Till vänster om vänstern: Set Persson och SKA

En kamrat har skickat en Set Persson-tolkning (bilden). Med anledning av detta så vill vi passa på uppmana till läsning av denna uppsats.

Till vänster om vänstern: Set Persson och SKA

Stockholm: Univ., 1991. Benny Jacobsson.

Benny Jacobsson, Till vänster om vänstern: Set Persson och SKA (1991),

I. PROLOG

I den brokiga flora av vänstergrupper som spirade kring decennieskiftet 60-tal/70-tal, betraktades VPK som ett hopplöst parlamentariskt och ickekommunistiskt parti. Sin självförståelse formade denna vänster bl.a. genom att förtöja vid olika historiska pollare. En närmast mytisk sådan var Set Persson, en ledare i SKP vilken “redan på 50-talet” hade insett det svenska kommunistpartiets “parlamentariska kretinism”.

Vänsterns enda källa till kunskap om Set Persson var en panegyrisk skildring, Till försvar för kommunismen, som 1971 utgavs av en gruppering med det ståtliga namnet “Marxist-Leninistiska Kampförbundet för Sveriges Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna)”, förkortat MLK.[1] Organisationen hade bildats 1970 genom att VPK:s ungdomsförbund genom kongressmajoritet öppnade eget.[2] MLK, som bestod av kanske hundra medlemmar, mestadels unga studenter, gjorde Set Persson till en svensk “klassiker”, till en föregångare till deras egen revolt mot VPK. Den nämnda skriften såldes i organisationens fåtaliga boklådor, vilka alla signifikativt hette “Set Persson”. I den dåtida vänstern höll sig alla grupperingar med egna bokhandlar. Då vänsterklimatet dock var sådant att man inte sålde “konkurrenternas” material, inte besökte deras boklådor, och inte gärna ertappades med deras material i sina bokhyllor, så blev MLK-skriften inte mycket läst inom övrig vänster. Restlagret övertogs så småningom av Bokhandeln Oktober i Stockholm, som vid sin nedläggning i slutet av 1980-talet, hade en stor del av upplagan i behåll. För de flesta som hörde talas om Set Persson, förblev han därför bara ett namn. Så också för undertecknad.

I början av 1980-talet lärde jag känna en gammal kommunist som hette Tage Axelsson. Han hade varit personligen bekant med Set Persson och ingått i den organisation som den senare bildade på 1950-talet, och han berättade gärna om dessa. Tage hade mycket stor aktning för Set Persson, och sparade genom alla år brev, stenciler och tidskrifter som berörde honom och hans opposition mot SKP. Tage avled förra året, och det är hans arkivmaterial som utgör min huvudkälla till Set Persson ideologi och senare verksamhet.

Huvudpersonen i denna uppsats, Set Persson, var en av de ledande kommunisterna under 1930- och 1940-talen, innan han drevs ut ur SKP för sina krav på en tuffare politik mot socialdemokraterna. I den allmänna historien, såväl som i den politiska idéhistorien, kan detta tyckas motivera en fotnot och inte en uppsats, men av minst tre skäl är det inte så:

1. Förhållandet till socialdemokratin har utgjort den kanske viktigaste taktiska frågan för kommunisterna, sedan de framträdde som en distinkt rörelse vid seklets början.

2. Set Perssons organisation på 1950-talet, Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA), var det första uppträdandet i vårt land av en “vänster om vänstern”, eller “avgrundsvänster” som det brukade kallas på 1970-talet.[3]

3. Set Perssons och SKA:s avsplittring från SKP, kan bidra till att kasta ljus över varför kommunistpartier splittras på sätt som sker.

Den sista punkten för utöver ramen för denna uppsats, men de två första granskas här nedan. Jag tecknar först Set Perssons politiska karriär, inklusive SKA:s verksamhet. Därefter granskar jag de skiljaktiga uppfattningar om förhållandet till socialdemokratin, som ledde fram till Set Perssons brytning med SKP.

Litteraturen om motsättningarna i SKP:s partiledning åren efter krigsslutet, inskränker sig till Sparring, Tom Olssons uppsats och den ovan nämnda MLK-skriften. De två sista bygger på material i VPK:s partiarkiv, och framför allt uppsatsen är värdefull. Sparring, MLK-skriften och två artiklar i Stormklockan 1970, behandlar Set Perssons gärning efter 1953.[4] De bygger alla på ett fåtal stenciler och broschyrer; internt SKA-material har de inte brukat. Inblickar i hur 1950-talets ledande kommunister senare såg på detta decennium, får man i Björn Grips opublicerade uppsats med intervjuer.

Förutom nämnda litteratur har jag främst använt arkivmaterial. Allmänna Barnhusets handlingar ger Set Perssons personliga bakgrund. Arbetarrörelsens Arkiv har en mapp med SKA-material, mest stenciler och broschyrer. Samma arkiv förvarar numera Aftonbladets klipparkiv i originalklipp, sedan detta mikrofilmats; ett intressant och roligt material. Den främsta källan är dock Tage Axelssons samling, som (tills vidare) finns hos författaren. När jag hänvisar till arkivmaterial, så finns, om inget annat sägs, materialet hos mig. Ytterligare material av arkivkaraktär torde finnas hos äldre kommunister, i den mån det inte överlämnats till sophanteringens förintande kritik.

Noter

[1] Till försvar för kommunismen. En minnesskrift över Set Persson. Den anonyme författaren, eller åtminstone huvudförfattaren, till denna skrift är Tom Olsson, som var redaktör för Vänsterns Ungdomsförbunds tidning Stormklockan, och en av dem som ledde omvandlingen till MLK. Materialet till skriften inhämtade han under arbetet på sin trebetygsuppsats i historia, “SKP:s politiska utveckling 1943-1950”.

[2] Hårleman, s 155ff.

[3] Begreppet “avgrundsvänster” kommer inte, som många tror, från CH. Hermansson. När jag en gång frågade honom om saken, sa han sig ha sagt att “till vänster om oss finns bara avgrunden”. Det var istället Olof Palme, “som var bra på sådant”, som tog upp Hermanssons ord, vände på dem, och betecknade allt till vänster om SAP som en “avgrundsvänster”.

[4] Sparring, s 117ff; Till försvar…; Stormklockan nr 4/5 och 7, 1970.

II. EN KOMMUNISTS KARRIÄR:
SET PERSSON 1897-1960
1. Barndom och uppväxt
2. På ledande poster
3. Motsättningar
4. Oppositionen formeras
5. SKA:s program
6. Mot Chrusjtjov
7. De sista åren
8. Personen

1. Barndom och uppväxt

Set Erik Persson föddes i Stockholm den 5 mars 1897. Modern var en 25-årig ogift tjänstekvinna, Margareta Persdotter, som hade inflyttat från Bollnäs på hösten 1895. Fadern är angiven som okänd, medan modern för sina föräldrar uppgivet att han var polis. Via Allmänna Barnhuset kom Set Persson som fosterbarn till, först, morföräldrarna, ett hemmansägarpar i Bollnäs i Hälsingland, där fyra äldre barn fortfarande var kvar i hemmet. När morfadern avled 1907, flyttade Set Persson över till sin morbror och hans hustru i Söderhamn. Man kan räkna med att uppväxten var knaper. Hösten 1903 och våren 1909 bestods han med en omgång kläder av Allmänna Barnhuset, likaså nattvardskläder vid konfirmationen 1911. Morföräldrarna uppges i Allmänna Barnhusets handlingar vara gott folk, och om det andra fosterhemmet sägs: “Hemmet syntes mycket snyggt och grannar gåfvo goda vitsord.”[5]

Han började yrkesarbeta 14 år gammal i en kemisk-teknisk fabrik i Söderhamn. Tre år senare anställdes han vid SJ och utbildades i expeditions- och telegraftjänst, och flyttade under några år runt till olika stationer i Hälsingland.[6]

1916 inträdde han i det mot partiet oppositionella socialdemokratiska ungdomsförbundet. “Han tog detta steg utan påverkan av någon sedan han läst Jack Londons ‘Järnhälen’ och satte sig att grubbla över klassamhällets struktur och orättvisor”, heter det i en uppgift som måste komma från Set Persson själv.[7] Om vi får tro en “hyllnings- och smädesvisa” till hans femtioårsdag, så var det ett ganska vilt liv han då lämnade bakom sig:

Han gick in i ungdomsklubben och la bort båd kniv och nubben,

heter det i en av de snällare formuleringarna.[8] 1917 följde han med ungdomsförbundet till kommunisterna. I början av 20-talet blev han kommunalpolitiskt verksam för kommunisterna i Söderala, strax utanför Söderhamn. “Hans fejder med prosten Grankvist och socknens borgerliga pampar är legendariska i bygden.”[9] I Söderala gifte han sig 1924 med den sju år yngre Elna Ekström.[10]

2. På ledande poster

Vid partisprängningen 1929 gick Set Persson med den Kominterntrogna minoriteten, och blev ordförande i partiets Gävleborgsdistrikt.[11] Samma år inträdde han enligt en uppgift i partiets CK.[12]

Set Persson var tidigt fackligt aktiv, och valdes bl.a. till ombud på Järnvägsmannaförbundets kongresser och till styrelsen för Fackliga Centralorganisationen i Söderhamn.[13] Vid proteststrejkerna efter Ådalenmorden 1931 tog han över Söderhamn:

“Under FCO:s ledning tågade 8.000 man in i Söderhamn. Det var en stad med stängda affärer och alla poliser friställda av demonstrationsledningen. FCO:s ordförande Set Persson kunde från talarstolen konstatera: “Staden är vår”. I tre dagar höll arbetarna staden.”[14]
Riksbekant blev han året efter under en tio dagars lokal generalstrejk i Söderhamnsområdet. Efter ett protestmöte vid vilket Set Persson talat mot strejkbryteri och polissammandragningar i området, öppnade polis eld mot arbetarna varvid tre allvarligt sårades. Set Persson efterlystes för uppvigling, och togs vid ett valmöte två månader senare. Han dömdes till fyra månaders straffarbete, avsked från SJ och förlust av alla pensionsförmåner.[15]

Efter avtjänat straff anställdes han av SKP. Han arbetade som sekreterare i particentralen, på olika redaktörstolar, som ordförande i partiets Stockholmsavdelning, m.m. Han företrädde SKP i olika parlamentariska församlingar; i landstinget (Gävleborg 1935-38), i stadsfullmäktige (Stockholm 1938-53), i riksdagens andra kammare (1940-46).

