idéer:

“Gregorio Marañón hävdade att kvinnans viktigaste roll är kärleken, medan mannens viktigaste roll är arbetet (…) Det är därför små pojkar föredrar att leka med soldater, en symbol för kamp, ansträngning, en strävan efter överlägsenhet; medan små flickor föredrar att leka med dockor, brådmoget moderliga (…) I kraft av ett naturens kommando skiljer sig den kreolska kvinnans lockelse, även om hon inte är en mestiza^*, från kvinnor på andra breddgrader med sin fruktiga eller grönsaksaktiga smak (…)Men eftersom å andra sidan mannens högsta överlägsenhet ligger i sinne och eftersom det amerikanska sinnet fortfarande på ett avgörande sätt påverkas av Europa, är mannen i Amerika på det hela taget underlägsen kvinnan.(…) Kort sagt, går den amerikansk äran förlorad eller förminskas.(…) En notoriskt vacker kvinna i Amerika kan å andra sidan väcka intresse var som helst.”¹⁸

Här är ståndpunkten så tydligt reaktionär att det inte finns behov av kommentarer.

Om de härskande klasserna talar till oss i Basadre om en ”kvinnlig natur” vars väsen är kärlek, uttrycks samma klasser 1940 genom Carlos Miró Quesada Laos på följande sätt:

“Kvinnans roll i det moderna livet är mångfacetterad. Borta är de tider – för alltid borta – då arbete var förbjudet för henne. Snarare tvärtom. Idag arbetar kvinnan med en mängd olika verksamheter.(…) Eftersom hon har visat att hon kan agera lika effektivt som mannen.(…) Det är därför hennes plikt att studera, att förbereda sig för framtiden. Och även om kvinnorna i dessa sysslor har samma plikter som männen, så är de i andra sysslor bättre än männen, och kommer alltid att vara det. Och faktum är att kvinnan ger liv åt många saker som är medfödda för henne. Hon har en moders och en sjuksköterskas händer.(…) Det är den kvinnlighet som de, tack och lov, aldrig kommer att förlora, trots 1900-talet, med krig och revolutionära teorier. Ordet ”tröst” för tankarna till kvinnan(…) När Skaparen skapade människan(…) ställde han henne vid sin sida för att hon skulle bli hans sällskap, ge stimulans och förgylla hans liv(…) Först måste hon lyda sina föräldrar, sedan sin lärare, senare sin make och alltid sin plikt.”¹⁹

Med Basadre sköt de exploaterande klasserna upp kvinnornas arbete; med Miro Quesada, med nya krav, upphöjde och krävde de kvinnoarbetet. Men i hjärtat av dem båda slår den ”kvinnliga naturen”. Men det är inte bara inom detta område som sådana idéer förekommer; felaktiga ståndpunkter finns också i skrifter och tidskrifter som påstår sig vara revolutionära och till och med marxistiska; i dem uttrycks tankar som följande:

På tal om “livskänslan” förstår vi att kvinnorna genom att delta i “samhällsförändringen” kan “bli av med sitt existentiella problem, eftersom livskänslan då ligger i den nytta som varje individ kan erbjuda sina medmänniskor genom sin vilja och sina ansträngningar”. Gällande ämnet Kvinnan och samhället konstateras det, efter ett försök att skissera Engels tes om familjens utveckling: ”Vi är besatta av myten om kvinnans underlägsenhet. Och därav följer nödvändigheten av kvinnans befrielse … hennes befrielse kan endast ske när den socioekonomiska strukturen förändras med utvecklingen av ett nytt samhälle.”; På så sätt lyfts befrielsen fram, men dess samhälleliga grund förblir tvetydigt och oprecis, för att avslutas med att fokusera på hur “förhållandet mellan könen ska regleras i enlighet med den nya ideologin. Om kvinnan är jämlik eller måste vara jämlik med mannen, skulle grunderna för ett sådant förhållande vara:

a) Att befria kvinnor från religiös alienation. (…),

b) Att utöva rätten att välja sin partner, utan att lyda fördomar om manligt initiativ. (…),

c) Att inte förstå kvinnans befrielse som en synonymt till fri kärlek (…), och (tack och lov!)

d) Kvinnan är jämlik med mannen och bör inte dra sig tillbaka från politiken på grund av sitt tillstånd som kvinna (…) Kärlek, som en utgångspunkt för samhällelig förändring, bör vara en stimulans för unga människor (män och kvinnor) att kämpa för att bygga en jämlik värld fri från förtryck och orättvisor”.

