Regeringen skriver på sin hemsida om “Ordning och reda på arbetsmarknaden” (1). De skriver att de “värnar den svenska arbetsmarknadsmodellen som bygger på att fack och arbetsgivare kommer överens om anställningsvillkoren på arbetsmarknaden”.
Vänsterpartiet resonerar också kring vikten av “Ordning och reda på arbetsmarknaden” (2) och det gör också Svenskt näringsliv (3). S, V och Svenskt näringsliv menar inte exakt samma saker med “ordning och reda” men vad de är rörande överens om är vikten av att försvara “den svenska modellen” som enligt dem är att “fack och arbetsgivare” betämmer arbetsmarknadens villkor istället politiker. Visst det i sig är inte fel men vad aldrig nämner är att kärnan i deras “ordning och reda” är att arbetarklassen är passiviserad och i stort sett är berövad alla legala möjligheter att använda stridsåtgärder. Om det vidtas stridsåtgärder här och där, landet runt, så är det naturligtvis inte “ordning och reda” i S, V och Svenskt närlingslivs ögon.
Vår ordning och reda är ert kaos
Det förödande resultatet av den “svenska modellen” och med denna kopplade fackföreningsbyråkratin är att arbetarklassen är kedjad i fredsplikt och samförståndstänkande vilket gör det mycket svårare att ta strid i det lilla såväl som det stora. En lokalt mobiliserad kämpande arbetargrupp kan komma mycket väl komma till rätta med såväl otrygga anställningar, skadlig schemaläggning och urusla villkor i allmänhet. Och ett lokalt kämpande kollektivt måste vara välorganiserat och ha “ordning och reda” inom sina led för att nå några större framgångar. En helt uppsplittrad och oordnad samling människor kan knappast åstadkomma någonting.
(1) https://www.regeringen.se/regeringens-politik/ordning-och-reda-pa-arbetsmarknaden/
(2) https://www.vansterpartiet.se/trygga-jobb-med-schyssta-villkor/
(3) https://www.svensktnaringsliv.se/sakomraden/arbetsgivarsamverkan/market-grund-for-ordning-och-reda_1007628.html