1946 lämnade han riksdagen, “enligt order från partiet”, för att bli det första kommunistiska borgarrådet i Stockholm, med ansvaret för fastighets- och polisrotlarna.[16] Köerna med bostadssökande ringlade sig genom stadshuskorridorerna där Set Persson själv många gånger tog emot förtvivlade människor och hjälpte dem att fylla i blanketter. Han tog initiativ till byggandet av nödbostäder och till inrättandet av bostadsförmedlingen.[17] Han försökte få till stånd lagstiftning om obligatorisk bostadsförmedling, och hotade med att föreslå hyresransonering genom att “bereda rum i överflödigt stora lägenheter”.[18]

Som stadens polisminister, under en tid när polisen var kommunal angelägenhet, sa han sig vilja verka för fler kommunister som poliser, och struntade i inrikesministerns direktiv om motsatsen. Borgerliga försök, påhejade av pressen, att få bort honom från polisroteln, stupade på att också socialdemokraterna stödde honom. Han skojade t.o.m. om detta i sina tal:

“Jag är fortfarande till de borgerligas skräck och regeringens förtret polisnämndens ordförande i Stockholm.”[19]
Om också Set Persson verkade vara bra sedd av socialdemokraterna i Stadshuset, så var detta inte fallet hos den socialdemokratiska partiledningen. Inrikesminister Mossberg sa sig inte vara vän av att Set Persson var polisborgarråd, och Erlanders första kommentar till den socialdemokratiska valsegern och det kommunistiska nederlaget i kommunalvalet 1950, var att “bekymret” Set Persson försvann ur borgarrådskretsen.[20]

Set Persson förblev ledamot av stadsfullmäktige fram till 1953, då han efter att ha lämnat SKP avsade sig platsen. Ett försök av Göteborgs kommunister att få välja Persson till riksdagens första kammare, hade några år dessförinnan stoppats av partiets AU.[21]

3. Motsättningar

De sist nämnda händelserna hänger samman med de interna motsättningar som under efterkrigstiden fanns i SKP:s ledning. Set Persson opponerade sig mot olika uttryck för, enligt hans mening, eftergivenhet, självutplåning och opportunism gentemot socialdemokratin. Han kom också att ta avstånd från tesen om Sveriges fredliga väg till socialismen, vilken han själv på partiledningens uppdrag framförde 1945.[22]

Dessa två stora tvistefrågor hängde samman. En politik som betonar en revolutionär väg till proletariatets diktatur och socialism, kommer ofördröjligen i motsättning till en socialdemokrati som försvarar parlamentarismen, och som anser att “det allmänna kan också göra sig delaktigt helt enkelt genom en lagstiftning, som formar äganderättens innehåll på ett nytt sätt”.[23] En politik med ett “gradualistiskt betraktelsesätt”, som betonar demokratiska beslut i parlamentariska församlingar, kan däremot väl förenas med samarbete med socialdemokratin.[24]

Motsättningarna i SKP:s ledning tilltog i slutet av 1940-talet.[25] På Set Perssons mer traditionellt kommunistiska sida fanns tidvis Knut Senander, ordförande för Göteborgskommunisterna, och Nils Holmberg från samma stad, Ny Dag-redaktören Gustav Johansson och Gösta Kempe. Den mot socialdemokratin mer samarbetsvilliga sidan företräddes av bl.a. partiordförande Sven Linderot och hans efterträdare Hilding Hagberg, Stockholmskommunisternas ordförande Fritjof Lager och Arbetarkulturs förlagschef Knut Bäckström.

Set Persson och Nils Holmberg lyckades 1950 genomdriva att partiet gjorde självkritik för sin anslutning till tesen om fredlig väg till socialismen. Välvilligheten gentemot socialdemokratin lyckades det dock inte för Set Persson att rucka på, och efter mycket diskussioner i AU och PS tog han upp frågan på 16:e kongressen 1953. På kongressen angreps han hårt av de tidigare bundsförvanterna Holmberg och Senander, vilka hävdade att han med sin kritik gjorde sig skyldig till “grovt partiskadligt uppträdande” och “infam anklagelse” mot partiet.[26] Före och under kongressen kallades ombuden distriktsvis till möten, där AU-ledamöter bakom ryggen på Set Persson stämplade honom som partifiende som syftade till att spränga partiet, som ville erövra en ledarställning, var nervsjuk, osv. Sven Landin, då ledande SKP-are som inte delade Set Perssons åsikter, bekräftade senare att diskussionen undertrycktes före och efter kongressen.[27]

På kongressen hade Set Persson prickats i ett uttalande från partiets kontrollkommission för att han tagit upp frågorna till diskussion på kongressen. Han deklarerade att han därför inte kunde kvarstå i partiet. Dagarna därefter läckte händelsen ut till pressen och SKP:s tidning Ny Dag lät på löpsedlarna kalla Set Persson “partifientlig”.[28]

4. Oppositionen formeras

Set Persson vägrade tala med pressen efter utstötningen. Fram till SKA:s bildande 1956 vägrade han uttala sig, och såg frågan som en inomkommunistisk angelägenhet.[29] Afton Tidningens erfarenheter är talande:

“Med bryskt hundskall möttes AT:s medarbetare, som på måndagsmorgonen sökte kontakt med f. borgarrådet Persson för en kommentar till hans ‘upprorsfana’. Desto vänligare var emellertid fru Persson, som förpassade hunden till sovrummet och släppte in oss i lägenheten, Siljansvägen 12 i Johanneshov. Men mera blev det inte. När fru Persson såg att vi var från tidningen konstaterade hon med ett leende att ‘då är det nog ingen idé att vänta på honom. Vi vill inte ha någonting i tidningen, vare sig jag eller han’. Uppfattningen bekräftades från ett angränsande rum av hr Persson. Så det så.”[30]
I november 1953 sänder han ut sitt kongresstal till medlemmar i partiet, följt av nya skrivelser i januari och mars 1954.[31] I slutet av 1953 kommer de första uteslutningarna av anhängare, fyra medlemmar som krävde debatt om Set Perssons åsikter.[32] På våren 1954 bildade anhängare till Set Persson den Kommunistiska Ungdomsklubben Revolt, i vilken de samlade mot partiledningen oppositionella ungdomar, och i vilken äldre kunde bli stödmedlemmar. I praktiken var en parallellorganisation bildad, och de tre ledande uteslöts ur SKP.[33]

Oppositionen i Stockholm samlade sig under 1954 i “marxistiska cirklar”. Representanter från nio sådana cirklar bildade i slutet av året Marxistiska Cirklarnas Centralledning, för att samla och leda en riksomfattande opposition. Främst på sitt program förde de fram kritik av SKP:s roll som “vänskaplig pådrivare” åt socialdemokratin. De krävde en “oförsonlig” kamp mot socialdemokratin, ett återupprättande av det i malpåse lagda kommunistiska ungdomsförbundet, och ett upprättande av partidemokrati. De ville inte starta eget parti, utan föra SKP rätt igen. Till ledning valdes 15 personer, 11 fortfarande medlemmar i SKP, två från Revoltklubben, en från SKP utesluten, samt Set Persson. Den sistnämnde blev ordförande.[34]

Oppositionens taktik var att söka ordna ett samlat uppträdande i de frågor där man var oense med partiledningen, och därtill skola sig själva i marxismen-leninismen.[35] En strid ström av stenciler och brev med kritik av SKP:s politik och av uteslutningarna går nu ut i landet. För ändamålet upprättas ett kartotek med adresser till oppositionella och andra partimedlemmar. I mars 1955 hade de 522 namn och adresser bara i Göteborg.[36] Möten med Set Persson arrangeras av oppositionella medlemmar i Stockholm, Hälsingland, Gästrikland, Medelpad, Norrbotten och Göteborg.[37] Hur det kunde gå till har Set Persson själv beskrivit:

“Här i Stockholm har jag haft många sammankomster med oppositionellt inställda kommunister. Vi samlas ett 15-20-tal hemma hos någon kamrat. Att representanter för kommunstyrelsen (dvs. den kommunistiska arbetarkommunen, lokalorganisationen i Stockholm; förf. anm.) ibland sänt representanter som går vakt utanför den bostad där vi samlats stör inte vårt lugn. Resultatet blir planläggning av arbetet i grundorganisationerna, kollektiva hälsningar till Revolt, vilka undertecknas av samtliga deltagare i sammanträdet, samt stödjande medlemmar till denna ungdomsklubb och penninginsamlingar till densamma. Samtidigt övertalas missnöjda partimedlemmar att inte lämna partiet.”[38]
Vid besöket i Göteborg på hösten 1954, hölls också ett mer hemligt möte med partimedlemmar. Tage Axelsson har berättat för mig hur mötet föregicks av en veritabel biljakt, då de skulle skaka av sig de spanare Knut Senander sänt ut för att kartlägga Set Perssons kontakter. Mötena var inte riskfria, och en del uteslöts ur SKP för deltagande.[39] Så bl.a Tage Axelsson, som kritiserades för sina förbindelser med Set Persson, och avkrävdes en skriftlig lojalitetsförklaring för att “därmed knyta banden fastare med partiet”. Då han vägrade uteslöts han och avskedades samtidigt från sitt arbete som försäljare åt partiförlaget Arbetarkultur.[40]

På våren 1955 bildas den andra Revoltklubben, i Göteborg. Samtidigt hålls i Stockholm en konferens med 75 oppositionella.[41] Under 1955 utsänds två tryckta broschyrer från de Marxistiska Cirklarna, Till offensiv under leninismens fana och Motion till SKP:s 17:e kongress 1955. De är undertecknade av 15 uteslutna medlemmar, men är med största säkerhet skrivna av Set Persson.[42] I november revolterar 39 lokalt ledande partimedlemmar i Gävleborgs partidistrikt, och uttalar sitt stöd för Marxistiska Cirklarnas politik.[43] Ett 20-tal marxistiska cirklar var nu verksamma runt om i landet.[44] En viss optimism sprider sig inom oppositionen:

“Ja det rör sig rätt bra ute i landet att döma av influtna rapporter, det blir fler och fler som börjar vakna och när vi dessutom nu kommer med en så stark motion till kongressen där 2 partimedlemmar upptar den som sin egen så var det väl fasiken om det ej skall knaka i fogarna.”[45]

SKP:s 17:e kongress i mellandagarna 1955, hade föregåtts av en noggrann gallring av ombuden. En valprocedur tillämpades som möjliggjorde för partiledningen att plocka samman en foglig kongress. Protester lämnades utan åtgärd.[46] På så sätt utestängdes Stockholmsoppositionen från kongressen. Ett ombud från Hälsingland berövades sin plats. Endast ett ombud, Gunnar Ericsson från Bollnäs, företrädde oppositionen. Resultatet blev “en mer likriktad och mer hurrande kongress än någonsin tidigare i partiets historia”.[47]

Efter kongressen vidtog en rad uteslutningar i Stockholm, Botkyrka, Köping, Bollnäs, Söderhamn och Hudiksvall. Bland de uteslutna fanns kommunfullmäktigeledamöter i Köping och Bollnäs. I Stockholm uteslöts den legendariske sjömannen Knut Mineur, vilken genomlidit tre år i Hitlers tukthus och koncentrationsläger för sin hjälp åt den tyska motståndsrörelsen. De uteslutna följdes av sympatisörer som utträdde ur SKP; linjen att stanna kvar i partiet gick inte att upprätthålla. Många, många fler var de som helt passiviserades och lämnade politisk verksamhet; talet om “tusentals”, som finns i Marxistiska Cirklarnas material, behöver inte vara överdrivet.[48]

De många uteslutningarna och utträdena måste ha fått Set Persson att överväga taktiken. Den 18 mars 1956 håller Marxistiska Cirklarna årsmöte och Set Persson håller en inledning om “Politiska och organisatoriska framgångslinjer för vår fortsatta verksamhet”.[49] Troligen diskuterades här bildandet av en fastare organisation. I maj samma år är i vart fall Stockholms Kommunistiska Arbetarförening bildad, för då utsänder denna en inbjudan till landskonferens för oppositionen.[50]

Konferensen äger rum helgen 9-10 juni 1956 på Restaurang Fatburen och Medborgarhuset i Stockholm. På konferensen bildas Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, och antas program, stadgar och ett uttalande.[51] En förbundsstyrelse väljes med 15 ledamöter, troligen desamma som Marxistiska Cirklarnas ledning. Set Persson är åter ordförande. Enligt uttalandet deltog 73 personer. Förbundsbildandet sägs vara en följd av att SKP-ledningen börjat splittra partiet genom uteslutningarna.

