Bakgrunden är följande: I det s.k. januariavtalet som slöts mellan de båda regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet å ena sidan och Centerpartiet och Liberalerna å den andra ingick en punkt 44 bland totalt 73 punkter. Båda de senare partierna krävde att den nuvarande hyresmodellen skulle ”reformeras” genom att fri hyressättning vid nybyggen införs. Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade denna punkt, eftersom det primära för dem var att behålla regeringsmakten.
Denna hyresmodell har redan prövats i Finland. Först genomfördes fri hyressättning i nybyggen och sedan i hela hyresbeståndet. Resultatet blev stora hyreshöjningar över hela linjen, att bostadsbidragen som en följd därav steg kraftigt och att inte nämnvärt fler hyresrätter byggdes. Konsekvensen av ökningen av bostadsbidrag var att skattemedel slussades över till de privata fastighetsägarnas fickor. Detta kommer också att bli konsekvensen i Sverige.
Vänsterpartiet stod fast vid sin misstroendeförklaring, till vilken också Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna anslöt síg. Därmed fanns det majoritet för att fälla regeringen Löfven. Vänsterpartiet kommer att förlora all trovärdighet om det alltid agerar dörrmatta åt regeringen Löfven. Det kompromissbete som Löfven/Lööf slängde ut, d.v.s. att parterna, Hyresgästföreningen och fastighetsägarna, skulle få ”förhandla” var genomskinligt, eftersom förhandlingarna skulle hållas utifrån punkt 44. Villkorade förhandlingar är motsatsen till fria förhandlingar.
Regeringen Löfven fälldes med 181 röster mot 109. Nu återstår endast antingen en talmansrunda eller extraval.
Det avgörande för hyreskampen är dock inte spelet i riksdagen. Det avgörande i långa loppet är om hyresgästerna själva kan utveckla hyreskampen, speciellt mot alla planer att införa marknadshyror.
