1:a maj 2021: Kampen fortsätter!

Världskapitalismen befinner sig just nu i coronapandemi, en pandemi som den själv har förorsakat.  Kapitalismen präglas av en i princip okontrollerad expansion, som bland annat yttrar sig en hejdlös urbanisering.  Detta leder till att människor i allt högre utsträckning kommer i kontakt med tidigare okända virus hos olika djurarter, virus som muterar och hoppar över till människor. Detta är vad som hände i Wuhan, Kina. Redan sent 2019 hade dock världskapitalismen drabbats av en recession; coronapandemin har endast förstärkt denna recession.

Därmed försattes världskapitalismen i ett skruvstäd. Antingen låter de härskande klasserna coronapandemin grassera fritt eller så försöker de hindra och begränsa pandemins spridning. Den förra metoden var egentligen inget alternativ, även om vissa regeringar, exempelvis i USA och Brasilien, tillämpade denna strategi inledningsvis. Men om den andra metoden tillämpas, kommer varje kapitalistisk regering att ändå – på det ena eller andra sättet – avslöja vilka intressen som den egentligen företräder. Nedstängningar leder i andra ändan till minskad ekonomiskt aktivitet, minskad handel, minskade transporter och ökad arbetslöshet och ökad fattigdom. Snart sagt varje kapitalistisk regering har därvid månat om att i första hand kompensera kapitalisterna och de redan rika, medan det arbetande folket har satts på undantag. På den globala arenan har de rikaste imperialistländerna sett till att lägga beslag på mer vaccin än de behöver, medan vissa fattiga länder (Sudan, Somalia och Kongo) i Afrika så sent som i våras inte hade fått en endaste vaccindos. Fattigdomen i världen lär samtidigt ha ökat med 100 miljoner människor.

Sverige är inget undantag. Den svenska regeringen har öst pengar över företagen. Samtidigt har dess bekämpningstrategi varit underlägsen våra nordiska grannars, vilket bekräftas av antalet döda i Sverige. Den svenska regeringens bekämpningsstrategi har karakteriserats av bristande beredskapslager, bristande skyddsåtgärder i pandemins inledningsfas, underdimensionerad sjukhusvård, oklara direktiv och långsam vaccinering.

Coronapandemin avslöjar kapitalismens inneboende svaghet; den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen, d.v.s. att kapitalisterna tillägnar sig mervärdet, och produktionens alltmer samhälleliga karaktär, d.v.s. att kapitalets expansion hela tiden skapar sin egen motsats, proletariatet, och att produktionen, till och med på en global nivå, blir alltmer sammanvävd. Kärnan i den kapitalistiska produktionen är att den drivs av profitmaximering och att den är anarkistisk.

Men vi kommunister nöjer oss inte med att förklara världen – vi vill framförallt förändra den!

I år fyllde Pariskommunen 150 år. Detta var det första verkliga försöket från proletariatets sida att gripa statsmakten och skapa ett annat samhälle. Marx var inledningsvis skeptisk till att upproret utlöstes, men när det väl var igång gav han det sitt helhjärtade stöd. Pariskommunen tjänade som modell för oktoberrevolutionen 1917, den första segerrika socialistiska revolutionen.  Denna ledde i sin tur till bildandet av Komintern och att det skapades kommunistiska partier i hela världen. Sovjetunionen visade på det socialistiska systemets överlägsenhet framför det kapitalistiska genom sin snabba industrialisering och sin snabba utbyggnad av den sociala välfärdssektorn och utbildningssystemet. Sovjetunionen lyckades motstå Nazitysklands angrepp 1941 och bar också den tyngsta bördan i kampen för att besegra Nazityskland. Andra världskriget resulterade också i att en rad socialistiska stater, bildades. Det socialistiska lägret omfattade en tredjedel av jordens befolkning 1953.

Framförallt var skapandet av Folkrepubliken Kina 1949 en milsten. Kinas Kommunistiska Parti (KKP) under ledning av Mao Zedong hade av egen kraft först lyckats besegra den japanska imperialismen och därefter Guomindang. Därmed fanns det en socialistisk stat och ett kommunistiskt parti, som kunde försvara den revolutionära linjen när Sovjetunionen snabbt urartade efter Chrusjtjovs maktövertagande 1956. KKP:s kamp mot den moderna sovjetrevisonismen tjänade som en inspirationskälla för kommunister i hela världen och de revisionistiska partierna utmanades överallt av maoistiska partier. När Mao Zedong dog 1976, utbröt en öppen kamp mellan den borgerliga och proletära linjen i KKP, som slutade med den borgerliga linjens seger och återupprättandet av kapitalismen i Kina. Detta ledde också till splittring i den internationella maoistiska rörelsen och att den allvarligt försvagades.

