Justitieminister Morgan Johansson meddelade den 14 april att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk kommitté för att undersöka möjligheten att göra det straffbart att förneka ”förintelsen”.
Att förneka förintelsen är naturligtvis historierevisionism av värsta slag, men bekämpar man verkligen förnekarna av förintelsen under andra världskriget genom ett åsiktsförbud? Vad som är sant eller falskt när det gäller tolkning av historiska skeenden kan bara avgörs genom fri forskning och öppen debatt; inte genom lagstiftning och dekret. Man övertygar ingen genom ett förbud.
Det är uppenbart att regeringen har fattat detta beslut efter påtryckningar från EU-kommissionen, som hävdar att Sverige – liksom Finland och några andra länder – ”underlåtit att uppfylla sina skyldigheter” i detta avseende. Men det finns inget EU-traktat som påbjuder åsiktsförbud. Trots detta har EU-kommissionären Didier Reynder börjat förbereda en process i EU-domstolen mot Sverige och de länder, som inte rättar sig efter EU:s diktat. Sverige har en tryckfrihetsförordning och en yttrandefrihetslagstiftning, som står i motsättning till EU:s principiella hållning. Tyskland, EU:s dominerande makt, har redan en tryckfrihetsfientlig tradition liksom vissa andra EU-länder. Om EU:s påbud går igenom i Sverige, stärks dessutom EU-apparatens makt över Sverige.
Om ett åsiktsförbud genomförs i Sverige, befinner sig regering och riksdag på ett sluttande plan. Vilket är nästa steg? Vilka åsikter ska förbjudas härnäst? Ska det också bli förbjudet att förneka ”kommunismens illgärningar”? Ska åsikten att Sovjetunionen drog det största lasset i kampen mot Nazityskland också förbjudas? Vi vet från historien att den borgerliga statsapparaten, särskilt dess våldsapparat, kommer att rikta huvudslaget mot kommunisterna och den övriga vänstern, om det uppstår en samhällelig kris. Under andra världskriget sattes kommunister, vänstersocialdemokrater och syndikalister i arbetsläger i Sverige, men inga nazister. Vi vet redan att vissa stater i EU, särskilt i Östeuropa, har förbjudit partier som kallar sig kommunistiska. EU:s inställning till förintelsen är självfallet mycket selektiv; fokus riktas endast mot förintelsen under andra världskriget, men glömmer bort den förintelse som skedde gentemot indianerna på den amerikanska kontinenten, den transatlantiska slavhandeln, folkmordet på tasmanerna och Tysklands folkmord på hererofolket i Namibia, bara för att ta några exempel.
