En verklig socialistisk revolution förutsätter som bekant att det borgerliga statsmaskineriet slås sönder och ersätts med en ny stat som baseras sig direkt på arbetarklassen. Mer eller mindre lyckade exempel på detta finns i flera länder. Att diskutera denna fråga är viktigt av flera skäl; dels går t.ex. inte att förstå vår inställning i en lång rad frågor om man inte förstår att vi vill ersätta den borgerliga statsapparaten och dels så kommer det aldrig att hända om vi inte skapar en bred förståelse för projektet.
Sovjeterna uppstod som ett resultat av behoven i kampen
Sovjeterna uppstod under den första revolutionen i Ryssland 1905. Sovjeterna uppstod inte i ett slag och i de relativt bestämda former som de antog senare, utan var ett resultat av en omvandling av de olika kamporganisationer som skapats under kampens gång.
På en del platser växte sovjeterna fram som en naturlig utveckling av de strejkkommittéer som järnvägsarbetarna hade skapat. På andra platser utvecklades de ur kommittéerna på fabrikerna och i verkstäderna. Dessa kommittéer, som till en början inte hade någon annan uppgift än att leda strejkrörelserna, omvandlades så småningom, under de revolutionära händelsernas tryck, till för hela arbetarklassen representativa organ, som träffade överenskommelser om att upprätta ett kampförbund med de olika arbetarpartiernas representanter. Sovjeterna i Petersburg hade ett liknande ursprung. Till en början rörde det sig om ett system av fabriksrepresentanter som utsetts av sina kamrater till att förhandla med företagarna, samla in pengar till de strejkande osv.
Sovjeterna hade som ny organisationsform en enorm prestige hos de ryska arbetarmassorna. De betraktade den faktiskt som sin egen regering och verkställde dess befallningar och dekret utan att tveka. Det hade aldrig förut existerat någon organisation som massorna hade haft ett så obegränsat förtroende för och som varit så intimt förenad med massorna. Arbetarna i fabrikerna valde sina deputerade till sovjeten. Dessa måste informera om sina förehavanden till sina väljare och det var vanligt att den deputerad som inte på ett tillfredsställande sätt genomförde det uppdrag han hade anförtrotts, blev avsatt och ersatt av en ny.
De flesta sovjeter hade en exekutivkommitté som skötte det löpande arbetet, men alla viktiga frågor diskuterades utförligt vid plenarmöten (möten där alla arbetare deltog). Sovjeterna var till sin grundval och funktion verkligt demokratiska organisationer.
Sovjeternas funktioner och roll förändrades med rådande omständigheter. Till en början var de bara vanliga strejkkommittéer. Senare förvandlades de till representativa organ för hela arbetarklassen. Därefter till organ för upproret och embryon till maktorgan. Slutligen, i och med den proletära revolutionens seger, var det just sovjetformen som den proletära diktaturen antog. Sovjetformen av proletariatets diktatur var sålunda den form av proletariatets organisering som statsmakt som möjliggjorde arbetarklassens fullständiga politiska herravälde och blev ett mäktigt instrument för social och politisk omvandling.
Avslutningsvis
Sovjeterna är ett exempel på rådsmakt som byggts upp i en revolutionär process men de är av särskilt intresse för oss eftersom de byggts upp av proletariatet i ett relativt industrialiserat land. Sovjetmakt är inte något mystiskt som faller från himlen utan som uppstår ur behoven i kampen. Situationer med hård kamp med stormöten där det kan väljas ett råd har i modern tid uppstått i samband gruvarbetarstrejken, kårhusockupationen etc.
Sovjeterna var organisationer som i städerna byggde direkt på arbetarklassen och som valde sin egna representanter och som utifrån kampens behov tog på sig en allt större roll. Vad vi kan göra framöver är:
1. Se till att kamp för våra intressen kommer igång på arbetsplatser och i bostadsområden.
2. Verka för att samla till stormöten där representanter väljs som kan ta på sig en allt större roll med kampens uteckling.