Även om det inte längre finns något socialistiskt läger, inte ens något enstaka socialistiskt land, som längre kan tjäna som föredöme för klasskampen i övriga delar av världen, är därmed kampen absolut inte över. När Francis Fukuyama skrev ”Historiens slut och den sista människan” 1992, som förklarade att liberalismen hade segrat i världen, tog han definitivt ut segern i förskott.

Kapitalismens inneboende motsättningar är nämligen olösliga inom ramen för systemet. Produktivkrafterna har fortsatt att utvecklas. Tänk bara på datateknologins och internets utveckling sedan 1990-talet – tänk bara på att det idag är tekniskt möjligt att producera miljarder vaccindoser och distribuera dem över hela världen. Men produktivkrafternas utveckling kommer i allt högre grad i motsättning till produktionsförhållandena.  Idag är inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i de flesta länder lika stora igen som strax före första världskriget. Efter andra världskriget upplevde de kapitalistiska länderna en långvarig konjunktur fram till mitten av 1970-talet, som innebar att borgerskapet i dessa länder kunde kosta på sig sociala reformer. Men i samma takt som först Sovjetunionen urartade och sedan Kina återupprättade kapitalismen, minskade borgarklassens intresse av att göra eftergifter till arbetarklassen, eftersom den revolutionära rörelsen, framför allt i de imperialistiska och kapitalistiska länderna, påverkades mycket negativt av denna utveckling. Socialdemokratins betydelse som stötdämpare för kommunistiskt inflytande har minskat drastiskt och i gengäld har högerextremistiska och nyfascistiska rörelser delvis fyllt ut tomrummet efter radikala vänsterkrafter.

Sverige är inget undantag. Det har pågått en nyliberal offensiv i Sverige sedan 1980-talet, som yttrat sig i att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har skenat iväg, kanske mer än i något annat kapitalistiskt land, och att stora delar av den offentliga sektorn har privatiserats och marknadsutsatts. Den socialdemokratiska kontrollen av fackförenings- och hyresgäströrelsen är fortsatt stark och har på inte allvar utmanats av ett kommunistiskt parti sedan slutet av 1970-talet. Det partipolitiska spektrat har förskjutits åt höger, eftersom partier som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna numera är beredda att samarbeta med Sverigedemokraterna i regeringsfrågan.

Men detta betyder alls inte att klasskampen skulle vara död i Sverige. Det förekommer hela tiden strejker och politiska manifestationer, senaste mot försämringarna i LAS.  Klasskampen är desto mer levande i fattiga neo-koloniala länder och länder som är utsatta för imperialistisk aggression, öppet eller via ombud.

USA-imperialismen har efter Sovjetunionens kollaps begått aggression mot Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien med flera länder. Trots att USA egentligen är en supermakt på nedgång, har USA fortfarande världens starkaste militärmakt. Trots denna styrka, och trots att motståndet mot den amerikanska aggressionen i dessa länder inte har letts av revolutionära krafter, har USA haft det svårt att vinna slagen på marken och etablera en säker kontroll av läget i de länder som USA har angripit. Samtidigt är Kina en supermakt på uppgång och i motsats till det socialimperialistiska Sovjetunionen ekonomiskt lika starkt som USA, men fortfarande betydligt svagare militärt. Runt 2030 räknar Kina dock med att komma ikapp USA i fråga om militär styrka.

Samtidigt pågår klasskampen överallt i världen, till och med väpnad kamp. I Indien och på Filippinerna har det pågått utdragna folkkrig alltsedan mitten av 1960-talet, som leds av maoistiska partier. I en rad andra neo-koloniala länder i Asien, Afrika och Latinamerika pågår också väpnad kamp, speciellt mot korrumperade och reaktionära regimer, ofta i förbund med USA eller andra imperialistmakter.

Så länge som imperialismen och kapitalismen existerar, kommer de att föda motstånd och kamp, eftersom deras inneboende motsättningar är olösliga inom systemets ram. Imperialister och kapitalister kan ha temporära framgångar och den revolutionära rörelsen lida temporära nederlag, men imperialismen och kapitalismen kommer slutligen att förpassas till historiens sophög. Som Mao Zedong en gång påpekade kan kampen för att uppnå kommunismen ta tiotusen år, men det betyder inte att kommunister ska förtröttas utan i stället bedriva en uthållig och tålmodig kamp för ett kommunistiskt samhälle i hela världen.

