Vänsterpartiet höll en fackligpolitisk rikskonferens den 17 – 19 september i Stockholm med runt 200 deltagare från hela landet. Inför konferensen hade det utarbetats ett dokument, Vänsterpartisters arbete i fackföreningarna. Vi vet inte om detta dokument antogs på konferensen, men det högst troligt att det åtminstone diskuterades. Vi saxar ett helt stycke från dokumentet, eftersom det delvis talar för sig självt:
”G. I händelse av strejk eller konfliktåtgärder
Strejken är ett kraftfullt vapen. Det är maktmedlet fackföreningarna förfogar över som ger den styrka som krävs för att arbetsgivarna ska tillgodose fackliga krav. Framgången för en strejk är beroende av medlemmarnas uppslutning bakom strejken och dess krav.
Det är endast förbundsledningarna som kan utlösa strejker och endast vid ett avtalslöst tillstånd. Efter en lång period av relativ arbetsfred är de flesta löntagare utan erfarenheter av facklig kamp i dess yttersta form. Trots att strejkvapnet tillhör undantagen och kan få stora konsekvenser får fackliga vänsterpartister inte backa när det kan komma i fråga. I många fall kan det också vara befogat att samla opinion för att förbundsledningen ska utlysa stridsåtgärder i samband med kollektivavtalsförhandlingar. Förutom att ge tryck i viktiga fackliga krav kan en strejk också ge erfarenheter av att kamp lönar sig. Det stärker självförtroendet och styrkan i det fackliga engagemanget.
Fredsplikten är viktig att upprätthålla så länge arbetsgivaren respekterar ingångna kollektivavtal. Kollektivavtalen bidrar till en långsiktigt stark förhandlingsposition. Men det finns alltför många exempel där arbetsgivare försöker kringgå kollektivavtalen eller på ett oetiskt sätt nyttja kryphål i lagstiftning, t.ex. att säga upp fastanställd personal för att istället ta in bemanningsanställda. Det kan också handla om uppsägningar av stridbara arbetskamrater på osaklig grund. Trots att den fackliga organisationen är bunden av fredsplikt kan det vid sådana tillfällen uppstå störningar i verksamheten på en arbetsplats eftersom de anställda reagerar spontant mot orätten. Då är det viktigt att den som är förtroendevald iakttar och förhåller sig till förtroendemannalagen. En förtroendevald som deltar i en så kallad olovlig aktion riskerar höga skadestånd för den fackliga organisationen.
Det är viktigt att vara ärlig med arbetskamrater om vart gränserna går för vad den fackliga organisationen av juridiska skäl kan göra och inte. Det är inte nödvändigtvis detsamma som gränsen för vad arbetskamraterna själva kan göra om de håller ihop. I händelse av olovliga konfliktåtgärder, så kallad ´vild strejk´, måste varje förtroendevald balansera lojaliteten med arbetskamraterna med förtroendeuppdragets skyldigheter. Arbetskamraterna ska dock inte för ett ögonblick tvivla på var de fackliga vänsterpartisterna har sin lojalitet även om uppdraget sätter sina gränser.”
För det första får man utan vidare det intrycket att Vänsterpartiet helt accepterar den rådande ordningen inom främst LO-förbunden, nämligen att förbundsledningarna ensidigt avgör om stridsåtgärder eller inte ska vidtas. Tvärtom måste makten förskjutas till medlemmarnas förmån genom att medlemmarna alltid kan ta ställning till avtalsförslagen i beslutande omröstningar. Dessutom måste fri, lokal strejkrätt införas. Kommunisterna måste kämpa för en organisationsmodell, där medlemmarna har makten och inte ett antal socialdemokratiska fackpampar, som bedriver klassamarbetspolitik. Det går att skapa en demokratisk fackförening – se Hamnarbetarförbundet.
För det andra tycks vänsterpartister uppmanas att inta en ”vänta-och-se”-inställning till kampåtgärder: ” Trots att den fackliga organisationen är bunden av fredsplikt kan det vid sådana tillfällen uppstå störningar i verksamheten på en arbetsplats eftersom de anställda reagerar spontant mot orätten.” Vilka störningar? Om arbetskamraterna är beredda att genomföra en strejk eller andra kampåtgärder, är det självfallet fackliga aktivisters plikt att understödja en sådan kamp och t.o.m. gå före och bidra till att utlösa denna kamp!
Slutligen tycks Vänsterpartiet hysa en viss rädsla för att deras förtroendevalda kan bidra till att den fackliga organisationen blir skadeståndsskyldig: ”En förtroendevald som deltar i en så kallad olovlig aktion riskerar höga skadestånd för den fackliga organisationen.” Men det finns ett enkelt knep för de förtroendevalda att undgå denna skadeståndsskyldighet, nämligen att hela eller delar av fackföreningsstyrelsen avgår i samband med att konflikt utbryter.
De socialdemokratiska pamparna kommer inte att ha särskilt mycket frukta av vänsterpartister som arbetar helt leaglistiskt.