En avdelning ur Putílovfabrikens röda garden i oktober 1917.
Texten är en översättning av en artikel ur nummer 197 av brasilianska ”A Nova Democracia”, publicerad i oktober 2017:
100-år sedan den stora socialistiska oktoberrevolutionen
I oktober började bolsjevikerna förbereda sig aktivt för upproret. Lenin menade att eftersom bolsjevikerna nu hade majoriteten bland de valda representanterna för arbetarna och soldaterna i sovjeterna i Moskva och Petrograd så skulle bolsjevikerna nu kunna anfalla och ta makten. Lenin utvärderade utvecklingen dittills och drog slutsatsen: ”Majoriteten av folket är med oss!”.
Efter att Lenin hade gått under jorden så la han fram en konkret plan för upproret (i artiklar och brev till centralkommittén och bolsjevikernas organisationer). Han beskrev hur de beväpnade militära enheterna och de röda gardena skulle användas och påpekade att det, för att garantera upprorets framgång, var avgörande att ta över Petrograd.
Den 7 oktober (20: e)[1] flyttade Lenin i hemlighet från Finland till Petrograds utkant. Tre dagar senare, den 10:e oktober (23 oktober) deltog Lenin i bolsjevikpartiets historiska sammanträde som beslutade att det väpnade upproret skulle inledas de kommande dagarna. Den historiska resolution som godkändes av centralkommittén skrevs av Lenin:
”CK finner att såväl den ryska revolutionens internationella läge (uppror i flottan i Tyskland som den högsta yttringen av den i hela Europa framväxande socialistiska världsrevolutionen, dessutom imperialisternas hot mot freden i syfte att kväva revolutionen i Ryssland) och det militära läget (otvivelaktigt beslut av den ryska bourgeoisin jämte Kerenskij & Co att utlämna Petrograd åt tyskarna) som också det faktum att det proletära partiet vunnit majoritet i Sovjeterna – allt detta i samband med bondeupproret och med omsvängningen i folkets förtroende till vårt partis förmån (valen i Moskva) samt slutligen det öppna förberedandet av en andra korniloviad (bortdragande av trupper från Petrograd, transport av kosacker till Petrograd, Minsks omringande med kosacker o. s. v.) – allt detta ställer det väpnade upproret på dagordningen.
I det CK sålunda finner, att det väpnade upproret oundvikligen och fullständigt mognat, föreslår CK alla partiorganisationer att låta sig ledas härav och ur denna synpunkt behandla och avgöra alla praktiska frågor (Norra områdets Sovjetkongress, truppernas bortdragande från Petrograd, Moskvabornas och Minskbornas aktioner o. s. v.)” (Lenin, Saml. verk, b. XXI, s. 330.)
Kamenev och Zinoviev – visade sin vacklade sin karaktär – och röstade emot denna historiska resolution. Som de mensjeviker de var drömde de om en borgerlig parlamentarisk republik och föraktade arbetarklassen och tvivlade på dess förmåga att genomföra den socialistiska revolutionen och ta över makten.
Trotskij (och hans anhängare) som just blivit medlem i bolsjevikpartiet, röstade inte öppet mot resolutionen – men presenterade ett ändringsförslag som, om det hade gått igenom skulle ha minskat upproret till ingenting och delat upp upproret. Den opportunistiske Trotskij föreslog att upproret inte skulle inledas förrän efter partiets andra kongress. Det skulle innebära att överge upproret genom att på förhand fastställa inledningsdatumet och på så sätt skulle den provisoriska regeringen förvarnas.
Mobilisering för upproret
Efter det kända mötet som beslutade om upprorets inledande, skickade bolsjevikpartiets centralkommitté företrädare med fullmakter till Donetsbäckenet, till Ural, Helsingfors, Kronstadt, sydvästfronten etc. för att organisera uppror i dessa regioner. Kamraterna: Vorochilov, Molotov, Dzerzhinski, Ordzhonikidse, Kirov, Kaganovich, Kuibichevi, Frunzi, Iaroslavski och andra fick partiets särskilda uppgift att leda upproret på olika ställen. Vid Ural, i Shadrinsk, bland trupperna, arbetade kamrat Zhdanov. På västfronten i Vitryssland, beredde kamrat Ezhov massan av soldater för upproret. CK-delegaterna informerade de bolsjevikiska organisationerna om grunderna i upprorsplanen och stimulerade dem att förbereda och mobilisera sina styrkor för att hjälpa rörelsen i Petrograd.
Den 11:e oktober ägde sovjetkongressen för soldater och deputerade från norra regionen rum; den sammankallades av SUKP. Sovjeter från flera städer deltog i denna konferens, inklusive Petrograd, Moskva, Viborg och Narva. Också några andra organisationer deltog som t.ex. den regionala kommittén för armén och flottan och arbetare från Finland och representanter för östersjöstyrkornas andra kongress.
De rapporter som presenterades av de närvarande organisationerna visade massornas vilja till uppror. Till skillnad från juli 1917, när Petrograd inte kunde räkna med stöd från andra centra i landet för väpnad kamp sågs nu behovet av revolution i hela Ryssland.