Mao Zedong återberättade en fabel, den om ”Den gamle mannen som tog bort bergen”, på KKP:s sjunde kongress 1945. Kampen mot de japanska angriparna var i det läget i princip avslutad, men ett fyraårigt inbördeskrig med Guomindang återstod. Den gamle mannen kritiserades i fabeln för att han vill gräva bort två berg för att de stod i vägen.

”Den narraktige gamle mannen svarade: ’När jag dör, kommer mina söner att fortsätta, och när de dör kommer mina sonsöner och sedan deras söner och sonsöner att göra det och så vidare i all evighet. Bergen är höga, men de kan inte bli högre, och för varje bit vi gräver bort, kommer de att bli så mycket lägre. Varför skulle vi inte kunna få bort dem?’”      

Det är den inställningen kommunister har! Kampen fortsätter!

Kommunistiska Föreningen 7/4 2021

 

 

4 COMMENTS

  1. Svar:
    Från och med mitten av 1960-talet – se den första vietnamdemonstrationen 1965 – fram till 1977 växer den radikala och kommunistiska rörelsen oavbrutet i Sverige. Runt 1978 tog en likvidatorisk riktning makten i SKP under förevändning av att trevärldar-teorin kunde fungera som ett helt partiprogram i Sverige. De ledande likvidatorerna genomskådade inte – eller ville inte se – att revisionisterna har tagit makten i Kina. Därmed inleddes urartningen av SKP till ett vänstersocialdemokratiskt parti, som slutligen upplöses 1990. Men samtliga utomparlamentariska vänsterorganisationer (och här utgår jag från deras egna definitioner) försvagades som KPML(r) och Socialistiska Partiet (trotskisterna), medan andra helt enkelt försvann som Förbundet Kommunist och MLK. Om vissa organisationer försvinner eller kraftigt försvagas, uppstår naturligtvis ett politiskt tomrum. I och med att SKP/Clarté/Röd Ungdom, som 1977 räknade 2500 aktivister, försvann, fanns det inte längre en kraft, som kunde driva VpK eller SAP framför sig. Det senare var särskilt tydligt ifråga om solidaritetsarbetet med Indokinas folk fram till 1975; t.o.m. den socialdemokratiska regeringen tvingades frondera mot USA-imperialismen. Detta fungerade enligt formeln katten på råttan, råttan på repet…

    Varför har socialdemokraterna ”allt mer spelat ut sin roll”? Därför att de revolutionära kommunisterna temporärt spelade ut sin roll. Socialdemokratins uppgift har alltid varit att fungera som buffert mot den kommunistiska rörelsen. KFML/SKP stod för en nytändning i Sverige genom att bygga upp en av västvärldens starkaste solidaritetsrörelser med Vietnams folk och utveckla en slagkraftig linje i kampen på arbetsplatserna i form av ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”. KFML/SKP var rörelsens motor, som alla de övriga s.k. vänsterorganisationerna var tvungna att förhålla sig till.

    Det uppstod definitivt ett politiskt tomrum i de flesta imperialistiska länder efter 1977. De sovjettrogna kommunistpartierna hade redan börjat urarta i samband med SUKP:s kongress 1956 och utvecklade steg för steg en revisionistisk politik, som bara var en variant av vänstersocialdemokratisk politik. 1977 splittrades den internationella marxistiska-leninistiska rörelsen, när Arbetets Parti i Albanien gick till öppet angrepp mot Kinas Kommunistiska Parti (KKP). De partier som hade tagit ställning för KKP splittrades sedan i synen på trevärldar-teorin och Deng Xiaoping. Bara ett fåtal maoistiska organisationer överlevde intakta, i första hand i tredje världen som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti.

    I en del länder skapades ett tomrum genom kontrarevolutionär repression – ta Iran som exempel. Khomeini-regimen slog 1979 till besinningslöst mot alla partier, som den såg som vänster, alltifrån det revisionistiska Tudeh-partiet till pro-albanska grupper, vars medlemmar mördades, avrättades eller fängslades. Frammarschen för al-Qaida, ISIS med flera fundamentalistiska rörelser i Mellanöstern beror också på att sekulära borgerligt-nationalistiska rörelser och vänsterrörelser i området antingen har försvunnit eller kraftigt försvagats.

