Den vedervärdiga “svenska modellen” (sosse-modellen)

Föreställningen om den “svenska modellen”är en politisk idé som växte fram under 1930-talet som en föreställning om en kompromiss mellan “arbetarrörelsen” och “företagarna”. Idén är inte “svensk” utan strikt socialdemokratisk, odemokratisk och arbetarfientlig. Dessutom är det snarare en nordisk modell, även om Socialdemokraterna har försökt att lägga patent på den.

En central ingrediens är idé om en “maktbalans” baserad på “kompromiss- och samförståndslösningar på arbetsmarknaden”. Detta uttrycktes i Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. En förutsättning för att upprätthålla “maktbalansen” är enligt förespråkarna är en hög facklig organisationsgrad och en hög organisationsgrad på arbetsgivarsidan. Kapitalisterna vill på detta sätt binda upp så många arbetare som möjligt med “fredsplikt” så att det inte utvecklas något verkligt fackligt motstånd. Lösningen på detta är så klart inte att generellt motverka facklig organisering utan att bryta mot regelverket och genomföra stridsåtgärder trots att det inte är tillåtet.

Saltsjöbadsavtalet innebar en utveckling av ett regelverk för att hindra arbetarnas fackliga kamp. LO-ledningen och SAF kom överens om att på olika sätt begränsa rätten att vidta stridsåtgärder. De inrättade en särskild partssammansatt “nämnd” med LO-bossar och kapitalister som skulle ha rätt att begränsa stridsåtgärder. Nämndens utslag gick inte att överklaga och deras protokoll skulle vara hemliga.

Stridsåtgärder angående tvister om arbetsvillkor fick i och med avtalet inte sättas i verket förrän parterna forhandlat enligt en detaljerad och tidsödande “förhandlingsordning”. Först skulle en fråga tas upp i lokala forhandlingar. Kunde inte en lösning uppnås där så skulle frågan hänskjutas till centrala förhandlingar eller skulle frågan gå till Arbetsmarknadsnämnden. Denna procedur kunde hålla på i månader.

Genom Saltsjöbadsavtalet så fick SAF (idag Svenskt Näringsliv) det skydd mot oväntade strejker som de sedan sin tillkomst arbeta för. I avtalet ingick också bestämmelser om begränsning av stridsåtgärder där “tredje man” drabbas. Till “tredje man” räknas alla som inte har del i stridsåtgärden. Det kunde alltså gälla även strejkbrytare och blockadbrytare, men också företagare som hade affärer med det företag som var indraget i striden.

Den “svenska modellens” försvarare

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är två partier som försvarar den “svenska modellen”. Vänsterpartiet skriver att de “värnar den svenska kollektivavtalsmodellen där arbetsmarknadens parter förhandlar och tecknar avtal om arbetstagarnas löner och villkor.”. De som försvarar upplägget låtsas inte om att huvudfrågan i den “svenska modellen” är att hindra arbetarnas kamp. Istället låtsas de som att det handlar om “starka fackföreningar” med “många medlemmar” och möjligheten att sluta kollektivavtal. Vem är emot det? Men hur ställer de sig fri lokal strejkrätt, en självklar demokratisk rättighet för alla arbetare? Man kan inte vara för “den svenska modellen” och samtidigt vara för fri lokal strejkrätt.

Saltsjöbadsavtalet (huvudavtalet) gäller fortfarande.
https://lo.se/home/lo/res.nsf/vRes/lo_huvudavtal_pdf/$File/Huvudavtal.pdf

https://www.vansterpartiet.se/politik/fackforeningar/

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here