Politisk mesighet satt i system

Vänsterpartiet höll en fackligpolitisk rikskonferens den 17 – 19 september i Stockholm med runt 200 deltagare från hela landet. Inför konferensen hade det utarbetats ett dokument, Vänsterpartisters arbete i fackföreningarna. Vi vet inte om detta dokument antogs på konferensen, men det högst troligt att det åtminstone diskuterades. Vi saxar ett helt stycke från dokumentet, eftersom det delvis talar för sig självt:

G. I händelse av strejk eller konfliktåtgärder

Strejken är ett kraftfullt vapen. Det är maktmedlet fackföreningarna förfogar över som ger den styrka som krävs för att arbetsgivarna ska tillgodose fackliga krav. Framgången för en strejk är beroende av medlemmarnas uppslutning bakom strejken och dess krav.


Det är endast förbundsledningarna som kan utlösa strejker och endast vid ett avtalslöst tillstånd. Efter en lång period av relativ arbetsfred är de flesta löntagare utan erfarenheter av facklig kamp i dess yttersta form. Trots att strejkvapnet tillhör undantagen och kan få stora konsekvenser får fackliga vänsterpartister inte backa när det kan komma i fråga. I många fall kan det också vara befogat att samla opinion för att förbundsledningen ska utlysa stridsåtgärder i samband med
kollektivavtalsförhandlingar. Förutom att ge tryck i viktiga fackliga krav kan en strejk också ge erfarenheter av att kamp lönar sig. Det stärker självförtroendet och styrkan i det fackliga engagemanget.

Fredsplikten är viktig att upprätthålla så länge arbetsgivaren respekterar ingångna kollektivavtal. Kollektivavtalen bidrar till en långsiktigt stark förhandlingsposition. Men det finns alltför många exempel där arbetsgivare försöker kringgå kollektivavtalen eller på ett oetiskt sätt nyttja kryphål i lagstiftning, t.ex. att säga upp fastanställd personal för att istället ta in bemanningsanställda. Det kan också handla om uppsägningar av stridbara arbetskamrater på osaklig grund. Trots att den fackliga organisationen är bunden av fredsplikt kan det vid sådana tillfällen uppstå störningar i verksamheten på en arbetsplats eftersom de anställda reagerar spontant mot orätten. Då är det viktigt att den som är förtroendevald iakttar och förhåller sig till förtroendemannalagen. En förtroendevald som deltar i en så kallad olovlig aktion riskerar höga skadestånd för den fackliga organisationen.


Det är viktigt att vara ärlig med arbetskamrater om vart gränserna går för vad den fackliga
organisationen av juridiska skäl kan göra och inte. Det är inte nödvändigtvis detsamma som gränsen för vad arbetskamraterna själva kan göra om de håller ihop. I händelse av olovliga konfliktåtgärder, så kallad ´vild strejk´, måste varje förtroendevald balansera lojaliteten med arbetskamraterna med förtroendeuppdragets skyldigheter. Arbetskamraterna ska dock inte för ett ögonblick tvivla på var de fackliga vänsterpartisterna har sin lojalitet även om uppdraget sätter sina gränser.”


För det första
får man utan vidare det intrycket att Vänsterpartiet helt accepterar den rådande ordningen inom främst LO-förbunden, nämligen att förbundsledningarna ensidigt avgör om stridsåtgärder eller inte ska vidtas. Tvärtom måste makten förskjutas till medlemmarnas förmån genom att medlemmarna alltid kan ta ställning till avtalsförslagen i beslutande omröstningar. Dessutom måste fri, lokal strejkrätt införas. Kommunisterna måste kämpa för en organisationsmodell, där medlemmarna har makten och inte ett antal socialdemokratiska fackpampar, som bedriver klassamarbetspolitik. Det går att skapa en demokratisk fackförening – se Hamnarbetarförbundet.

För det andra tycks vänsterpartister uppmanas att inta en ”vänta-och-se”-inställning till kampåtgärder: ” Trots att den fackliga organisationen är bunden av fredsplikt kan det vid sådana tillfällen uppstå störningar i verksamheten på en arbetsplats eftersom de anställda reagerar spontant mot orätten.” Vilka störningar? Om arbetskamraterna är beredda att genomföra en strejk eller andra kampåtgärder, är det självfallet fackliga aktivisters plikt att understödja en sådan kamp och t.o.m. gå före och bidra till att utlösa denna kamp!

Slutligen tycks Vänsterpartiet hysa en viss rädsla för att deras förtroendevalda kan bidra till att den fackliga organisationen blir skadeståndsskyldig: ”En förtroendevald som deltar i en så kallad olovlig aktion riskerar höga skadestånd för den fackliga organisationen.” Men det finns ett enkelt knep för de förtroendevalda att undgå denna skadeståndsskyldighet, nämligen att hela eller delar av fackföreningsstyrelsen avgår i samband med att konflikt utbryter.

De socialdemokratiska pamparna kommer inte att ha särskilt mycket frukta av vänsterpartister som arbetar helt leaglistiskt.

5 COMMENTS

  1. Revolutionär arbetare skrev:

    ”Förstår inte heller vad det i praktiken skulle innebära att kommunister ska “gå före” för att “utlösa” en kamp. Man ska väl klart visa sig som en ledande och pålitlig organisatör men att gå före och utlösa något så allvarligt som en “vild strejk”, som i verkligheten alltid varit mer komplicerad sak, tror jag är lite underligt och något som till exempel Frances Tuuloskorpi också kritiserade.”