    Varför röstar arbetare på Sverigedemokraterna? Därför att de inte ser något alternativ. Vänsterpartiet är ett vänstersocialdemokratiskt parti, som fokuserar på det parlamentariska arbetet och som inte längre är inriktat på att förankra sig på arbetsplatserna och utlösa och leda masskampen. De övriga s.k. vänsterorganisationerna är små och har betydligt mindre inflytande idag inom arbetarklassen än de hade på 1970-talet. Samma situation har rått i andra europeiska länder. I Frankrike gick Front National (numera Rassemblement National, som leds av Marine Le Pen) fram framför allt i områden, där tunga industrier hade lagts ner. På vilket sätt har Sverigedemokraterna ”tagit” de socialdemokratiska massorna? ”Stulit” dem? Orsaken till att LO-anslutna arbetare röstar på Sverigedemokraterna är att de drabbats av nyliberalismens politik, som bl.a. bedrivits av socialdemokraterna, och att de inte känner till något slagkraftigt vänsteralternativ. De ser symptomen, men inte orsakerna. De har inte blivit rasister över en natt.

    Max påstår att ”det som har hänt att är att fascisterna har fått en växande roll”. Sker klasskampen via rollbesättningar? Vem har givit dem den rollen? Är detta en förklaring? Under vänsteruppsvinget i Sverige från 1965 till 1977 fanns det två organisationer på yttersta högerkanten, det nynazistiska Nordiska Rikspartiet och den fascistiska Nysvenska rörelsen, båda betydelselösa. Då om någonsin hade det väl behövts fascistiska organisationer för att bekämpa den framväxande vänstern? Demokratisk Allians (1967 – 1976), som enligt egen uppgift som mest hade 600 medlemmar (förmodligen en klar överdrift), var framför allt anti-kommunistisk och bekämpade FNL-rörelsen.

    Bevara Sverige Svenskt (BSS) bildades däremot 1979, då den maoistiska rörelsen i Sverige redan befann sig på fallrepet. Deras mål var att verka för en begränsad invandring och för repatriering av invandrare från Sverige. Efter organisationens upplösning 1986 bildade BSS-medlemmar 1988 Sverigedemokraterna, som helt fortsatt BSS politik fast i andra former. I BSS och därmed också Sverigedemokraterna fanns övervintrande nazister från 1930-talet.

    Om man utgår från lärdomarna från fascismens och nazismens framväxt fr.o.m. 1920-talet, initierades dessa rörelser av element från småborgerskapet, de efterblivna skikten från proletariatet och trasproletariatet. Storborgerskapet eller finanskapitalet kan på grund av sin relativa litenhet aldrig utgöra fascismens och nazismens massbas. Både Mussolini och Hitler tillhörde själva de småborgerliga mellanskikten. Däremot, om de fascistiska och nazistiska massrörelserna ska kunna gripa makten, måste de ha storborgerskapets eller finanskapitalets stöd, vilket också skedde så småningom i Italien och Tyskland. För storborgerskapet och finanskapitalet i dessa länder var den avgörande faktorn huruvida de borgerligt-demokratiska partierna, inklusive högersocialdemokraterna, kunde hålla den revolutionära arbetarrörelsen i schack eller inte. Den effektivaste styrelsemetoden är naturligtvis den där arbetarklassen och allierade frivilligt röstar på partier, som förvaltar kapitalismen.

    Max förstår inte vad som menas med ”radikal vänsterkraft”. Det tycks ha en bestämd innebörd för honom, oklart dock vilken. ”Radikal” betyder ”genomgripande”, ”som i grunden vill förändra samhället”. Låt oss ta kampen mot försämringarna i LAS som exempel! Enligt min mening representerade alla politiska rörelser och fackföreningar, som motsatte sig och bekämpade dessa försämringar den radikala vänstern. De gav uttryck för en proletär klasståndpunkt; alla som motsätter sig och aktivt bekämpar försämringar för proletariatet är radikala och står på ”rätt sida om barrikaderna”. Det gällde alltifrån lokala fackklubbar och politiska organisationer som Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, Kommunistiska Föreningen, Rättvisepartiet, SAC (syndikalisterna) med flera. De som däremot stödde försämringarna i LAS, alltifrån Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet, i praktiken också högersocialdemokraterna och LO-ledningen, tillhörde motståndarsidan, högern i denna fråga. Sedan fanns det naturligtvis de som var indifferenta och ointresserade av frågan; i praktiken stödde de högersidan.