Hilding Hagberg, SKP:s ordförande, har enbart sarkasmer för SKA:s bildande. “Å dragande kall och ämbetets vägnar” har han tagit del av vad som skrivits, men “jag har bara fått klarhet på en enda punkt: detta är ingenting att ta på allvar.” Hagberg, som inte kunde ana vad 70-talet skulle föra med sig, hävdade att “aldrig har så få med så lite i kappsäcken försökt sig på att bilda ett parti”. “Har någon någonsin tagit honom på allvar?”, är ett annat yttrande som kanske säger mer om Hagberg än om Persson. Hagberg sa sig också veta att bara ett 30-tal deltagit i SKA:s bildande.[52]

5. SKA:s program

Det av konferensen antagna programmet i 18 punkter, är genomgående en manifestation av den kommunistiska ideologin sådan den såg ut vid Stalins död och före Chrusjtjovs försiktiga uppluckringar av den. [Ett referat:]

Kapitalismen är i sitt imperialistiska stadium. En socialistisk världsmarknad finns vid sidan om den kapitalistiska. Kapitalismen har sedan första världskriget befunnit sig i en allmän kris, och nya ekonomiska kriser och katastrofer kommer. Kapitalisternas konkurrens sinsemellan förbereder krig, men fredskrafterna med socialistländerna i spetsen kan förhindra att det utlöses mot det socialistiska lägret. Men för att slutgiltigt avskaffa krigsrisken måste kapitalismen avskaffas av arbetarklassen (punkterna 1-5).

Programmet definierar imperialismen ekonomiskt, som att finanskapital och monopol har ett dominerande inflytande. Sverige är ett sådant imperialistiskt land, där finanskapital och högersocialdemokrati samarbetar för att hålla arbetarna nere. Socialdemokratin predikar klassfred, vilket tillsammans med dess politik splittrar arbetarklassen. Därför måste enhet i arbetarklassen byggas på klasskampens grund. Det är de medvetna marxisterna-leninisternas uppgift att åvägabringa denna enhet (punkterna 6-9).

Fullständig frihet för facket från statliga tvångslagar. Nationellt självbestämmande. Kampen mot finanskapitalet, en kamp för freden. Religionen är en privatsak i förhållande till staten, men inte till partiet. Kommunistiskt ungdomsförbund behövs (punkterna 10-14).

Enbart kampen för utvidgade fri- och rättigheter leder inte till socialism. För detta krävs revolution, följd av proletariatets diktatur. Denna diktatur kan variera i form men har alltid samma funktion, att undertrycka de forna exploatörerna. Graden av våld vid revolutionen beror på graden av borgarnas motstånd och deras eget våld (punkt 15).

Socialismen innebär att produktionsmedlen överförs till samhällets ägo. Ekonomin planeras så att välståndet ökar. Jord får inte köpas och säljas, men bönderna erhåller ständig brukningsrätt. För små jordbruk får tillskott av jord och skog från godsägar- och bolagsmark. Kollektiv skall endast bildas frivilligt. Lika rättigheter tillförsäkras alla medborgare. Genom en allsidig och ohämmad teknisk utveckling och planmässigt nyttjande av arbetskraften, byggs ett sådant välstånd att samhället gradvis kan övergå från socialism till kommunism, från att var och en betalas efter prestation, till att alla erhåller efter behov (punkterna 16-17).

Slutligen slår programmet fast att SKA arbetar på marxismen-leninismens grund. De försvarar denna lära mot alla opportunistiska försök att förvränga den. De uttalar sin solidaritet med den socialism som Stalin stod för (punkt 18).

6. Mot Chrusjtjov

Den sista punkten tangerar vad som allt mer kom att utmärka SKA: uppslutningen kring Stalin och den kritiska inställningen till Chrusjtjovs politik. I konferensens uttalande sägs att Chrusjtjovs förkunnelser präglas av opportunism och att de är dikterade av nationella intressen. Samtidigt anbefalls försiktighet vid ställningstagandet till Chrusjtjovs kritik av Stalin.

I juni 1956 publicerade SKA en broschyr av Set Persson, Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna? Han ställer sig där mycket tveksam till kritiken av “personkulten”. Han anser att Chrusjtjov bakom den reviderar marxismen-leninismens lära. Mot Chrusjtjov hävdar Persson att kapitalismen obönhörligen leder till krig, vilket den förre förnekat. Han kritiserar också Chrusjtjov för att denne uttalat sig för det möjliga i en parlamentarisk väg till socialismen, och han noterar att SKP applåderade detta. Vad gäller Stalins och östeuropeiska ledares skuld till “påstådda ogärningar”, så menar han sig inte kunna ta ställning, eftersom inget bevismaterial läggs fram.[53]

Den 10 september sänder Set Persson ett öppet brev till Chrusjtjov, med anledning av det hemliga tal om Stalin, som USA:s utrikesdepartement publicerat, och som uppges vara hållit av Chrusjtjov. Persson tar outtalat för givet att det är falskt, men oroas av ryssarnas tystnad i saken. Vissa skrivningar i brevet visar dock att Set Persson var klar över konsekvenserna om talet skulle visa sig äkta. Om anklagelserna mot Stalin är sanna, “skulle det vara befogat att beteckna dessa Stalins gärningar så som varande av samma karaktär som de gärningar, vilka fascistiska diktatorer gjort sig skyldiga till”. Han tar också upp ryssarnas behandling av den italienske kommunistledaren Togliattis förmodan, att Stalins ogärningar bara kunde bero på “urartning” i sovjetsamhället. När det sovjetiska partiet tillbakavisar detta, så leder det till föreställningen att sådana brott som Stalin anklagades för, var att betrakta som naturliga i ett socialistiskt samhälle, skriver Persson. Han ber därför Chrusjtjov att “konkret och utan omsvep” meddela om talet är korrekt eller förfalskat.[54]

När Chrusjtjov i maj 1957 ger en undanglidande förklaring som kan tolkas som en dementi av talet, griper Set Persson omedelbart detta halmstrå.[55] Genom denna “dementi”, ges han möjlighet att fortsätta försvara Stalin och kritisera Chrusjtjovs förändringar av Stalins politik.

Upproren i Ungern och Polen 1956, får Set Persson att gå till rasande angrepp på Chrusjtjov och “chrusjtjovismen”. Vad den internationella storfinansen misslyckats med under 40 år, det har Chrusjtjov på kort tid klarat av. Hans teorier har blivit både sprängstoff och bedövningsmedel bland kommunisterna, och “släppte loss den fega anpassningens och opportunismens djävul”.[56]

När Molotov och andra stalinister gör ett misslyckat försök att störta Chrusjtjov året därpå, ställer sig Set Persson tveklöst på Molotovs sida.[57] Och på SKA:s landskonferens i oktober 1957 deklarerar han trosvisst att Sovjetunionens “överlägsna framgångar” visar vägen till ett “tidigare oanat rikt liv”, och: “De drömmar vi drömt kommer att förverkligas. Chrusjtjov är säkerligen försent ute…”[58]

Trosvissheten till trots, så är det uppenbart så att avstaliniseringens avslöjanden ändå gett Set Persson en tankeställare. Formuleringarna i brevet till Chrusjtjov tyder på det. Ett annat tecken är den artikel, “Riv galgarna!”, som publicerades i Revolt 3-1958. Han plockar “ur minnenas förråd” fram exempel på avrättningar i de kapitalistiska länderna, och konstaterar att oavsett om de avrättade varit oskyldiga eller ej, så är det “deprimerande”. Men det är “för en kommunist en kanske ännu mer beklämmande sysselsättning”, att plocka fram sådana domar från socialistiska länder. Han tar sedan upp hur partiledare i Sovjet, som Sinovjev, Kamenjev, Bucharin, avrättades på 30-talet. Han konstaterar liknande fall i Östeuropa efter kriget: “sådana rättsförfaranden som den mörklagda processen mot Beria, och sådan ringdans kring galgen, som först domen och sedan rehabiliteringen av Rajk och först rehabiliteringen och sedan hängningen av Imre Nagy.”

Han konstaterar att dessa händelser vållat kommunismen “en oerhörd skada”, och drar slutsatsen att dödsstraffet måste avskaffas i socialistländerna, varigenom det skulle bli lättare att avskaffa det också i andra länder. Han efterlyser en “ny, ur de socialistiska samhällsförhållandena naturligen härledd högre moral, innebärande en sådan ovillkorlig respekt för människors liv, att den socialistiska staten inte överlagt och med berått mod fick utsläcka sådana.”[59]

Bland kommunister fanns på 50-talet en stor respekt för Kina, grundad i att världens folkrikaste land gjort revolution. De kinesiska kommunisterna följde inte med Chrusjtjov i hans avstalinisering. I december 1956 publicerade Folkets Dagblad i Peking en lång artikel om erfarenheter av proletariatets diktatur. Artikeln “bär i sin rättframma oförbehållsamhet Maos hallstämpel”.[60]

Här finns för första gången alla sentida stalinisters försvarslinjer: Stalin begick fel men inga brott, hans fel begicks i god tro; vad som kritiseras som “stalinism” är egentligen kommunism.

För Set Persson blev den kinesiska hållningen en bekräftelse på den egna linjens riktighet. I ett långt uttalande från SKA:s verkställande utskott på föråret 1957 harangeras den kinesiska artikeln, och sägs att kineserna därigenom lagt grunden för att på nytt bygga en enig kommunistisk världsrörelse.[61]

Set Perssons sista artikel 1960 kom talande nog att bli en recension av ett kinesiskt polemiskt aktstycke mot Chrusjtjovs uppfattning att krig inte längre är oundvikliga. Åter fann han att Kinas uppfattningar talade för hans egna.[62] Från 1960 tillspetsades motsättningarna mellan Sovjet och Kina, och Revolt kom att alltmer återspegla de kinesiska argumenten.

Det internationella intresset för Set Perssons SKA var emellertid skralt. Den enda internationella kontakt jag kunnat belägga är med DDR, Östtyskland, kring årsskiftet 1959-1960:

“Kommunistiska arbetarförbundets VU har kontakt med kommunister i Tyska Demokratiska Republiken (Östtyskland). Informationer utväxlas om vårt arbete för kommunismen i respektive länder. Dessa kamrater i TDR är medvetna om den ställning vi intar till Sveriges Kommunistiska Parti. Trots detta har de föreslagit oss att genom opinionsyttringar från Sverige ge dem stöd i den kamp de för mot den nazistiska aktiviteten i Västtyskland och mot de krigsförberedelser som företagas i detta land.”[63]

7. De sista åren

År 1957 påbörjades utgivningen av SKA:s tidskrift Revolt. Set Persson var redaktör till sin död 1960, därefter utkom den under Sven Eric Holmstens redaktörskap fram till 1966. 1957 utgavs ett provnummer, från 1958 tre nummer årligen, från 1961 två nummer, och 1966 utkom ett nummer. Från att ha varit mycket inriktad på svenska förhållanden, märks i spalterna 60-talets allt större uppmärksamhet för internationella frågor.

