Hur kan vi få igenom förbättringar i LAS?

Vår nutida historia är en historia av klasskamp. Kapitalisterna har under flera decennier varit på offensiven och genomtvingat diverse försämringar på arbetsplatserna men även inom många andra områden. Men hur förhåller vi oss t.ex. till lagförändringar? Ska vi vända oss till riksdagspartierna och ”lobba” eller få till ett tryck underifrån?

Tankegången att man borde vända sig till riksdagen för att få igenom en lagförändring som är positiv för proletariatet och negativ för kapitalistklassen är inte helt ologisk eftersom riksdagen beslutar om lagförändringar. Problemet är bara att detta är helt hopplöst och felaktigt ur proletariatets perspektiv.

Hela det moderna samhällslivet präglas av motsättningen mellan proletariatet och kapitalistklassen. Staten är som bekant en institution som har till uppgift att förvalta den samlade kapitalistklassens affärer. För att driva igenom förbättringar så måste vi få till ett tryck underifrån. Alltså, först måste man genomtvinga förbättringar på arbetsplatserna med hjälp av stridsåtgärder. Först därefter kan de komma att tas in i kollektivavtalen och senare kan det komma lagstiftning. Att i det stora hela försöka sig på en annnan ordning är helt meningslöst.

/ Vesslan

Läs även:

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

9 KOMMENTARER

  1. Ett revolutionärt partis verksamhet måste ju syfta till att få massorna i rörelse, massorna skapar historien osv. Det handlar om att förstå att motståndarna inte backar om de inte behöver. Du övervärderar aktiviteten i riksdagen vars inriktning bestäms av klasskampen i samhället i stort. Du kan liksom inte prata förstånd med de som har helt motsatta intressen. Att kommunisterna skulle få majoritet i riksdagen är inte aktuellt men att vi skulle bidra till en strejkvåg som kan tvinga igenom förbättringar är mer troligt. Om man som på Lenins tid hade en stark militant rörelse så blir parlamentsverksamheten bara ytterliggare en liten plattform. Många kretinister använder Lenins bok för att försvara sin egen reformism.

    • Det är verkligen inte reformism jag förespråkar, du drar i några växlar. Men det du förespråkar är enkel tradeunionism förklätt i radikalt språk. Rekommenderar återigen “Samförstånd eller kamp om makten” som Oktoberförlaget gav ut 1977 för att få ett bredare perspektiv för att se övriga avgörande faktorer i varför det blev som det blev.

  2. Det kan tilläggas att det maoistiska SKP gjorde en korrekt analys av MBL-lag, då den lades fram och bedrev intensiv propagandakampanj mot den. Vi gick emot 1) avsked vid strejk; 2) obegränsade strejkböter; och 3) solidaritetsförbudet. Vi gick också emot möjligheten till representation för fackliga företrädare i bolagsstyrelserna. Orsaken var tystnadsplikten. Detta betydde att fackliga företrädare inte skulle kunna varna sina arbetskamrater om förestående avsked, permitteringar eller nedläggningar. Därmed skulle de fackliga företrädarna reduceras till gisslan. Huvudsidan med MBL-lagen var alltså negativ; det enda positiva inslaget var att arbetarna hade tolkningsföreträde vid tvist om avtal. Kampanjen lyckades inte stoppa de tre avgörande punkterna i MBL. Obegränsade strejkböter har såvitt jag vet aldrig arbetsdomstolen utdömt; t.o.m. den förstår att det är kontraproduktivt att utdöma skyhöga böter, som dessutom riskerar att göra strejkande arbetare till martyrer. Dessutom kan man täcka böter genom insamlingar.

    1980 strejkade ett 30-tal Öjebyarbetare till förmån för två kvinnliga arbetskamrater som inte hade fått lika stor löneförhöjning som sina manliga arbetskamrater. De fortsatte strejken i fullständig enighet trots att de visste att de skulle bli avskedade, vilket arbetsdomstolen också beslöt. Stödet för Öjebyarbetarna var massivt inom arbetarleden: det publicerades en undertecknarannons på en helsida till stöd för dem i Aftonbladet och c:a en halv miljon kronor (mycket pengar på den tiden) samlades in. Genom sin principfasthet blixtbelyste de vad MBL egentligen handlade om.

  3. Frances skriver mycket smart, och som facklig känner man igen mycket, men linjen ”Först därefter kan de komma att tas in i kollektivavtalen och senare kan det komma lagstiftning. Att i det stora hela försöka sig på en annnan ordning är helt meningslöst.” håller inte i verkligheten. I synnerhet egentligen inte om man kollar hur LAS och MBL(och FML) kom till. Områden som då också togs ur ”förhandlings sfären” rätt så mycket. Det hör utan tvekan ihop med vågen av vilda strejker under 70-talet men lagarna avgjordes i sin sista instans av riksdagen och SAF(idag Näringslivet). Vi behöver ju ändå ”politisk makt” om man ska påverka ett sådant beslut på riktigt, inte bara hoppas att vilda strejker slår till rätt.