    Men att vara radikal är inte detsamma att vara revolutionär. Den som är revolutionär förespråkar att proletariatet måste vara berett att genomföra en väpnad socialistisk revolution, om det behövs. Nästan alla vänsterorganisationer som omnämns i det föregående uppfyller inte det kriteriet. Men det kan inte hindra oss kommunister från att samarbeta med dem i enskilda klasskampsfrågor för att uppnå maximal slagkraft i varje enskilt slag. Framför allt innebär det förhållandet att kommunisterna försöker utlösa och leda klasskampen bland arbetarklassen under relativt fredliga förhållanden aldrig att vi försöker mobilisera arbetarna på hela vår plattform. Under lång tid framöver kommer klasskampen att utlösas på enskilda avsnitt och ske i form av dagskrav. Det enda sättet att stoppa LAS hade varit att genomföra en politisk strejk, men det fanns inget fackförbund, ingen fackförening eller vänsterorganisation som var beredd att ta initiativ till en sådan. Det talades om det, men det var allt.

    Det är också ytterst sett en fråga om inställningen till dem som ännu inte är kommunister – eller bara vänster, bara progressiv eller bara liberal. Ingen föds till tvättäkta kommunist. Mao Zedong sade i samband med en rundresa i provinserna:

    ”Jag läste konfucianska böcker under sex år och kapitalistiska under sju. Jag läste inga marxist-leninistiska böcker före 1918 (KKP bildades 1921 – min anm.), så hur ska jag kunna vara ett geni?”

    När KFML bildades 1967, anslöt sig kader från VPK, SKA (Set Perssons organisation), Clarté och DFFG; successivt anslöt sig kader från VUF, SSU; förmodligen kom enstaka medlemmar t.o.m. från centerns och folkpartiets ungdomsförbund. De flesta ungdomar som anslöt sig var dock organisationslösa och oskrivna blad. När det tidigare maoistiska SKP successivt urartade efter 1978, passiviserades de flesta, men de flesta förblev allmänsocialister och anti-imperialister. Inslaget av f.d. SKP:are var exempelvis mycket stort i samband med den stora demonstrationen mot USA:s angreppskrig mot Irak 2003 – 35 000 deltagare i Stockholm. Det fanns en del f.d. SKP:are, som gick mycket långt åt höger, men de var förhållandevis få.

    Mao skriver också:

    ”Det ser ut som om när vi inträder i kommunismen, kommer det inte att förslå om vi inte är 100 procent marxister. I verkligheten finns det olika nyanser av marxister. Det finns 100 procent marxister, 90 procent marxister, 70 procent marxister, 60 procent marxister, 50 procent marxister. Vissa människor är bara 10 procent eller 20 procent marxister. ”

    Procentsatserna ska naturligtvis inte tolkas bokstavligt; det går inte att mäta den marxistiska ådran på det sättet. Men vad Mao Zedong ville understryka i sitt yttrande var att när man bedömer partimedlemmar är det inte fråga om antingen svart eller vitt, 100-procentiga kommunister eller 100-procentiga partifiender. Det är fråga om en gradskala. Samma resonemang gäller naturligtvis medlemmar i opportunistiska organisationer, som utger sig för att vara revolutionära eller kommunistiska. Medlemmarna kan mycket väl vara 10 procent marxister och uppåt. Dessutom skiljer vi maoister alltid mellan ledningen, de som står i spetsen för en viss politik, och medlemmarna, som inte har samma ansvar.

    Rickard B. Turesson
    28/4 2021

  2. Tycker det är i huvudsak är bra. Men ni skriver ” i gengäld har högerextremistiska och nyfascistiska rörelser delvis fyllt ut tomrummet efter radikala vänsterkrafter.” Hur kan fascistiska rörelser fylla ut ett “tomrum” efter radikala vänsterkrafter? Vad är det ens? Menar ni “revolutionära” krafter? Ge förresten ett enda exempel på en “radikal vänsterkraft”.

    Det som har hänt att är att fascisterna har fått en växande roll i att hantera klassmotsättningarna där socialdemokraterna allt mer spelat ut sin roll eftersom borgarklassen inte vill göra eftergifter längre. Alltså fascisterna har tagit socialdemokraternas massor, se bara i LO.

  3. “stora delar av den privata sektorn har privatiserats och marknadsutsatts.”
    ska väl vara offentliga sektorn?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here