Åren efter SKA:s bildande innebar av allt att döma en viss tillväxt för SKA. Från Göteborg och Partille tillskrev i januari 1957, 24 medlemmar SKP:s partiledning, med krav på att Set Perssons åsikter skulle tas upp till diskussion i hela partiet.[64] I maj 1957 utträder 16 medlemmar ur SKP i Göteborg och ansluter sig till SKA. Medlemsantalet i Göteborg uppgick andra kvartalet 1957 till 19, första kvartalet 1958 hade det ökat till 30, men på grund av bristande betalning ströks många medlemmar och första kvartalet 1959 fanns bara 15 kvar. Ett försök att återvinna medlemmarna gjordes hösten 1959, med okänt resultat.[65] På 1 maj 1957 talade Set Persson inför ett hundratal personer i Göteborg, vilket upprepas 1958 inför ett okänt antal.[66] I november 1959 splittrades SKP:s hamnarbetarklubb på oms-frågan, och “den tidigare uteslutne Tage Axelsson” fick över ett antal till SKA.[67]

I slutet av 1958 bildas i Skoghall i Värmland en kommunistisk arbetarförening ansluten till SKA. På ett möte i januari 1959 deltar 25 personer.[68]

I Stockholm utfärdades medlemskort nr 49 för år 1958 till Egon Lindholm.[69] Då Lindholm inträdde i SKA i juni 1956, och korten numrerades i bokstavsordning, så antyder detta ett medlemsantal på knappt hundra i Stockholm 1956.

En annan måttstock är valresultaten i kommunalvalen 1958, då SKA deltog i Stockholms första valkrets med Set Persson som första namn, samt i Köping och Bollnäs. SKA erbjöd inför valet SKP samarbete. SKP avböjde vilket minskade den sammanlagda kommunistiska representationen. Vid valsamverkan hade Set Persson troligen tagit plats i Stockholms stadshus igen. Nu erhöll SKA på egen lista 1.408 röster i första valkretsen (Södermalm och Gamla stan), vilket motsvarade 1,9 procent, vilket kan jämföras med SKP:s 5.925 i samma valkrets, motsvarande 7,8 procent. I Köping erövrade SKA med hjälp av 309 röster två mandat, och i Bollnäs ett mandat. I Köping försvarades ett av mandaten med 278 röster år 1962.[70]

Vid Set Perssons död bestod SKA av organisationer i Stockholm, Köping, Bollnäs, Göteborg och Skoghall. Medlemsantalet kan då knappast ha varit mer än runt hundratalet, och det bestod nästan uteslutande av arbetare. Set Persson hade varit den drivande kraften i SKA. Han skötte förbundets dagliga centrala verksamhet, var dess talare och ansikte utåt. Han var Revolts redaktör och skrev det mesta av förbundets propaganda, också sådant som publicerades under andras namn.[71]

Efter Set Perssons död blev verksamheten allt sparsammare. De sista aktiva gick i mitten av 1960-talet in i de av Nils Holmberg initierade Marxistiska sällskapen, och därefter i det 1967 bildade Kommunistiska Förbundet (marxist-leninisterna).

8.Personen

Set Persson avled den 16 juli 1960, när han just skulle lämna Södersjukhuset efter att ha legat en vecka för observation. Han jordfästes på Skogskyrkogården den 30 juli. Officiant var ordföranden för Kommunistiska arbetarföreningen i Stockholm, Evert Ohlson. Vid båren talade bl.a. Sven Eric Holmsten för SKA, Gunnar Gustafsson från Köping, Tage Axelsson från Göteborg, Einar “Texas” Spångberg från Frihetskämparnas Klubb och Sture Dahlén för f.d. arbetskamrater i Stadshuset.[72] Varje 1 maj, på förmiddagen, samlas ännu vid Set Perssons grav en för varje år allt tunnare skara av gamla kamrater.

Set Persson uppskattades i alla läger. Sven Landin, som alls inte delade Set Perssons politiska linje, uttrycker vad många uppenbart kände:

“Som person uppskattade jag honom, han hade en utstrålning av idealitet och hederlighet som man inte undgick att ta intryck av.”[73]
Av de olika beskrivningarna och berättelserna om Set Persson, såväl som av hans egna ord, framträder en person som, på gott och ont, inte är alltför vanlig idag, den mot en idé obrottsligt trogne. När riksdagen 1941 diskuterade att förbjuda kommunistiska partiet, deltog Set Persson i debatten med ett tal vars inledande och avslutande ord ger en bild både av hans grundtankar och hans person:

“Det betraktas väl som ofint att ännu en representant för det parti, som ni beslutat er för att inom kort försöka slå ihjäl, tar ordet. Men vi är sådana, vi som representerar en idé, som trots alla heta önskningar från arbetarklassens fiender aldrig kommer att dö.[…]

Jag vill till sist säga: Jag är stolt över att vara medlem i kommunistiska partiet. Jag är stolt över de tusentals partikamrater, som trotsat såväl statliga förföljelser som arbetsgivarnas attacker mot deras bröd och hotet från den politiska banditismens företrädare. Dessa män och kvinnor, det är och blir framtidens folk, vad ni än må besluta. Ty de har visat, att de har mod att stå för sin övertygelse och styrka att kämpa för sin livsåskådning, trots att alla för dagen mäktiga går till kamp mot dem med de mest lumpna medel.”[74]

Vad man än må tycka om Set Perssons politiska åsikter och gärningar, så måste man medge att han hade just “mod att stå för sin övertygelse och styrka att kämpa för sin livsåskådning”.

Noter

[5] Klara Församlings Födelse- och Dopbok 1895-1901; Allmänna Barnhusets Utlämningsrulla 1897.

[6] Grevaeus, “Set Persson”; Set Persson 60-år, s 1. Denna tryckta fyrsidiga skrift är den främsta källan till Set Perssons liv. På den bygger den senare redogörelsen i Revolt 2-1960, som Till försvar… troligen haft som sin källa.

[7] Set Persson 60-år , s 1.

[8] Stinsen i Söderala , s 4. En 8 sidors tryckt hyllning på vers till Set Perssons 50-årsdag 1947. Den är med största sannolikhet författad av Gustav Johansson, som “med samma, ständigt återkommande entusiasm”, ägnade sig åt sådant; se Zennström, del II, s 53.

[9] Set Persson 60-år , s 2.

[10] Grevaeus.

[11] Grevaeus.

[12] Morgon-Tidningen , 4 mars 1947; AB:s klippsamling. Grevaeus ger 1931 som inträde i CK och AU. Sparring, s 72f, “1930-talets början”. Till försvar…, s 11, “mitten av 30-talet”. Set Persson 60-år, s 2, anger att han “redan” 1932 tillhörde CK. Att få grepp om den formella och reella partiledningen åren efter 1929 är omvittnat svårt; se Sven E Olsson, “VPK 1968-78…”, s 217f.

[13] Set Persson 60-år, s 1f.

[14] Revolt 1-1961, s 5.

[15] Set Persson 60-år , s 2; Till försvar…, s 37ff; CH Hermansson, Kommunister. Andra boken, s 44ff.

[16] Set Persson, “Repliker till Linderot–Lager–Hagberg”, en 18 sidors foliostencil, januari 1954. Den trycktes i Revolt 2-1961, s 2-13. Alla hänvisningar sker till den tryckta texten, i detta fall s 4.

[17] Samec, A Ch., “Bostadskön…”.

[18] ST 28/1 1947; se också klipp ur okänd tidning 24/1 1947, 4/1 1950; AB 26/8 1950; SvD 6/10 1950. Från AB:s klippsamling.

[19] Klipp ur okänd tidning 5/9 1950. Se också: Okänd tidning 11/3, 12/3, 25/3, 20/4, 21/4 1948; Expressen 28/1, 2/5 1950 (ledare); Morgon-Tidningen 28/1 1950; AB 4/8, 28/8, 5/9 1950; DN 7/8 1950. Från AB:s klippsamling.

[20] Klipp ur okänd tidning 5/9 och 18/9 1950. Från AB:s klippsamling.

[21] Set Persson, Brev till Rudolf Nordvall, 25 januari 1955.

[22] Set Persson, Vad läget kräver…, s 16f.

[23] Karleby, s 101.

[24] Sparring, s 58.

[25] Den grundligaste genomgången är: Tom Olsson, “SKP:s politiska utveckling 1943-1950”.

[26] Holmberg, “Tal…”, s 1; Senander, “Tal…”, s 1.

[27] Set Persson, “Till försvar…” s 18f, “Repliker…”, s 4f. Sven Landin, i Grip, s 47.

[28] Set Persson, “Till försvar…”, s 18f.

[29] ST 26/4 1953, 19/1 1954; Från Aftonbladets klippsamling.

[30] Afton Tidningen 18/1 1954; citerat efter Set Persson, “Repliker… “, s 2.

[31] Set Persson; “Till försvar…” i nov 1953; “Repliker…” i januari 1954; “Vad gäller striden…” i mars 1954.

[32] Motion… , s 1f; Set Persson, “Repliker…”, s 7f.

[33] Upprop , utgivet av Revolt i april 1954; Motioner…, s 1.

[34] “Konfidentiellt”, november 1954. En fyrsidig stencil, som enbart skulle delges “ärliga anhängare av oppositionens meningar”, som Set Persson skrev till Tage Axelsson 19 november 1954.

[35] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 19/11 1954.

[36] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 11/3 1955.

[37] Om möten i Stockholm och Hälsingland, se Set Perssons brev till Tage Axelsson 12/6 1954. Stockholmsmöten rapporteras också i lokalpressen, t.ex. ST 16/6 1954; från AB:s klipparkiv. En Norrbottensresa rapporteras i AB 18/5 1954; från AB:s klipparkiv. Göteborgsresan behandlas i Perssons brev till Axelsson 23/8 och 19/11 1954. En resa till Hälsingland, Gästrikland och Medelpad nämns i Perssons brev till Axelsson 13/11 1955.

[38] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 12/6 1954.

[39] Motion… , s 2.

[40] Tage Axelsson, Stencilerat fyrsidigt brev rubricerat “Kamrat!” och daterat 27/4 1955. Knut Senander, Brev till Tage Axelsson 8 mars 1955. Till brevet är fogad en av partiets AU författad lojalitetsdeklaration som Axelsson vägrat underteckna. Knut Bäckström, Brev till Tage Axelsson 5/4 1955 (uppsägningsbrevet). Att Axelsson inte viker från sina uppfattningar trots att försörjningen hotas, framgår av Set Perssons brev till honom 19/11 1954, vari Persson “på det livligaste” beklagar att Axelssons arbete hotas och hoppas att han ska lyckas rädda det, men skulle så inte ske hoppas han att Axelsson ska finna liknande sysselsättning på ett företag som inte är lika “jesuitiskt”.