Således utfärdade kongressen följande resolution: ”Endast den omedelbara överföringen av all makt till revolutionens organ – arbetarnas, soldaternas och böndernas sovjetdeputerade, lokalt eller centralt – kan rädda folket”.
Petrogadsovjetens revolutionära militära kommitté upprättades av bolsjevikpartiets CK vilken skulle ta över generalstabens funktioner under upproret. Denna kommitté hade ansvaret för att bestämma över stridsstyrkorna och de medel som behövdes för att försvara Petrograd, landets huvudstad och revolutionens centrum.
Lenin i skrev ”Brev till de bolsjevikiska kamraterna som deltar i regionalkongressen för sovjeterna i norra regionen”, den 8 oktober 1917, och påpekade att förutsättningarna för upproret hade infunnit sig:
”’Kamrater, vår revolution går igenom en mycket kritisk period. Krisen sammanfaller med den stora krisen – tillväxten av den världsocialistiska revolutionen och kampen mot världsimperialismen. De ansvariga ledarna i vårt parti står inför en gigantisk uppgift, och misslyckas de att utföra dem kommer det att innebära risk för den internationalistiska proletära rörelsens fullständiga kollaps. Situationen är sådan att en försening verkligen skulle vara dödlig.
Ta en titt på den internationella situationen. Det finns utan tvivel en tillväxten av världsrevolutionen. De tjeckiska arbetarnas raseriutbrott har undertryckts med oerhörd intensitet, vilket vittnar om regeringens extrema rädsla. Italien har också sett ett massuppror i Turin. Viktigast är dock upproret i den tyska flottan. Man kan föreställa sig de enorma svårigheterna för en revolution i ett land som Tyskland, särskilt under nuvarande förhållanden. Det kan inte ifrågasättas att upproret i den tyska flottan är en indikation på den stora krisen – tillväxten av världsrevolutionen. Medan våra chauvinister, som förespråkar Tysklands nederlag, efterfrågar de tyska arbetarnas omedelbara uppror, så vet vi ryska revolutionära internationalister baserat erfarenheterna från 1905-17 att ett mer imponerande tecken på revolutionens tillväxt än ett uppror bland trupperna inte finns. …
Parollen: ”All makt åt sovjeterna” är lösenordet för upproret. Den som använder en sådan paroll utan att vara medveten innebörden, utan att tänka över det borde förebrå sig själv. Det är nödvändigt att förstå hur man hanterar upproret som en konst – jag insisterade i detta under den demokratiska konferensen och jag insisterar fortfarande för det är detta som marxismen lär ut, det här är vad hela läget i Ryssland och runt om i världen lär oss. […]
Styrkorna, i Kronstadt, i Viborg, i Reval kan och bör ta sig till Petrograd och besegra kornilovistregementena och resa båda huvudstäderna i uppror och resa massorna till en kraft som omedelbart ger jorden till bönderna och som omedelbart föreslår fred och störtar kerenskiregeringen.
Försening är lika med döden. ”
[…]
Sovjeterna är avgörande för att erövra makten
Oktober var en månad med intensiv bolsjevikisk agitation och mobilisering i sovjeterna som alltmer enade sig under parollen ”All makt åt sovjeterna”. Samma sak hände i flera delar av landet som en stor revolutionär våg.
Den 14 oktober (27) i Moskva valdes endast bolsjeviker av den verkställande kommittén för sovjeternas arbetar- och soldatdeputerade. Fem dagar senare utfärdade samma verkställande kommitté resolutioner med följande innehåll: överlämna makten till sovjeterna; beväpna arbetarna och de fattiga bönderna genom de röda gardenas generalstab; lämna över jorden till böndernas agrarkommittéer; omedelbar upplösning av Kerenskis provisoriska regering.
Den 16 oktober (29) deklarerade arbetarna och soldaterna från sovjeten i Saratov att de skulle utkämpa en avgörande strid mot den provisoriska regeringens politik.
I Sibirien förklarade den första sovjetkongressen i regionen, som ägde rum den 16 oktober och 24 oktober (29 oktober och 6 november) att makten skulle överlämnas till sovjeterna och de valde en central verkställande kommitté.
Den 18 oktober (den 31 oktober) definierade Kiev att makten skulle överlämnas till sovjeterna.
Revolutionen hindrade Kerenskis planer
Samtidigt som förberedelserna för det väpnade upproret genomfördes koncentrerade kontrarevolutionen också sina styrkor. Officerarna i armén organiserade sig i en kontrarevolutionär grupp som hette ”Officerarnas Förening” och kontrarevolutionärerna skapade staber överallt för bildandet av chocktrupper.
Den reaktionära provisoriska regeringen försökte fortfarande den 4: e oktober (den 17: e oktober) att flytta från Petrograd till Moskva. Med detta ville den kontrarevolutionäre Kerenskij, i överenskommelse med de anglo-franska imperialisterna, som en del av det imperialistiska kriget överlåta Petrograd till tyskarna som hotade att invadera Ryssland. Allt detta för att stoppa revolutionen. Men Petrograds arbetare och bönder protesterade och tvingade dem att stanna kvar där.