Och genom att publicera berättelsen “El Panetón del Desocupado” (“De arbetslösas panettone”), en julsaga, sprids “kvinnans generositet” och “mannens själviskhet”, en förrädisk form av den “kvinnliga naturen”: “Senare tystnade de två spökena, vart och ett med sina egna tankar. Kvinnan i sitt förflutna, mannen i sin framtid. Kvinnan om vad hon måste göra, mannen om vad han kan göra för sig själv. En med generositet och en med själviskhet, alltid spikade rakt upp och ner, alltid kämpande i djupet av sina samveten.”²⁰

Uppenbarligen avslöjar idéerna i Mujer-tidningarna, trots deras skenbart marxistiska och revolutionära ställning, en borgerlig bakgrund, och uttrycker inte på något sätt en proletär ståndpunkt i kvinnofrågan.

Vad visar denna redogörelse oss? Det är en truism att frågan inte alls är tidsramen då ståndpunkterna framförs, inte heller är problemet “att ta hänsyn till marxismens kreativa utveckling”, det centrala är den klasstillhörighet som ligger till grund för ett tänkande. Vi har sett en ståndpunkt före Mariátegui, González Pradas, som, trots att den föregick Mariátegui med cirka 30 år, innehåller positiva inslag; liksom en samtida ståndpunkt, Basadres, som är öppet reaktionär; Slutligen två senare ståndpunkter, Miró Quesadas, som visserligen förnyar vissa kriterier, men som fortfarande är reaktionär, och tidskriften Mujers, mer än 30 år efter Mariátegui och till och med under marxistisk flagg, som utan tvekan följer borgerliga ståndpunkter trots att den påstår sig vara revolutionär och i tjänst för kvinnans emancipation.

Vad är slutsatsen? Som vi sade är frågan den klasskaraktär som upprätthåller en ståndpunkt, i det här fallet en ståndpunkt i kvinnofrågan. Med Mariátegui, den ledande företrädaren för vår arbetarklass, är proletariatets ståndpunkt i kvinnofrågan etablerad; han har lagt grunden för proletariatets politiska linje i denna fråga och hans ståndpunkter är fullt relevanta, i denna fråga såväl som all annan revolutionär politik som förs av proletariatet i vårt land. Därför kräver utvecklingen av en folkets kvinnorörelse, i dag mer än någonsin, en fast och konsekvent anslutning till Mariáteguis tänkande på grundval av att man accepterar deras nutida relevans.

3.2 Att återta Mariátaguis väg

De peruanska kvinnornas och de proletära kvinnornas kamp har en lång tradition, beseglad med deras blod, i över 50 år. På samma sätt har kvinnoorganisationerna en lång historia, men processen av att organisera kvinnorna i Peru började expandera på 1960-talet, med utsikter till en ljus, om än lång och vindlande, framtid.

I dag har vi en mängd organisationer av olika omfattning och på olika nivåer och, ännu viktigare, bildandet av en verklig folkets kvinnorörelse är redan på frammarsch. .

Idag har vi det 50 år gamla Nationella kvinnorådet^* som närs av den

nedgångna och föråldrade tesen om den ”kvinnliga naturen”; en ”kvinnorättsrörelse” som förespråkar en feminism som syftar till befrielse från beroendet av män; en rad organisationer bildas som stöder den nuvarande regimen till förmån för dess korporativistiska process, under ledning och kontroll av Sinamos och under dess föreställningen om “kvinnors deltagande”, en del av deras “fullt deltagande demokrati”, som döljer det faktum att att grunden till kvinnoförtrycket är privat egendom och underkuvandet av kvinnor som började med det, som genom att förvränga vår historia och använda en “vulgär materialism” lömsk propaganda “1968 inleddes den revolutionära som syftar till en verklig emancipation av kvinnorna med politisk jämlikhet och aktivt deltagande” för att dra slutsatsen “Det är vi som måste skapa de olika formerna av kvinnoorganisationer”, som faller tillbaka på en lömsk och konstlad borgerlig feminism. Samt ett Nationellt folkförbund för Perus kvinnor, en högeropportunistisk organisation som liksom alltid har upprättat en kollaboratörsapparat helt och hållet i regimens tjänst.