[41] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 28/4 1955; Sven Eric Holmsten, Telegram till Tage Axelsson 18/4 1955.

[42] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 13/11 och 15/11 1955.

[43] Deras skrivelse till SKP:s AU finns återgiven i Motion…, s 12.

[44] Till offensiv… , s 11.

[45] Sven-Eric Holmsten, Brev till Tage Axelsson 13/11 1955.

[46] SS Enskede Kommunistiska Fackklubb till SKP:s CK, 27/9 1955. Stencilerad tresidig skrivelse. Se också “‘Sjuttonde kongressen…”, s 5.

[47] “‘Sjuttonde kongressen…”, s 6. Denna skrift, daterad 1 februari 1956, är troligen författad av Set Persson; en del av innehållet är närmast ordrätt likt det i Set Perssons brev till Tage Axelsson 20/1 1956.

[48] “‘Sjuttonde kongressen…”, s 7ff.

[49] Inbjudan till mötet ställd till Egon Lindholm, daterad 5/3 1956. Original i Arbetarrörelsens Arkiv.

[50] Inbjudan till landskonferens, från Stockholms Kommunistiska Arbetarförening maj 1956. En stencilerad sida.

[51] Marx och Lenins väg. Program för Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund ,10.0pt; ‘> Stockholm 1956; Stadgar för Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, Stockholm 1957; Följ Marx och Lenins väg!, Stockholm 1956.

[52] Afton Tidningen 11/6 1956, DN 12/6 1956; klipp i SKA-mappen, Arbetarrörelsens arkiv.

[53] Set Persson, Vart vill Chrusjtjov…, s 6, 10f, 15.

[54] Set Persson, Skrivelse…; skrivelsen återges också i sin helhet i ST 11/9 1956, klipp i AB:s klippsamling.

[55] “Politiska informationer från Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund”, onumrerat och odaterat (räknas dock som nr 1, och utkom i maj-juni 1957), s 8f; “Politiska informationer…” nr 2, 12/7 1957, s 5. Texten i det senare häftet handlar om motsättningarna i det sovjetiska partiet, och är enligt en uppgift i Revolt 2-1961, s 23, skriven av Set Persson.

[56] “Ungern och Chrusjtjovs ‘nya giv'”, stencil november 1956, s 2, 6f. Att texten är Set Perssons torde framgå av att den överensstämmer med de utdrag ur hans tal i Göteborg den 7/11 1956, som fanns i AB 8/11 1956; från AB:s klippsamling.

[57] “Politiska informationer…”, nr 2, s 10ff.

[58] “Politiska informationer…”, nr 3, 1/11 1957, s 6.

[59] “Riv galgarna!”, Revolt 3-1958, s 1-5; citaten från s 2, 3, 4. Artikeln är osignerad, men Tage Axelsson nämnde ofta denna artikel och uppgav att den skrivits av Set Persson.

[60] Han Suyin, Vinden kring tornet, s 117. Artikeln från Folkets Dagblad finns på svenska i en dokumentbilaga till Nyheter från Sovjetunionen, 1-1957.

[61] . “Historiska erfarenheter…, s 4.

[62] Set Persson, “Framåt …”.

[63] Set Persson, Brev till Kommunistiska Arbetarföreningarna 8/2 1960.

[64] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 21/1 och 2/2 1957.

[65] Irma Hedman, Brev till Göteborgs Kommunistiska Arbetarkommun maj 1957, stencilerad tresidig avskrift. Till Irma Hedmans brev har 15 andra medlemmar fogat sina namn. Händelsen omnämndes också i ST 21/7 1957; från AB:s klippsamling. Uppgifterna om medlemsantal kommer från kopior av uppbördslistorna för dessa kvartal, samt brev från Set Persson till Alf Andersson 19/1 och 23/6 1959.

[66] ST 2/5 1957; från AB:s klippsamling. Poliskammarens i Göteborg tillståndsbevis för 1 majmöte, daterat 23/4 1958. Set Persson, Brev till Tage Axelsson 3/4 1958.

[67] SvD och GT 30/11 1959; klipp hos förf.

[68] Revolt 3-1958, s 19, 23; Set Persson, Brev till Tage Axelsson 21/1 1959.

[69] Medlemskortet finns i SKA-mappen, Arbetarrörelsens arkiv.

[70] “Kommunistiska arbetarförbundet och valen i Stockholm, Köping och Bollnäs”, Revolt 3-58, s 21ff. Allmänna val…, s 75, 77; Kommunala valen år 1958…, s 166f; Kommunala valen år 1962…, s 100.

[71] Det gäller t.ex. Tage Axelssons artikel, “Till SKP:s medlemmar i Göteborg”, i Revolt 1-1958; enligt Set Persson, Brev till Tage Axelsson 9/1 1958, med åtföljande kopia på manus till artikeln.

[72] ST 17/7 1960; klipp i Biograficasamlingen, Arbetarrörelsens arkiv. Revolt 2-1960, s. 3.

[73] Landin, s 19.Se också Grevaeus,”Set Persson”. ST 9/11 1946, 26/4 1953, okänd tidning 25/3 och 20/4 1948, MT 4/3 1957; klipp i AB:s klipparkiv. DN 17/7 1960, Ny Dag 18/7 1960, Söderhamns-Kuriren 19/7 1960; klipp i Biograficasamlingen, Arbetarrörelsens Arkiv.

[74] Set Persson, Kommunisterna nu…, s 1, 16.

III. KOMMUNISTERNAS FÖRHÅLLANDE TILL SOCIALDEMOKRATIN

1. “Enhetens värsta fiender”
2. En splittrad partiledning
3. Partidiskussionen 1950-1951
4. SKP:s 16:e kongress 1953
5. “Huvudstöten mot socialdemokratin”
1. “Enhetens värsta fiender.”

I slutet av 1954 organiserade sig oppositionen i SKP i “Marxistiska Cirklarna”, med Set Persson som ordförande. En strid ström av stenciler och brev går nu ut till kommunister runt om i landet för att värva dem till oppositionen. Som navet i denna verksamhet sitter Set Persson den 26 januari 1955 i sin och hustruns bostadsrättstvåa i Årsta i södra Stockholm, och skriver brev till Solveig Rönn i Göteborg. Han är inte någon fiende till kommunismen, utan trogen “vår gemensamma idé”, skriver han, och detta har fört honom i motsättning till de “dominerande” i partiledningen:

“Du vet, kamrat Solveig, att jag redan under tiden för vårt samarbete i riksdagen ofta stod i motsättning till en del medlemmar i riksdagsgruppen och i AU. Jag reste motstånd mot varje sådant handlingssätt som innebar att man under tal om skapandet av enhet ville kapitulera inför den verkliga proletära enhetens värsta fiender. Ibland segrade jag, ibland led jag nederlag. Men inte såg Du då i mig någon partifiende därför att jag förde denna strid. Jag fortsatte sedan denna kamp allt intill 16:e partikongressen. Detta och intet annat är mitt ‘brott’.”[75]

Med “den verkliga proletära enhetens värsta fiender” avsåg Set Persson socialdemokratin. Detta i nutida öron något underliga språkbruk har sin förklaring. Allt sedan Marx skrev att borgarklassen i arbetarna skapade sina egna dödgrävare, har det för hans efterföljare varit en självklarhet att arbetarklassen har den historiska missionen att ersätta kapitalism med socialism – att “tillträda sina historiska rättigheter och taga makten i sina händer.”[76] För detta krävs en enig arbetarklass. När socialdemokratin väljer samlevnad med borgerligheten och inte försöker störta det borgerliga samhället, så upplever kommunister detta som att de förra är splittrare av den proletära enhet som krävs för detta samhälles störtande. Så blir socialdemokratin, också om den har majoritetsstöd, en fiende till arbetarenheten.[77] I botten på Set Perssons tal om socialdemokratin som “den verkliga proletära enhetens värsta fiender”, ligger alltså den historiematerialistiska teorins uppfattning om en historiens riktning och mål, för vars förverkligande arbetarklassen har ett avgörande ansvar.

Att bekämpa eller inte bekämpa socialdemokratin blir från denna utgångspunkt för många kommunister en probersten för om man är på rätt eller fel väg. Förhållandet till socialdemokratin har utgjort en ständig källa till interna kommunistiska strider från 1917 till idag. Set Perssons strider i frågan utgör länkar i en lång kedja.

2. En splittrad partiledning

När började oenigheten mellan Set Persson och andra partiledare? En tidig forskare i frågan antyder att det skedde redan vid SKP:s 11:e kongress 1939, då Persson skulle intagit en hårdare hållning till socialdemokratin än partiordförande Linderot.[78]

Från 1942 deltog SKP i gemensamma 1 majmanifestationer med SAP. Detta stötte på motstånd från många medlemmar.[79] Indicier tyder på att motsättningar fanns också i PB.[80]

SKP anslöt sig 1944 till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, vilket utarbetats av socialdemokraterna. Detta skedde på kongress efter rekommendation av PS. “Vi hade knappast hunnit läsa det. Dock anslöt vi oss ganska djärvt…”, berättade Linderot senare.[81] Hagberg och Hermansson uppgav 1965 att beslutet föregicks av häftiga meningsbrytningar i den inre partiledarkretsen.[82] Lager och Gustav Johansson förnekade detta fem år senare.[83] Men ytterligare något år senare kunde Lager skriva att “enigheten var emellertid delvis ganska formell”.[84] Set Persson hävdade i PS 1950 att man gjort fel som “trodde eller låtsades tro” att SAP skulle genomföra programmet tillsammans med SKP.[85] Indicierna tyder på motsättningar, även om samtida skriftlig dokumentation saknas.