Lenin varnade och påpekade upprorets nödvändighet som ett sätt att hindra den kontrarevolutionära kerenskijregeringen planer.
”Och vi, som sålunda har vunnit majoriteten av folket över till vår sida, och som har fått sovjeterna i båda huvudstäderna – ska vi vänta? Varför då? Kerenskij och hans kornilovitgeneraler vill överge Petrograd till tyskarna och därigenom direkt eller indirekt, öppet eller hemligt, ingå i en konspiration med både Buchanan och Wilhelm och fullständigt kväva den ryska revolutionen.
Genom Moskvas omröstning och genom omval till sovjeterna har folket uttryckt sitt förtroende för oss, men det är inte allt. Det finns tecken på ökad apati och likgiltighet. Det är förståeligt. Det innebär inte revolutionens ebb, som kadeterna och deras hantlangare säger, utan det handlar om förtroendet för resolutioner och val. I revolution kräver massorna handling, inte ord från ledande partier, de kräver segrar i kampen, inte bara prat. Det ögonblick närmar sig när folket kan tänka sig att bolsjevikerna inte är bättre än de andra, eftersom de inte kunde handla när folket gav dem förtroende. . . .
Bondeupproret sprider sig över hela landet. Det är helt klart att kadetterna och deras hejdukar minimerar det på alla sätt och hävdar att det bara är ”upplopp” och ”anarki”. Denna lögn motbevisas eftersom att i upprorcentrena börjar jorden överlämnas till bönderna. ”Upplopp” och ”anarki” har aldrig lett till sådana fantastiska politiska resultat! Bondeupprorets enorma styrka framgår av det faktum att kompromissgruppen och socialistrevolutionärerna i Dyelo Naroda och till och med Breshko-Breskkovskaya har börjat prata om att ge jorden till bönderna. Detta för att kontrollera rörelsen innan den har slutligen uppslukat dem.”
Upproret utvecklar sig obehindrat
Bolsjevikpartiets utvidgade CK-möte den 16 oktober (29) valdes ett particentrum som fick ansvar för att leda upproret. Kamrat Stalin var ledare för det. Detta centrum var den lednade kärnan i den revolutionära militära kommittén kopplad till Petrogradsovjeten, och det var det som praktiskt ledde hela upproret.
Med 19 röster mot fyra nedlagda röster antog mötet resolutionen den 10:e oktober (23) och uppmanade alla partiorganisationer, alla arbetare och soldater för att intensivt förbereda det väpnade upproret i alla dess aspekter. Resolutionen uttryckte en försäkran om att centralkommittén och sovjeten i rätt tid skulle ange lämpliga medel för den kommande offensiven.
Vid detta möte motsatte sig kapitulanterna Zinoviev och Kamenev återigen upproret. Efter att ha blivit avstängda och sett sina försök att förhindra revolutionens marsch misslyckats, motsatte de sig öppet upproret och partiet genom den opportunistiska pressen.
Således publicerade en mensjeviktidning den 18 (31) oktober en artikel med titeln ”Novaja Jisn” ( ”New Life”) av Kamenev och Zinovjev som avslöjade att bolsjevikerna förberedde ett uppror och de båda uttryckte att detta var äventyreri. Med detta förräderi tillkännagav Kamenev och Zinoviev CK:s beslut för fienden och planen att sätta ett datum för upproret. Angående detta skrev Lenin: ”Kamenev och Zinovjev har avslöjat vår CK:s planer för ett väpnat uppror för Rodzianko och kerenskijregeringen”. Han bad med centralkommittén att utesluta Zinoviev och Kamenev från partiet.
Fienderna som hade förvarnats av förrädarna vidtog nödvändiga åtgärder för att förhindra upproret och krossa den bolsjevikiska revolutionära generalstaben. Den provisoriska regeringen sammankallade i hemlighet ministerrådet som vidtog olika åtgärder för att bekämpa bolsjevikerna vilket ledde till en snabb förflyttning av trupper till Petrograd den 19 oktober (1 november). Förstärkta trupper började patrullera på gatorna.
Men den provisoriska regeringens dagar och timmar var räknade. Den var inte längre någon styrka som kunde stoppa den socialistiska revolutionens frammarch, ett faktum som visade sig under andra hälften av oktober.
Noter:
[1] Det är 13-dagars skillnad mellan gamla julianska kalendern som användes i tsaristiska Ryssland och den gregorianska kalendern. Den gregorianska kalendern är inom parentes.
Litteratur:
– Sovjetunionens kommunistiska partis (bolsjevikerna) historia. kortfattad kurs, 1972.
– Den stora socialistiska oktoberrevolutionen – 1917 (illustrerad) , månad för månad. Nenárokov, Albert. Moskva / Lissabon: Edições Progresso, Editorial Avante, 1987.