Denna ökning och organisatoriska förstärkning av kvinnomassorna kräver en seriös undersökning av kvinnofrågan och en klassanalys av de organisationer som finns eller är under bildande, så att lägren kan definiera sig själva för att, som på andra områden, fastställa de två linjerna i kvinnofrågan: Den kontrarevolutionära linjen som styrs av imperialismen och mellanbourgeoisin och den revolutionära linjen vars ledning och centrum är proletariatet.

Detta kommer att bidra till den organisatoriska utvecklingen av folkets kvinnorörelse, som av nödvändighet kräver att dess uppbyggnad sker mitt i kampen mellan de två linjerna, ett uttryck för klasskampen och för de stridande klassernas likartade och motsatta intressen. Naturligtvis får man inte glömma att det inom varje linje finns variationer och skillnader beroende på de klasser som är grupperade kring varje linje. Därifrån består problemet i att fastställa de två motsatta linjerna och, inom var och en av dem, variationerna och nyanserna i linjen; fastställa vilken ståndpunkt som har befälet över varje linje och beroende på vilken klass var och en representerar, ge var och en av linjerna i kampen en revolutionär eller kontrarevolutionär karaktär.

Allt som har belysts leder oss därför till nödvändigheten av att “återta Mariáteguis väg i kvinnofrågan”, för att tjäna bildandet och utvecklingen av en FOLKETS KVINNORÖRELSE, uppfattad som en rörelse skapad av proletariatet, bland kvinnomassorna, med följande egenskaper:

1. Anslutning till Mariáteguis tänkande;

2. Klassmedveten organisering av massorna;

3. Underkastad demokratisk centralism.

Uppbyggnaden av en sådan RÖRELSE ställer oss inför två problem:

1. Ideologisk-politisk uppbyggnad, vilket nödvändigtvis innebär att den måste förses med principer och program;

2. Organisatorisk uppbyggnad, som vi kan bidra till genom att bilda kärnor eller grupper av aktivister som, genom att föra ut principerna och programmet till kvinnomassorna – arbetare, bönder, yrkesverksamma, universitets- och gymnasieelever etc. – arbetar för att politisera kvinnor, mobilisera dem genom deras kamp och organisera dem för att ansluta sig till den politiska kampen, i enlighet med proletariatets riktlinjer och politik.

Som avsutning på detta bidrag till studiet och förståelsen av kvinnofrågan är det på sin plats att återge en princip- och programförklaring som sedan en tid cirkulerar bland oss, dokument som, samtidigt som de betonar sin karaktär av pågående projekt, kan tjäna som en användbar grund för en diskussion om den ideologisk-politiska uppbyggnaden av den pågående FOLKETS KVINNORÖRELSE.

Principförklaring

Med uppkomsten av klasser, som markerar början på exploatering, började också kvinnoförtrycket; från slav till livegen, från livegen till arbetare. Än i dag är kvinnor förtryckta överallt där det finns utsugare och denna situation kan enbart upphöra när förtryckets klassbaserade grund faller.

Från gångna tiders kvinnliga slaveri till dagens formella jämlikhet har århundraden av tyst och ihärdig kamp eller massornas revolutionära våld lett till erövringar i fullskaliga strider. Samhället utvecklas mitt i klasskampen och förs framåt av massorna i strid.

Kvinnornas framsteg har varit och är folkets framsteg. Men de har inte varit passiva mottagare, de har varit systrar i kampen och beslutsamma kämpar för de förtrycktas sak och militanter på frontlinjer; folkets skyttegravar överallt bär också outplånliga spår av deras blod. Kvinnor är inte, som det sägs, icke-politiska och likgiltiga; kvinnor, särskilt folkets kvinnor, är revolutionära kämpar.

Döttrarna till de förtryckta klasserna, arbetarna, bönderna och tjänstemännen har gett ärorika namn som pryder massornas frigörande gärningar: Rosa Luxemburg och Liu Ju-Lan är exempel på den internationella revolutionära kampen och i vår stad Micaela Bastidas.