De första skriftliga beläggen kommer efter Metallstrejken 1945. I värderingen av denna framträder olika inställning till socialdemokratin. Linderot trodde på samarbete:

“Om en à två industrier är ute i strejk i vinter, så betyder det att de ringer från socialdemokratiska partiet och frågar om vi inte kan komma över ett slag.”
Set Persson var skeptisk:

“De socialdemokratiska ledarna har förenat sitt öde med privatkapitalismen… Vid utformandet av våra ställningstaganden gentemot socialdemokraterna tror jag därför att vi ska ha tanken mer riktad på de socialdemokratiska arbetarna än på deras ledare och på hur de senare reagerar inför vår politik.”
Linderot replikerade:

“Några ord om taktiken, som jag vill säga speciellt till Set Persson. Vi kan under massornas tryck och till och med genom övertygelse få en del socialdemokratiska ledare att gå in på vår linje…”[86]

Linderots samarbetslinje blev den officiella. På 13:e kongressen i maj 1946, kunde han säga att: “vårt parti icke längre är ett oppositionsparti, utan medverkande och medansvarigt i hela arbetarrörelsens insatser för att genomföra en ny politik” baserad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Linderot anslöt sig också till ett tidigare tal av Set Persson, där denne på partiledningens uppdrag gav partiets anslutning till en fredlig väg till socialismen.[87] Kongressen hade emellertid föregåtts av en partidiskussion, vari en stor minoritet var kritisk till delar av taktiken mot socialdemokratin. Och i april hade två AU-möten ägnats Set Perssons betänkligheter inför partilinjen.[88]

Efter ett enat uppträdande på kongressen, blev partiledningen osams en månad senare om ett socialdemokratiskt skatteförslag. Majoriteten, till vilken Set Persson inte hörde, beslöt att stödja förslaget. Året därpå ville kommunisterna i Göteborg inte längre traska bakom SAP på 1 maj. Persson stödde i AU att göteborgarna höll en egen demonstration. Efter ett inledande nej, gav AU-majoriteten med sig.[89]

1947-1950 hölls ett PS-möte årligen. Det kalla krigets utbrott med Pragkuppen; den internationella kommunismens hårdare inställning till socialdemokrati och till kättare i de egna leden (“titoister”); den svenska socialdemokratins allt oförsonligare inställning till kommunister – allt bör ha givit råg i ryggen åt vänsterfalangen i SKP:s ledning under dessa år.[90] Diskussionerna blev tidvis hätska.[91]

Set Persson efterlyste skärpt kamp mot “socialdemokratismen”, socialdemokratins ideologi: “Den måste avslöjas som det mest onda och ödesdigra när det gäller proletariatets sak”. Han polemiserade direkt mot en av Hagberg lanserad sentens: “Vårt eget tal om ‘kommunisterna som socialdemokraternas pådrivare’ måste tystna…”[92] Tillsammans med Nils Holmberg kritiserade han också att SKP antagit tesen om en fredlig väg till socialismen.[93]

På PS-mötet 1949 lyckades Holmberg och Persson driva igenom att en granskningskommission skulle titta på den sedan 1944 förda politiken. Förutom de två nämnda ingick, från motsatta sidan, Hagberg, Rodny Öhman och Knut Bäckström. Då de, som man kan tänka sig, inte blev eniga, beslöt de att inte redovisa något resultat. Set Persson reserverade sig mot detta. Istället föreslog kommissionen en partidiskussion fram till kongressen 1951.[94]

I ett särskilt uttalande fastslogs att partiet hade fel när det 1944-1948 ansåg att den fredliga vägen till socialismen varit möjlig i Sverige.[95] Set Persson hävdade senare att uttalandet togs för att frågan inte skulle föreläggas kongressen.[96] Erik Karlsson, en av Set Perssons motståndare i PS, hävdade att det togs för att undvika partisplittring.[97] När uttalandet publicerades i Vår Tid försågs det med en inledning som förtog dess innehåll. Samtidigt konstaterades att de diskussioner som förts i PS om fredliga vägen och om “partiets politiska huvudlinje”, “slutfördes på partistyrelsens sammanträde”.

Med denna manöver uppnåddes att frågan om den fredliga vägen till socialismen avfördes – man var formellt eniga. Taktiken mot socialdemokratin efter kriget fördes också undan – den diskussionen hade formellt slutförts.

3. Partidiskussionen 1950-1951

Den utlysta partidiskussionen inleds av Set Persson med en artikel “Till frågan om borgerlig eller proletär demokrati”.[98] Jag vill hävda att denna artikel med sin tidstypiska titel döljer ett subtilt angrepp på partistyrelsens majoritet. Adressaten är dock knappast denna, utan snarare partikadern på olika nivåer, vilken, får man förmoda, väntas kunna deschiffrera texten.

Artikeln inleds med att Set Persson citerar Fritjof Lager, när denne kommenterar valnederlaget 1950 med att, för det första, antikommunistisk propaganda från borgare och socialdemokrater inte grep arbetarmassorna, men, för det andra, fick partimedlemmar att passiviseras eller huka sig inför störtskuren av anklagelser mot kommunister, Sovjetunionen och folkdemokratier. Set Persson konstaterar att Lager med detta berör att antikommunisterna lyckats att “i stor utsträckning misskreditera kommunismen bland arbetarmassorna”. Utan att Set Persson uttryckligen talar om det för läsarna, vet de nu ändå att Lager och Persson är oeniga.

Därefter konstaterar Set Persson att antikommunisternas metoder är att förtala öststaterna som icke demokratiska, varigenom arbetarklassen berövas dessa som föredömliga exempel. Detta är illa, eftersom “ifråga om socialismen eller ifråga om de medel och metoder som måste komma till användning för att nå detta mål”, finns “inte några andra alternativ” än de som brukats i Sovjet och folkdemokratierna. Nu vet läsarna att Persson anser att den våldsamma revolutionen är vägen till socialismen också i Sverige, just den fråga som PS-majoriteten ville ha bort ur debatten.

Efter att ha luftat de traditionellt kommunistiska åsikterna att proletariatets diktatur är ökad demokrati för arbetarna, konstaterar Persson att partiet klarare och mera bestämt måste möta angreppen i denna fråga och inte låta sig passiviseras och böja undan. Nu är han inne på Lagers andra punkt, och exemplifierar detta hukande med att partiet varit oklart i “revolutionens huvudfråga, i frågan om makten”. Konkret innebär detta att “vi” inte “tillräckligt beaktat” att folkdemokratin i öst egentligen är proletariatets diktatur. Han antyder att detta är ett försök att “trösta de för arbetarklassens maktövertagande skräckslagna småborgarna”, genom att få dem att dra likhetstecken mellan den borgerliga demokratin i Sverige och “den demokrati som råder i de folkdemokratiska länderna”. Detta är kanske fördelaktigt för stunden, men inte i längden.

Detta resonemang kan man läsa som att den som är ansvarig för att kommunister böjt undan och passiviserats, är den som förringat skillnaden mellan borgerlig demokrati här och folkdemokrati där, dvs. tonat ner proletariatets diktatur. Denne någon är partiledningen, och fr.a. Sven Linderot, vilken i sitt stora efterkrigstal förklarade att “ideologier och extrema doktriner” skulle “skjutas i bakgrunden”, till förmån för “ett gemensamt begrepp för demokrati”, “en genomsnittligt gångbar formel för demokratin”.[99]

Så pekar Persson därefter ut den fiende som ska bemötas: “Högersocialdemokratins ledarkader utför det effektivaste skadegörararbete inom arbetarklassen i här berörda frågor.” Och detta är “naturligt”, för de “syftar inte till att nå något mål beläget utanför den borgerliga regimens gränser”. Här kommer han in på den andra fråga PS-majoriteten ville ha bort ur diskussionen – inställningen till socialdemokratin. Om socialdemokratin inte ställer sig mål bortom den borgerliga regimen, så kan man inte gå tillsammans med den till socialismen. Men just en sådan uppfattning spreds efter kriget, när SKP:s ledning talade om ett gemensamt arbetarparti, och att “det finns ärlig strävan att gagna arbetarklassen och ärlig strävan till socialismen inom socialdemokratin och bland dess ledare.”[100] Att utpeka socialdemokratins ledare som skadegörare som ska bekämpas, låg knappast i linje med Linderots och Hagbergs samarbetsplaner med SAP.

Om läsningen ovan är riktig, så har Set Persson tagit sig runt beslutet från PS-mötet 1950. Han har tagit upp såväl vägen till socialismen som inställningen till socialdemokratin, och det på ett sådant sätt att hans uppfattningar för den vakne läsaren står i motsättning till dem partiet haft under efterkrigstiden. Vi har här ett skolexempel på hur kommunister kan föra en outtalad polemik, så att säga, mellan raderna. Detta understryks av den dubbeltydiga avslutningen, vari jag kursiverat några nyckelord:

“Partistyrelsen ställde vid sitt sammanträde den 28-30 oktober arbetet för skapandet av aktionsenhet för bevarandet av freden och för höjd levnadsstandard främst på dagordningen. Jämsides med detta arbete måste nu vi kommunister själva ställa de frågor, på vilka det lyckats för antikommunisterna att under falskt tal om vad som är att anse som verklig demokrati misskreditera kommunismen i massornas ögon.”
Vad Set Persson “officiellt” säger är att kommunisterna ska ta upp de frågor i vilka antikommunisterna lyckats med sitt uppsåt. Men samtidigt lyckas han säga att jämsides med de frågor partistyrelsen ställer främst på dagordningen, ska vi kommunister själva ställa andra frågor!

Här ägnar sig inte Set Persson åt något muntligt spånande, där det bara råkade bli dubbeltydigt. Det är en väl genomtänkt och nedskriven debattartikel. Vad som synes vara dubbeltydigt, är troligen medvetet så. Det är, om denna läsning är riktig, ett kodat budskap till kända och okända meningsfränder i partiet: “Res till debatt de frågor jag här tagit upp!”

Att meningsmotståndarna kunde läsa budskapet var givet. Knut Bäckström beskrev några år senare polemiskt hur de såg på artikeln:

“I längden gick det inte längre för de allt färre ‘vänster’-elementen att underlåta att göra ett försök att framträda med sin linje på partiets kongresser. Set Persson förberedde ett framträdande till femtonde kongressen 1951. Det skedde i Vår Tid i en ‘diskussionsartikel’, som på ett försåtligt sätt framställde vårt parti såsom ideologiskt och politiskt isolerat från de arbetande massorna i vårt land.”[101]

Det blev också Knut Bäckström som i en längre artikel fick besvara Set Persson.[102] Bäckström omfattade Linderots samarbetslinje. Hur skulle han då tackla Perssons krav på hårdare tag mot socialdemokraternas anti-kommunism? Han kunde ju inte förneka dess existens. Så den första stöten mot Set Persson blev att påstå att anti-kommunismen inte lyckats. Man frågar sig om han själv kunde tro det, mitt under kallt krig och Koreakrig, och efter en nedgång i valmanskårens sympatier från 11,2 till 4,9 procent på fyra år.[103]

Han inleder med att slå fast att det är sekterism att anse att arbetarmassorna är förgiftade av anti-kommunism. Den bakomliggande tanken är att en sådan uppfattning kan “skada… förbindelserna mellan vårt parti och de arbetande massorna”, dvs. göra partiet till en avskiljd sekt. Den andra stöten mot Set Persson, blir att utpeka honom som en sekterist som kan orsaka sådan skada.

Så går Bäckström till verket! Först citeras Perssons yttrande om att socialdemokraterna lyckats “i stor utsträckning misskreditera kommunismen bland arbetarna”. Därefter tolkar Bäckström, tvärtemot vad Persson uttryckligen säger, detta som att den senare “naturligtvis” talar om “kommunismen som rörelse”, om “vårt kommunistiska parti och dess viktigaste paroller och krav”. “Naturligtvis”, menar Bäckström, talar Persson inte om “kommunismen som samhälle”, eftersom detta “ännu inte kan vara bekant” för svenska arbetare.

Efter att så ha fastslagit att Persson talar om “kommunismen som rörelse”, dvs. SKP, ska Bäckström bevisa att arbetarna inte har några “fördomar” mot detta parti. För detta ändamål utgår han inte, som naturligt vore, från vad arbetarna ifråga tycker. Istället utgår han från SKP:s huvudparoller “Fred, bröd och demokrati”, och konstaterar att arbetarna inte är emot fred, bröd och demokrati. Följaktligen kan Bäckström i ett obetalbart påstående hävda:

“Det finns ingen verklig motsättning mellan det kommunistiska partiets mening och vilja och de arbetande massornas mening och vilja i de frågor som både det kommunistiska partiet och de arbetande massorna själva betraktar som de viktigaste frågorna för närvarande.”[104]
Detta bestrider inte ens fienderna, utan endast de som är “isolerade från massorna”. Eller också vill “vederbörande kaderkamrat därmed… ursäkta eller motivera egna misslyckanden”. Påståenden om antikommunistiska stämningar är oriktiga och kan bara “leda till självisolering och sekterism”. Så har det ena målet uppnåtts: Set Persson har utpekats som sekterist. Det andra målet följer också av resonemanget ovan. Om arbetarnas och SKP:s “mening och vilja” sammanfaller, så har givetvis den socialdemokratiska antikommunismen inte lyckats. Följaktligen behövs inga hårdare tag mot socialdemokratin.

