Begreppet supermakt myntades av KKP och Mao Zedong i början av 1970-talet och angreps redan då av allsköns opportunister inom den s.k. vänstern. Med supermakt menas en imperialistisk stormakt som ensam kan tävla om världsherraväldet. Fr.o.m. mitten av 1960-talet till 1985 stämde den karakteristiken in på de båda supermakterna USA och Sovjetunionen.
Idag stämmer begreppet in bara på USA och Kina, inga andra imperialistmakter. Ingen av imperialistmakterna Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Japan eller Ryssland skulle kunna utmana USA om världsherraväldet. De fyra förstnämnda är dessutom allierade med USA, vilket innebär att det bara råder sekundära motsättningar dem emellan. Ryssland har försvagats betydligt jämfört med Sovjetunionen; visserligen är Ryssland en kärnvapenmakt, men har en BNP i Sydkoreas storleksordning. Kan Indien eller Japan ensamma utmana Kina i Asien? Japan är redan allierat med USA, liksom i praktiken Indien. Ingen av de två senare kan ensamma göra något åt Kina.
USA-imperialismen är en supermakt på nedgång, vilket främst kommer till uttryck i dess minskande andel av världsekonomin, samtidigt som USA fortfarande har den absolut starkaste militärapparaten. Kina är den uppåtgående supermakten, som idag är lika ekonomiskt starkt som USA (mätt i köpkraftsviktad BNP). Den sovjetiska socialimperialismen var alltid betydligt svagare ekonomiskt än USA. Kina kommer även att passera USA i fråga om nominell BNP. Det som skiljer USA och Kina åt idag är fr.a. den militära styrkan, men både amerikanska och kinesiska källor bedömer att militär jämvikt kommer att uppnås runt 2030. Redan 2005 gjorde Tron Ögrim i AKP/Norge och svenska maoister den analysen att USA var en supermakt på nedgång och Kina på uppgång. Faktum är att de har fått rätt på varenda punkt.
En viktig faktor i ett konventionellt och långvarigt krig är respektive lands ekonomiska styrka. När Japan anföll Pearl Harbor 1941 hade USA en BNP som var 3 – 4 gånger större än Japans. Det betydde att USA i långa loppet kunde producera fler flygplan och fler krigsfartyg än Japan (som också hade brist på egna oljetillgångar). USA hade för övrigt en betydligt större befolkning. Japan var dömt att förlora kriget mot USA.
Såväl USA som Kina ser varandra idag som huvudmotståndare, vilket naturligtvis är en helt korrekt analys. USA vill förhindra att Kina växer det över huvudet och Kina vill expandera på USA:s bekostnad.
Situationen med två helt dominerande imperialistmakter rådde varken under första eller andra världskriget.
Under första världskriget stod Storbritannien, Frankrike och Tsarryssland mot Tyskland och Österrike-Ungern. När Tyskland lyckades sluta ett fredsavtal med Sovjetunionen, som ersatte Tsarryssland, bistod USA Frankrike och Storbritannien. Men ingen av segrarmakterna var helt dominerande ens efter krigslutet; USA kunde inte mäta sig med Storbritanniens styrka på haven. Både Storbritanniens och Frankrikes kolonialvälden förblev intakta. Tyskland däremot förlorade all sina kolonier.
Andra världskriget började som en konflikt mellan å ena sidan Storbritannien och Frankrike å ena sidan och Tyskland/Italien å den andra och med Japans angrepp mot Kina. Först i och med Tysklands angrepp på Polen utbröt världskriget. I och med Tysklands angrepp på Sovjetunionen och Japans angrepp på Pearl Harbor utvidgades världskriget ytterligare. Slutresultatet den här gången blev något annorlunda. Sovjet, USA, Storbritannien, Frankrike och Kina kom ut segrare, medan Tyskland/Österrike, Italien och Japan hade besegrats. Men samtidigt hade både Storbritannien och Frankrike försvagats under kriget, vilket betydde att USA inte längre hade några verkliga medtävlare inom det västimperialistiska lägret. Dessutom avvecklades de brittiska och franska kolonialväldena succesivt fr.o.m. 1948 (Indien).
Det två starkaste stormakterna efter andra världskriget var alltså USA och Sovjetunionen; i och med det revisionistiska maktövertagande i Sovjetunionen utvecklades Sovjetunionen till en socialimperialistisk supermakt genom sina hegemonisträvanden. Inga andra än dem kunde konkurrera om världsherraväldet; under Mao Zedong åstundade Kina aldrig något världsherravälde.