Någon påstod att “postkolonial teori” har ersatt marxismen som en teori för samhällskritiska intellekuella på universiteten. Vid en ytlig betraktelse så verkar detta stämma. Det finns därför anledning att granska vad som förs fram under denna etikett.
Med postkolonialism eller postkolonial teori brukar man mena studier av den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter för olika delar av världen. De postkoloniala vill förklara samhällsproblem i samtiden som en konsekvens av den europeiska expansionen efter 1492.
Postkolonial-teori, ett försvar för imperialismen?
Ett riktigt seriöst problem med begreppet “postkolonial” är det låter påskina att vi lever i en tid efter kolonialismen och det kan man ju påstå men det vore mycket mer nära sanningen om man påstod att vi lever i en neokolonial tid. Världen beskrivs bäst som att den är indelad i imperialistiska och halvkoloniala och koloniala länder. Den moderna neokoloniala världsordningen är på många sätt inte någon mildare variant av det gamla förtrycket utan förtrycket har tagit sig nya former.
Linnéuniversitetet i Kalmar har en särskild posikolonial kurs:
“Sedan mitten av nittonhundratalet har de tidigare koloniserade områdena gradvis återfått sitt självstyre, men många av kolonialismens konflikter lever kvar. Dagens oroligheter och krig i Afrika, Mellanöstern och Asien, såväl som den växande främlingsfientligheten i Väst är tydliga exempel på hur den forna kolonialismen påverkar dagspolitiken.” (1)
Det är tydligen inte dagens imperialistmakter som skapar kaoset utan enbart “arvet”. Arvet måste ju rimligen bara en aspekt av saken. Deras överdrivna fokus på “arvet” blir ju ett slags ideologiskt skydd för dagens moderna imperialistiska världsordning.
Ras ersätter klass
Frantz Fanon och Edward Said sägs vara någon slags upphovsmän för riktningen. Med tanke på Frantz Fanons ståndpunkter m.m. kan man lungt konstatera att de postkoloniala vill ersätta ras med klass som ett verktyg för att analysera samhället. De postkoloniala beskriver hur “Väst” utmålar “Den Andre” som starkt annorlunda i förhållande till “Väst” som kopplas ihop med positiva egenskaper. “Väst” står för det rationella och “den andre” för det irrationella. Dessa begrepp kan ju fungera för att analysera rasismen men inte för att analysera samhället i stort.
Enligt Wikipedia så bygger många postkoloniala teoretiker: “sina analyser på en kritik av marxistisk teori, till exempel avseende vad man anser vara en teleologisk historiesyn inom delar av marxismen.”
Bekämpar rasism med bensin
Rasismen måste bekämpas med en ideologi som enar folk av alla nationaliteter (“raser”). Den kan inte bekämpas med en ideologi som hela tiden betonar hur “de vita” förtrycker “de icke-vita”. Detta sätt att tänka förstärker istället polariseringen och splittringen av folk av olika nationaliteter. Rasismen bekämpas bäst (enbart?) genom att folk av olika nationaliter kommer samman i olika massrörelser och kämpar tillsammans i den proletära internationalismens anda: En värld, en klass.
Rasismen reproduceras dagligen på grund av den rådande ekonomiska världsordningen (imperialismen) och “arvet” spelar naturligtvis en mindre roll. Rasismen kommer ur härskarnas behov av att rättfärdiga dagens extremt ojämlika världsordning och så länge vi har den världsordning vi har så kommer rasismen finnas kvar. En sann anti-rasist måste därför även kämpa för ett annat ekonomiskt system.
(1) https://lnu.se/kurs/postkoloniala-perspektiv/distans-deltid-ht/