I debatten uppträder ingen på Set Perssons sida. En orsak kan vara att de flesta i dåvarande ledning personligen upplevt den förödande partisprängningen 1929, och till varje pris ville hålla samman partiet.[105] Nils Holmberg, som stött Persson och som först föreslog debatten, deltar inte alls.

På kongressen 1951 uppträder Set Persson med ett “irriterat angrepp”, “vissa okvädingsord” och “en mycket upprörd ton” mot “enskilda deltagare i diskussionen”, om vi får tro den redogörelse som Bäckström, säkert en av måltavlorna, lämnar senare.[106]

Fram till nästa kongress två år senare, är det tyst om Set Persson. Det brukar talas om att han isoleras.[107] I slutet av 1952 drar SKP tillbaka sina kandidater i omvalet i två län, till förmån för socialdemokraterna. Set Persson motsatte sig detta i AU.[108] Samtidigt utsattes han för “förtäckta angrepp” i partipressen.[109]

4. SKP:s 16:e kongress 1953

På partikongressen i april 1953 uppträdde Set Persson med ett långt tal, som senare publicerades som “Till försvar för kommunismen”.[110] Hans avsikt var att “granska tillämpningen i praktiken av vårt partis taktiska huvudlinje i en del fall”. Men bakom denna försiktighet dolde sig, som Knut Senander påpekade på kongressen, inte oenighet om enskilda fall, utan om “själva linjen”.[111] I talet berörde Persson bl.a. att ungdomsförbundet lagts i malpåse, och att partiet hårdare borde bemöta antikommunismen genom upplysning om Sovjetunionen. Men det mesta handlade ändå om frågor där socialdemokratin uttalat berördes.

Han börjar med taktiken vid de fackliga valen. Tidigare har SKP förespråkat val av de bästa fackföreningsmännen, oavsett partitillhörighet. Ofta har detta ändå blivit en socialdemokratisk lista mot en kommunistisk. Nu heter det “Bort med valen efter partilinjer i fackföreningarna.” I och för sig ingen felaktig paroll, men den tillämpas galet, menar Persson, och ger exempel på hur kommunisterna på olika sätt frivilligt släpper fackliga poster till socialdemokraterna.

“Vilka är det då, som godkänner val efter partipolitiska linjer?” frågar Persson. Hans svar är: “Det är vi. Det är bara det, att vi avstår från försöken att få de bästa fackföreningsmännen valda, vi inbjuder andra att ta plats i deras ställe endast därför att de är socialdemokrater.” Och det blir regeringstrogna socialdemokrater till höger, inga oppositionella till vänster. Persson vill istället se de bästa valda, de som är “emot den fackliga politik som storfinans, regering och reformistiska fackföreningsledare för närvarande bedriver i samförstånd”.[112]

Set Persson kritiserade också maningarna att i facket skjuta fram de frågor som enar, och hålla tillbaka de som inte enar. Han varnar för “opportunismens dödande gift”, och tycker det “låter rent otäckt” när Hagberg försäkrar att partiet “ännu djärvare och beslutsammare” ska genomföra denna linje.[113]

Praktiskt taget varje gång Set Persson skickar ut en ny stencil eller ny broschyr under de följande åren, så angriper han de “fantastiskt dumma och barnsliga tilltag” med vilka “partiledningen raserat partiets positioner i landets viktigaste fackföreningar”.[114] Ständigt förlorar kommunisterna mark i fackvalen.[115] Kommunistiska fackföreningsmän hade “tagit steget ut och gjort sig till fullgoda samarbetsobjekt för ledningen i kommunistiska partiet genom att lämna detta parti och bli medlemmar i socialdemokratiska partiet.”[116] Med tillfredsställelse noterar han också de fall då kommunistiska fackklubbar vägrar följa partiledningens taktik.[117]

Efter hand utformar han ett fackligt program, med kamp för återinförande av lokal facklig beslutsrätt om strejk och avtal. Kampen för detta måste föras mot socialdemokraterna, vilka tillsammans med kapitalisterna satt arbetarna i tvångströja. “Med återställandet av den fackliga demokratin skulle också de socialdemokratiska reformistledarnas maktställning i fackföreningsrörelsen vara bruten…”, ansåg han.[118]

I sitt kongresstal kritiserade Set Persson därefter partiets agerande i de parlamentariska valen. Den omedelbara anledningen var att SKP vid omval i två län valde att inte ställa upp, utan manade till röstning på socialdemokraterna. Persson uteslöt inte att man i vissa fall kunde göra så, men ansåg det fel i detta fall. Man kunde inte konstatera att högersocialdemokratin effektuerade amerikanska order riktade mot freden, eller att den utgjorde ett hot mot arbetarenheten, och samtidigt uppmana till röstning på den. Detta skulle för arbetarna framstå som inkonsekvent.

Han vände sig också mot talet om bortkastade röster som kunde leda till borgerlig majoritet:

“Jag har eljest föreställt mig att de ansvariga för de socialdemokratiska mandatförlusterna är de ledare, som för en sådan politik som den vi kritiserar.”[119]
Set Persson fortsatte åren därefter sin kritik mot valtaktiken. I valet 1956 var SKP:s huvudparoll “Stärk arbetarmajoriteten”, vilken han ansåg utplånade skillnaden mellan socialdemokraterna och kommunisterna. Många med socialdemokraterna missnöjda skulle i ett sådant läge hellre välja ett borgerligt parti, “exempelvis folkpartiet, som ju kritiserar socialdemokratin från vänster hårdare än kommunisterna”.[120]

I extravalet till andra kammaren 1958 drog SKP tillbaka sina listor i 11 län, i en del fall trots att kommunisterna låg närmare mandatvinst än socialdemokraterna. “Två av de socialdemokratiska mandatvinsterna var gåvor från kommunistiska partiet”, skröt Hagberg. För Set Persson var det att “stärka ett motståndarparti på egen bekostnad”.[121]

Som tredje kritikpunkt i sitt kongresstal tog Set Persson upp fackliga anslag till socialdemokratisk press. Han kritiserade PS linje att försöka dela anslagen mellan socialdemokratisk och kommunistiska press. Det kunde inte vara en “rättvisefråga”. Istället måste man påvisa det skadliga i att stärka en press som företräder socialdemokratins och storfinansens gemensamma politik.[122] Han kan senare peka på att delningsförslagen möttes med löje där socialdemokraterna hade majoritet. Enbart kommunistiska fackklubbar delade anslagen, och det ekonomiska resultatet var beklämmande. I Ny Dag redovisades 7,275 kronor i anslag till kommunistisk press, medan LO enbart 1952 utbetalade 4,143,612 kronor till den socialdemokratiska pressen.[123]

“Vi har en annan, varje år återkommande fråga, där våra meningar i AU alltid går isär. Det gäller 1 maj.”[124]

Så inleder Set Persson sin kritik av det fjärde område, på vilket han spårar en opportunistisk hållning till socialdemokratin – 1 majtaktiken. Han motsätter sig att “traska med” i socialdemokratiska demonstrationer, och efterlyser “åtminstone ett möte” på de platser där 1 maj firas.

Han avslöjar samtidigt att majoriteten i AU egentligen skulle vilja beordra alla kommunister att gå i socialdemokraternas 1 majdemonstrationer, men hindras av att medlemmarna inte är “mogna” för det. Han hoppas att detta motstånd, som visar “en sund uppfattning”, inte kommer att övervinnas.

På kongressen slog Hagberg ifrån sig: “Alla vet väl att vi i år ordnar egna demonstrationer och möten…”.[125] Året därpå genomdrev PS emellertid att kommunisterna gick med i de socialdemokratiska tågen på alla orter utom Stockholm, Göteborg, Kramfors och Kalix. Erlander hånade kommunisternas “ömkliga skådespel” och ledarskribenter firade triumfer när kommunisterna gick under banderoller “Mot kommunism och diktatur”.[126] Många kommunister valde att stanna hemma. I Hudiksvall, där 500 kommunister brukade demonstrera, slöt bara 8 upp bakom socialdemokraterna.[127] 1955 genomdrevs att SKP helt upphörde med egna demonstrationer.[128] Medlemmar som opponerade sig uteslöts.[129] Resultatet blev ett “fiasko” då ett “ytterst litet antal” åtlydde partiledningen, men tillräckligt för att “dra löje och vanära” över kommunisterna, tyckte Set Persson.[130]

Som en summering av sin inställning till de taktiska frågor han rest, hävdade Set Persson att han efterlyste konsekvens. Att karaktärisera högersocialdemokratin som “borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen”, och samtidigt mana till stöd åt dem på de områden han tagit upp, det var att nedsätta SKP:s anseende, det verkar avtrubbande och passiviserande på radikala arbetare och partiets medlemmar.[131]

5. “Huvudstöten mot socialdemokratin.”

I ett studiematerial utsänt i SKP 1953, anklagades Set Persson för att ha åsikten att “socialdemokratin är huvudfienden”. Set Persson gick i svaromål när han i november 1953 sände ut sitt kongresstal; det var bara deras “egna hjärnspöke”. Men samtidigt tvingade detta honom att klarare formulera sin uppfattning. Naturligtvis är storfinansen arbetarklassens huvudfiende, konstaterade han. Kommunisterna verkade för kapitalets störtande. Socialdemokraterna förfogar inte över kapitalet, de är tvärtom dess tjänare. Men därmed var inte frågan uttömd:

“Men kan det inte, trots att storfinansen är arbetarklassens huvudfiende, ändå vara så, att socialdemokratismen måste krossas först, innan kapitalets makt kan krossas, och att huvudstöten från kommunistiska partiets sida därför måste riktas mot socialdemokratin.”[132]

En rimlig tolkning av detta kan vara att så länge socialdemokratin har något större inflytande, så måste den tyngsta, kraftigaste delen av kommunisternas agitation, propaganda och aktivitet, rikta sig mot socialdemokratin.