Kvinnor är inte bara passiva varelser, inte bara banala prydnadsföremål i hemmet, inte bara icke-politiska redskap; klassmedvetna kvinnor är outtröttliga kämpar och beslutsamma militanter.

Dagens kvinnor lider av förtryck och utsugning, och detta har en orsak: den halvkoloniala och halvfeodala situationen i vårt land; en situation som väger som berg på vårt folk, och som fördubblar sin tyngd på Perus kvinnliga massor.

I detta samhälle vars massor reser sig mot imperialismen och feodalismen tar kvinnorna plats i striden och framför sitt tydliga stridsrop för att ansluta sig till vårt folks dånande rop. De peruanska kvinnornas kamp är en del av de förtryckta och utsugna folkens kamp, och deras fiender är desamma. Deras gemensamma kamp och deras okontrollerbara och nödvändiga slutliga framgång kommer också att vara samma triumferande och befriande framgång.

Perus kvinnor har aldrig upphört att kämpa, men den nuvarande situationen kräver ett bredare och djupare deltagande.

Idag, när de härskande klasserna fördjupar den av imperialismen beroende kapitalismen i vårt land, när de tillämpar antidemokratiska och härsklystna uppfattningar, försöker de organisera massorna med korporativistiska former som förnekar klasskampens princip; i dag, när mobilisering och organisering av kvinnor utanför den folkliga kampen och till förmån för de härskande klasserna uppmuntras, återupptar Folkets kvinnorörelse i Ayacucho sin stridslystna marsch och, med en klar medvetenhet om situationen i vårt land, ger sig in i kampen för mobilisering av Perus kvinnor på klassbasis, i den nationella demokratiska revolutionens tjänst.

Denna uppgift kommer att utföras i enlighet med konkreta principer:

– Det är bara möjligt att spela en konsekvent och fast revolutionär roll genom att följa det oövervinneliga ljuset från Mariáteguis tänkande;

– Massorna befriar sig själva, och vi måste tjäna dem genom att göra dem medvetna om deras skapande roll i historien;

– I vårt land är de massor som vi måste vända oss till främst arbetare och bönder, och vi måste alltid rikta oss mot de fattigaste och mest utsugna;

– För att kunna mobilisera och organisera är det nödvändigt att undersöka och propagera, det vill säga att känna till massornas konkreta problem och att utveckla revolutionär agitation och propaganda bland dem;

– Det är nödvändigt att organisera sig i alla de olika former som proletariatet har skapat och utvecklat. Kvinnor måste delta i dem alla;

– Kvinnor kan bara organisera sig på ett korrekt sätt om de gör det utifrån en klassprincip som innebär att kvinnor grupperas utifrån sin klasstillhörighet;

– Utan en klar och rättvis politisk medvetenhet finns det ingen själ, det vill säga att medvetet och bestämt följa de lagar som gäller för folkets kamp i vårt land;

– Att utgå från massornas grundläggande och huvudsakliga behov för att steg för steg höja den politiska medvetenheten genom kamp, att utgå från majoritetens mest konkreta behov och problem och höja dem politiskt;

– Den revolutionära kampen kan bara lyckas genom att förena alla förtryckta folk och klasser, men det viktigaste är att förlita sig på sina egna ansträngningar;

– Under dessa principer, för att uppfylla målet om mobilisering av Perus kvinnor på klassbasis, är Folkets kvinnorörelse i Ayacucho engagerad i ansträngningen, ihärdigheten och kampen för att gå samman med andra liknande rörelser för att skapa och utveckla den Folkrörelse i vårt land som en rörelse skapad av proletariatet, bland kvinnomassorna, med tre egenskaper:

1. Anslutning till Mariáteguis tänkande;

2. Som en massornas klassorganisation, och

3. Underkastad demokratisk centralism.

Program

1. Mobilisering av kvinnor på klassbasis i enlighet med målen för den peruanska revolutionen, antiimperialistisk och antifeodal.

2. Bekämpa det ekonomiska, politiska och ideologiska förtrycket av kvinnor. Lika lön för lika arbete, verklig likhet inför lagen, lika möjligheter till utbildning; värdighet för kvinnor; mot fördomar, vidskepelse och frånvaro från politiken; mot ideologisk förvrängning.