    Problemet är väl att så länge att saker som anställningstrygghet bestäms av lag så blir ju även helt ”kamp underifrån” till viss mån ”tryck” på partierna eller riksdagen i sin helhet(”lobbying” indirekt). Finns ju en anledning att Unga Byggare bland annat argumenterat för att ”slopa LAS”. Därför behöver vi också göra facket till en kamporganisation, något jag utgår från att kamraterna i KF redan vet…

    • Håller inte i verkligheten skriver du och sedan hänvisar du till vågen av ”vilda” strejker?`Politisk makt att få igenom förbättringar (för arbetarklassen) kommer inte genom att sitta i riksdagen utan genom att bygga en rörelse utanför. Man måste skapa en vilja till eftergifter hos motståndarna genom att tillkämpa sig en bättre position på slagfältet (arbetsplatserna). Ingenting förändras av sig själv. Vill man välta något så måste man slå ner det.

      • Jag ser inte motsättningen i vad jag skrev. Ja, vågen av vilda strejker ledde delvis till att vi fick MBL och FML, senare även LAS, men lagarna var inte eftergifter utan ett bakslag(förutom kanske FML). Just det lagarna nu täckte var sånt som egentligen togs i kollektivavtalen och förhandlingar innan, man flyttade alltså makt från facken och arbetsplatserna. MBL var också en antistrejklag. Den gav oss ”ekonomisk demokrati” och ”upplöste paragraf 32” lovade man, men samtidigt blev rent vilda strejker och lokala strejker enligt lag olovliga! MBLs syfte var mycket genom den utökade förhandlingsrätten och samarbetet att få slut på de vilda strejkerna genom att man skulle förhandla om de frågor som man strejkade om, saker som ofta föll utanför de traditionella förhandlingarna. En absolut majoritet(84%) av de vilda strejkerna mellan 1945 och 1967 var liksom inte som LKAB-strejken, hamnarbetarstrejken eller liknande utan de varade färre än fyra timmar och utsåg ingen strejkkommitté.

        Arbetsplatsen är utan tvekan det viktigaste slagfältet, en sorts grund, men man kan verkligen inte sluta där. Fienden är väl organiserad och vi måste kunna bekämpa den överallt där den håller makt över oss, bland annat innebär det i riksdagen anser jag. Här håller jag linjen Lenin beskriver i ”Vänsterism: en barnsjukdom” och Engels i sitt förord till Marx verk ”Klasstriderna i Frankrike 1848-1850”, finner inte att ”underifrån” beskrivningen är fullständig.

        • Ja lagar kan uttrycka både framsteg och bakslag men likväl kommer positiva ändringar när det gäller fackliga frågor likväl på grund av trycket underifrån. Tankesättet utgår ju från en materialistisk historiesyn, vår historia en historia av klasskamp. Lobbyismen fungerar inte, man kan inte förvänta sig några större förändringar genom att ”ta fighten i toppen” (t.ex. i riksdagen).

          • Att dela upp detta i positiv och negativ är att missa skogen för träden. MBL och LAS var förluster i det långa loppet, utökande av arbetsfreden. Precis som att Saltsjöbadsavtalet var ett resultat av en strejkvåg(som också skulle mjuka upp paragraf 32) så var det i det stora hela en total förlust. Tycker ni sväljer de här lagarna lite för mycket som positiva, lagarna oavsett ”positiva” aspekter flyttar makt bort från arbetsplatserna och facken och in i riksdagen. Rekommenderar att läsa boken ”Samförstånd eller kamp om makten” som Oktoberförlaget gav ut 1977.

            ”Underifrån” formuleringen är inte synonym med en ”materialistisk” syn, klart det alltid krävs massornas kamp för att en samhällsförändring ska verkställas men historien har aldrig rört sig fram genom enbart ”tryck underifrån”. Hade
            franska revolutionen skett utan Jakobinerna, hade Pariskommunen någonsin skett om det inte varit för de hemliga sällskapen som kunde agera ledarskap över nationalgardet, hade Oktoberrevolutionen skett utan ett proletärt parti som tagit kampen överallt där den öppnade sig? Rekommenderar återigen att läsa Lenin ”Vänsterismen: en barnsjukdom”.

            Sen vet jag inte riktigt vad ni tror ”lobbyism” är, att ha ett parti som agiterar och röstar emot Näringslivets politik i riksdagen är inte ”lobbyism”.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net