Lenin drog upp riktlinjer (1) för arbetet för en ny proletär kultur och menade att den proletära kulturen på utbildningens och konstens områden etc. måste genomsyras av andan i proletariatets klasskamp för att framgångsrikt förverkliga dess målsättningar, att störta bourgeoisin, avskaffa klasserna och undanröja all utsugning av människor.
Hans tanke var så klart att marxismens världsåskådning var det rätta uttrycket för det revolutionära proletariatets intressen, ståndpunkter och kultur. Förhållningssättet till den borgerliga kulturen var inte förkasta den borgerliga epokens värdefullaste vinningar, utan tvärtom tillägna sig och bearbeta “allt som varit värdefullt i den mänskliga tankens och kulturens mer än tvåtusenåriga utveckling”.
Mao tog dessa tankar vidare och beskrev (2) att det finns olika fronter i kampen, däribland pennans och gevärets fronter, de kulturella och militära fronterna. För att besegra fienden måste vi i första hand lita till armén med gevär. Men, menade han, denna arme ensam är inte nog. Vi måste också ha en kulturarmé för att ena våra led och besegra fienden.
Mao tog i den kända texten (2) upp olika aspekter av det kulturella arbetet. Han menade bland annat eftersom publiken för vår litteratur och konst består av arbetare och andra massor så måste man förstå dem och känna dem väl. Författarna och konstnärerna måste ha god kännedom om dem de skildrar och sin publik. Om man inte förstår massornas rika, livfulla språk och deras liv så isolerar man sig och når inte publiken. Om man vill att massorna ska förstå en så måste man vara ett med massorna och genomgå en lång och till och med smärtsam härdningsprocess.
Frågan är, vilka kamrater är beredda att gå den vägen i arbetet med att bygga upp vår “kulturarmé”?
(1) https://www.marxistarkiv.se/klassiker/lenin/1920/om_proletar_kultur.pdf
(2) https://kommunisten.nu/?p=8557