3. För att förverkliga kvinnors rättigheter och intressen; för att försvara de redan ernådda segrarna och utöka rättigheterna genom kamp.

4. Att mobilisera kvinnor ideologiskt och politiskt genom att utveckla propaganda och agitation baserad på Mariáteguis tänkande och genom att bekämpa imperialism och feodalism och alla opportunistiska höger- och vänsterlinjer.

5. Bildande av klassmedvetande och en anda av att tjäna folket, förena sig med massorna, främst arbetare och bönder, och kämpa tillsammans med dem för deras rättigheter och segrar och demokratiska friheter.

6. Organisering av kvinnor på samtliga stadier. Kämpa för bildandet av Perus nationella kvinnofederation som en del av Folkets enhetsfront.

7. Att främja kvinnoevenemang och kvinnomöten för att uppnå en revolutionär organisering av Perus kvinnor, och att delta i folkets evenemang genom att höja deras röster.

8. Mobilisera kvinnor för att förena dem med folkets massor och ansluta dem till folkets kamp.

9. Att upprätta ett pressorgan som är ett uttryck för Perus kvinnors klassintressen. ”Rimariyña warmi” tjänar detta syfte.

10. Att understödja skapandet av Röda hjälpen för vårt eget folk och främja ekonomiska kampanjer så att folket kan räkna med sina egna medel.

11. Sprida och utveckla folklig kultur.

12. Odla solidaritet med de förtryckta folkens och de exploaterade klassernas kamp genom att ansluta oss till deras kamp mot den amerikanska imperialismens och den sovjetiska revisionismens reaktionära front. Att knyta an till de konsekventa organisationerna, särskilt de kvinnor som kämpar i den revolutionära världsfronten.

PRINCIP- OCH PROGRAMFÖRKLARING FÖR FOLKETS KVINNORÖRELSE (projekt)

RIMARIYÑA WARMI, nummer 2.

Organ för Folkets kvinnorörelse i Ayacucho.

September 1973

*gynaikeion — kvinnornas och barnens rum i antika Grekland. Ofta sov både fria kvinnor och kvinnliga slavar i dessa rum, vilket tyder på kvinnans ställning som närmare slaven än mannens.

*marianismo –ett latinamerikanskt ideal för sann kvinnlighet som bygger på dyrkan och idealiseringen av Jungfru Maria inom katolsk tradition. –övers. Anm.

1 “Kapitalet”, första boken

2 Brev till Kugelmann, 1856

3 Peking Review, nr 10-1972

4 “Om arbetarkvinnorörelsens uppgifter i sovjetrepubliken”

5 “Ett stort initiativ”, författarens kursiv

6 Lenin, “Till arbetarkvinnornas internationella dag”

7 “Proletariatets uppgifter i vår revolution”

8 Ricardo Martínez de la Torre, “Anteckningar för den marxistiska tolkningen av Perus samhällshistoria”

9 “Feministiska krav”

*barraganía – ett långvarigt samboförhållande som erkändes socialt och ibland juridiskt i medeltida Spanien och Portugal, där par levde tillsammans utan att vara gifta enligt kyrkans lagar. –övers. anm.

10 ”Feministiska krev”

11 ”Waldo Franks Rahab”

*huachafita –kvinna av lägre klass som imiterar överklassen eller försöker uppnå högre status.

†W.R. Grace and Co., ett jänkareföretag med fotfäste i Sydamerika som producerar specialkemikalier.

12 “Antiimperialistisk synpunkt”

13 “Perus arbetares generalorganisations [CGTP] manifest till landets arbetarklass”

14 ”Gestalter och aspekter av livet i världen”

15 Ricardo Martinez de la Torre

16 “Feministiska krav”

17 “Kvinnan och politiken”

*mestiza –en kvinna av blandad etnisk bakgrund, särskilt av europeisk och ursprungsbefolkning i Latinamerika –övers. Anm.

18 “Peru: Frågor och möjligheter”

19 “Tre konferenser”

20 Magasinet “Mujer” (“Kvinna”), nummer 1 och 2

*Consejo Nacional de Mujeres, grundad av Mercedes Gallagher 1923.