    Detta är en kritik av formuleringen:

    ” Om arbetskamraterna är beredda att genomföra en strejk eller andra kampåtgärder, är det självfallet fackliga aktivisters plikt att understödja en sådan kamp och t.o.m. gå före och bidra till att utlösa denna kamp!”

    Om kommunister ska fungera som en förtrupp i arbetsplatskampen, måste de ”t.o.m. gå före och bidra till att utlösa denna kamp”. Det betyder ju inte kommunisterna till varje pris förespråkar strejk, som KFML(r) gjorde under tidigt 1970-tal. Strejker ska ledas till seger – inte nederlag.Tvärtom är det viktigt att ena så många arbetare som möjligt i varje kampaktion, och om kommunisterna går i spetsen för dessa enhetssträvanden går de faktiskt före och bidrar till att utlösa denna kamp. Kommunister kan inte fungera som svans. Det finns rika erfarenheter från den uppflammande strejkrörelsen, som inleddes med hamnarbetarstrejken 1969 och avrundades med den stora skogsarbetarstrejken 1975. Se ”Gör facket till en kamporganisation” och ”KFML(r) och facket”! Skrivningen i Vänsterpartiets fackliga dokument andas passivitet och en ”vänta-och-se”-inställning i stället för att mana till kamp.

  2. Fackliga rikskonferensen antog inte dokumentet, den hade inte beslutsrätt, men den diskuterades. Det går fortfarande att skicka in remiss om man är medlem fram till slutet av månaden. Det har också publicerats kritik/synpunkter i tidningen Internationalen(http://www.internationalen.se/2021/09/fackforeningsrorelsen-maste-byggas-underifran/) också.

    Första punkten kan jag förstå, men delen innan kritiserar ju också centraliseringen av makt och hur det har påverkat medlemsdemokratin. Tycker att andra punkten är lite väl petig, det är ju en “störning” i företagets verksamhet. Förstår inte heller vad det i praktiken skulle innebära att kommunister ska “gå före” för att “utlösa” en kamp. Man ska väl klart visa sig som en ledande och pålitlig organisatör men att gå före och utlösa något så allvarligt som en “vild strejk”, som i verkligheten alltid varit mer komplicerad sak, tror jag är lite underligt och något som till exempel Frances Tuuloskorpi också kritiserade. Sen förstår jag inte problemet tredje punkten, det är ju sant som ni själva säger. Men syftet med dokumentet är väl inte att ge en detalj handlingsplan i varje fall av konflikt, även Frances Tuuloskorpi ger ju tipset att man inte ska avgå allihop så att man inte upplöser klubben eller förlorar förhandlingsmandat.

    Sen är det väl värt att nämna att Ola Brunnström, huvudskyddsombudet på Pågatågen som hotades med avsked, var med på flera paneler, bland annat den när dokumenten diskuterades.

    • Förstår inte vad det innebär att driva fram något och bidra till att kollektivet genomför någon form av officiella eller informella stridsåtgärder? Det är just en sådan med “oförståelse” förenad passivitet som är ett gigantiskt problem som vi måste ta tag i.

      1. Samla dina arbetskamrater.
      2. Diskutera problemen.
      3. Föreslå och genomföra åtgärder (aka “utlösa kamp”) för att komma till rätta med dem.

      Den som tycker detta är att “gå före” bör ta sig en funderare.

      • Jag står fast vid att “utlösa en kamp” när vi pratar om vild strejk är att springa lite långt före. Det är ändå rätt allvarliga, och för den delen sällsynta, grejer, vi pratar om. Att gå in i en seriös vild strejk för tidigt kan vara förödande för ett arbetarkollektiv. De punkter du nämner är rätt grundläggande saker som ska göras hela tiden, och troligtvis görs hela tiden idag, men det är nog rätt blåögt att tro att det i en majoritet av fallen kommer leda till “olovliga” stridsåtgärder som vild strejk.

        Sen ska det också påpekas att den absoluta majoriteten av de vilda strejker som har skett inom arbetarklassen i Sverige inte har varit den typ som oftast skrivs mest om. 84% av alla vilda strejker mellan 1945-1967 varade bara i 4 timmar, man utsåg heller aldrig någon strejkkommitté eller liknande. Det som oftast egentligen “utlöste” dessa strejker var inte kommunister, tyvärr, utan en rad olika faktorer såsom fackföreningsrörelsens passivitet/byråkratisering, rationaliseringarna i arbetet(som i synnerhet kanske sänkte ackorden), att företaget orättvist sparkat eller förflyttat någon, eller liknande. Även Daria Bogdanska pratade ju om en vild strejk på ett salladspackning ställe i Skåne där cirka femtio personer satte sig. I denna sortens fall så är det ju svårt att “utlösa” den tror jag, det är även något som inte ger tid till att avgå som förtroendevald för att delta, men den vilda strejken då kan ju fortfarande användas för att bygga vidare den organisatoriska kapaciteten att ta kamp på arbetsplatsen.

        • Det handlar inte om att “utlösa en strejk” utan om att driva fram kamp i olika former vilket är fullt möjligt. Det tar lång tid att bygga upp förutsättningarna för en strejk och är knappast något man bara “utlöser” i normalfallet. I dagens läge har att pratet om att “gå före” blivit ett slagord för att rättfärdiga passivitet. Jag vill påstå att problemet med att “gå före” i princip inte existerar idag. För övrigt 1000 ggr bättre med några som gör något överilat och lär sig av det än folk som inte gör något alls och/eller håller sig inom systemets ramar.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here