Till stöd för sin uppfattning mobiliserade Set Persson ett par citat från den nyligen avlidne Stalin. Denne hade 1924 hävdat att kommunisterna (bolsjevikerna) från revolutionen mot tsaren i mars 1917, till det egna maktövertagandet i november 1917, skulle ha riktat in sina “huvudstötar” mot de andra socialistiska partierna, “de småborgerliga demokratiska partierna” vilka var “imperialisternas farligaste stöd”, som han uttryckte det. Nu var inte denna version alldeles med historien överensstämmande.[133] Syftet var inte heller den historiska sanningen, utan att understryka att “kompromisspartier”, i realiteten rivaliserande socialistiska partier, måste “isoleras” såsom “de farligaste grupperingarna”.[134] Set Persson citerar också ett annat Stalinyttrande till försvar för sin uppfattning:

“Det är omöjligt att göra slut på kapitalismen utan att göra slut på socialdemokratismen inom arbetarrörelsen.”[135]

Detta sätt att citera vad kommunister kallar “klassiker” är typiskt för mycket inomkommunistisk polemik.[136] Det syftar till att underbygga den egna ståndpunkten med samma medel som underkänner motståndarens. Set Perssons slutsatser av sitt Stalinciterande belyser detta:

“Alltså, när bolsjevikerna år 1917 riktade sina huvudstötar mot mensjevikerna, då sade Stalins och bolsjevikernas motståndare att ‘kommunisterna har glömt bort målet’, som ju var kapitalismens störtande. När kommunister i Sverige år 1953 säger detsamma som Stalin har sagt, nämligen att det är omöjligt att nå det strategiska målet utan att göra slut på socialdemokratismen, då ger ledningen för kommunistiska partiet ut ‘studiemateriel’ för att pränta in hos medlemmarna, att denna självklara sanning är vederstygglig sekterism. Det vore nog bättre att partiledningen sökt mobilisera Erlander till stöd för den åsikten, än att den sökt mobilisera Lenin och Stalin.”[137]

I ett efterlämnat manuskript från 1954 berör Linderot denna “doktrinarism”:

“Från ryska revolutionens historia grep man ut ett avsnitt där våra ryska kamrater i en viss situation proklamerade kamp mot ‘kompromisspartierna’ såsom det väsentliga. Och så blev detta också en doktrin för våra ‘klara marxister’. Socialdemokratiska partiet i Sverige är ett kompromissparti, ergo: Kommunistiska partiet måste rikta huvudangreppet mot socialdemokratin som är arbetarklassens huvudfiende.”[138]

Frånsett att de sista fyra orden inte uttrycker Set Perssons ståndpunkt, och oavsett att det är lite karikerat, så är den av Linderot beskrivna bevisföringen en av Perssons argumentationsvägar. Det är en klassisk syllogism med premisser och slutsats:

Rikta huvudstöten mot kompromisspartier

Socialdemokraterna är ett kompromissparti

—————————————–

Rikta huvudstöten mot socialdemokraterna

Men bakom detta ligger också något annat, för det måste ju finnas en orsak till att bekämpa kompromisspartier. Orsaken är den som vi tog upp i början av detta kapitel (s 16): uppfattningen att arbetarklassen måste enas i kampen för störtandet av det borgerliga samhället, och att de som ägnar sig åt klassamarbete med motståndarsidan, dvs. kompromissar, står i vägen för enheten. Den givna slutsatsen av dessa premisser – “Röj undan socialdemokratin” – var de båda stridande parterna i SKP överens om. Så sent som 1952 formulerade Linderot detta i följande ordalag:

“Partiet har icke på 35 år lyckats lösa sin taktiska huvuduppgift. Socialdemokratiska partiet är fortfarande dominerande inom den svenska arbetarrörelsen.”[139]
Och ännu när Set Persson redan var ute ur partiet skriver Linderot, i det ovan citerade manuskriptet från 1954, att det är “en… sak för partiet att stöta ut opportunisterna ur gemenskapen”.[140]

Vad man trätte om var hur detta skulle ske. Som framgår av skildringen ovan ville Set Persson gå fram kampvägen, medan Linderot och andra föredrog samarbetsvägen. Än idag är det varianter på dessa två vägar som orsakar mycket av motsättningarna i vänstern.

Dessa två vägar kan en aning “grovt”, ty mycket vatten har flutit under broarna och politiska handlingslinjer lever ett nästan organiskt liv och förändras med tiden, föras tillbaka på två olika perioder i den kommunistiska rörelsens historia.

En oförsonlig hållning till socialdemokratin kom under Kominterns s.k. tredje period (1928-34), till uttryck i att man visserligen kunde ena sig med socialdemokratiska arbetare på verkstadsgolvet, ty parollen var “klass mot klass”, men socialdemokratin som parti och rörelse var “socialfascism”, och mot den skulle huvudslagen riktas:

“Endast om huvudslaget riktas mot socialdemokratin – detta borgarklassens sociala huvudstöd – kan man med framgång slå och slå sönder proletariatets huvudklassfiende – borgarklassen.”[141]
Man behöver knappast tveka om att det är denna Kominternpolitik som går igen i Set Perssons krav på en kampinställning till socialdemokratin.

I motsats härtill står Linderots och andras hållning, som mer ansluter till folkfrontsperioden efter 1935, då kommunisterna sökte samarbete också med socialdemokraternas ledningar. Även Set Persson hänvisar till denna periods portalfigur, Georgi Dimitrov, men för att understryka alla förbehållen för sådant samarbete.[142] Linderots och SKP:s politik gick å andra sidan längre i välvillighet gentemot socialdemokratin än vad folkfrontsperiodens kommunister gjort.[143]

Denna långtgående politik kom att accentueras under Hagbergs partiordförandeskap 1949-64. I november 1953 lanserade han parollen “samverkan utan överenskommelse” med socialdemokraterna. I maj 1954 deklarerade han: “Kommunistiska partiet uppställer för närvarande inte ett alternativ till den nuvarande regeringen och stöder därför densamma mot angrepp från reaktionen.”[144] Regeringen utgjordes då av socialdemokrater och bondeförbundare. På 17:e kongressen i december 1955, följde han upp detta med följande deklaration:

“Vår kongress fastslår att kommunistiska partiet inte strävar efter att likvidera socialdemokratiska partiet, utan tvärtom rekommenderar ett samarbete mellan arbetarrörelsens alla organisationer.”[145]

Med detta frångick SKP definitivt vad Linderot kallat den taktiska huvuduppgiften: att tränga ut socialdemokratin ur arbetarrörelsen. Trots detta blev det aldrig något samarbete mellan Hagbergs SKP och socialdemokraterna. De senare ville inte ha med de förra att göra, eller som Set Persson beskrev det: “kommunistiska partiets ordförande sätter sig och ensamt röker en fredspipa och blåser vänskapsfulla rökringar åt den ilsket spottande Erlander.”[146]

Under de återstående åren av Set Perssons politiska verksamhet, såväl som under SKA:s sista år i början av 1960-talet, fortsatte denna kritik från “vänster om vänstern” mot kommunisternas välvilliga hållning till socialdemokratin. Exempel på detta är det tidigare nämnda extravalet 1958, och hjälpen åt regeringen vid införandet av omsen 1959.[147]

Noter

[75] Set Persson, Brev till Solveig Rönn 26/1 1955.

[76] Marx/Engels, s 19; Dimitrov, s 140.

[77] Marx och Lenins väg, s 5.

[78] Elsy Niklasson, s 2.

[79] Hirdmann, s 172ff, 249f.

[80] Tom Olsson, s 197

[81] Tom Olsson, s 219.

[82] Sparring, s 49.

[83] Tom Olsson, s 196.

[84] Fritjof Lager, s 50.

[85] Tom Olsson, s 212.

[86] Tom Olsson, s 200f; Till försvar…, s 62

[87] Sven Linderot, Demokratins handlingsprogram, s 5, 24f; Set Persson, Vad läget kräver av Sverges arbetare, s 16f.

[88] Tom Olsson, s197f; Till försvar…, s 63.

[89] Tom Olsson, s 203f; Per-Olov Zennström, del I, s 360.

[90] Per-Olov Zennström, del I,s 364, 367; Sven Linderot, Masslinjen, s 341; Sparring, s 44, 70f.

[91] Björn Grip, s 16 (vittnesmål av Gustav Johansson); Tom Olsson, s 205, 209 (utfall av Hagberg, Zennström och Lager).

[92] Till försvar…, s 70f. Hagberg vidgår upphovsmannaskapet, i Björn Grip, s 38.

[93] Till försvar…, s 71; Tom Olsson, s 209.

[94] Tom Olsson, s 209f.

[95] “Vägen till socialismen”, Vår Tid, 9-1950, s 1f.

[96] Set Persson, “Repliker…”, s 9.

[97] Sparring, s 177; Zennström, del I, s 379.

[98] Vår Tid, 10-1950, s 4-5.

[99] Sven Linderot, Demokratins handlingsprogram, s 18.

[100] Sven Linderot, Demokratins handlingsprogram, s 27.

[101] Knut Bäckström, “Hur bli massornas…”, s 14.

[102] Knut Bäckström, “Några synpunkter på frågan om förhållandet mellan partiet och massorna”, Vår Tid 1-1951, s 12-16.

[103] Hirdmann, s 276.

[104] Knut Bäckström, “Några synpunkter…”, s 13.

[105] Fritjof Lager, s 57.

[106] Knut Bäckström, “Hur bli massornas…”, s 14.

[107] Till försvar…, s 80. Afton Tidningen 11/6 1956, klipp i SKA-mappen, Arbetarrörelsens arkiv. AB 7/4 1953, klipp i AB:s klippsamling.

[108] Zennström, del I, s 380.

[109] Afton Tidningen 11/6 1956; klipp i SKA-mappen, Arbetarrörelsens Arkiv. Sparring, s 74f. För ett eventuellt exempel, se en artikel av Linderot, Masslinjen, s 341.

[110] Set Persson, “Till försvar för kommunismen”, en foliostencil på 27 s, utgiven i november 1953. Även publicerat i Revolt, 3-1960, s 2-19. Alla hänvisningar är till den senare, som jag dock jämfört med den förra.

[111] Set Persson, “Till försvar…”, s 3. Knut Senanders tal på den 16:e kongressen 3/4 1953, s 1.

[112] Set Persson, “Till försvar…”, s 4, 10.

[113] Set Persson, “Till försvar…”, s 6.

[114] Motion till SKP:s 17:e kongress 1955, s 5.

[115] Set Persson, “Till försvar…”, s 15; “Repliker…”, s 13; “Vad gäller striden…”, Bilaga s 1-4; “Material till diskussion…”, s 7-11; Till offensiv…, s 3f.

[116] Till offensiv…, s 6f. Detta berörs också i “Information ang. 1 maj-frågans…”, s 2, och i “‘Sjuttonde kongressen…”, s 6f.

[117] Set Persson, “Repliker…”, s 12f, “Vad gäller striden…”, Bilaga s 2f, “Material till diskussion i fackliga frågor”, s 11.

[118] Set Persson, “Material till diskussion i fackliga frågor”, s 12.

[119] Set Persson, “Till försvar…”, s 7.

[120] Set Persson; “Ang. riksdagsmannavalet 1956”, brev till SKA:s medlemmar 18/9 1956.

[121] “Resultaten av en folkomröstning och två val”, Revolt 3-58, s 9-13, citaten från s 10. Artikeln är osignerad, men troligen av Set Persson, liksom de flesta större osignerade artiklar. För detta talar också att Set Persson i november 1958 höll ett föredrag i Göteborg på temat: “Arbetarenhet på klasskampens grund kan endast skapas i kamp mot socialdemokratin. Lärdomar från en folkomröstning och två val.” Stencilerad inbjudan till studie- och diskussionskonferens, utsänd av Göteborgs Kommunistiska Arbetarförening, november 1958.

[122] Set Persson, “Till försvar…”, s 7.

[123] Set Persson, “Vad gäller striden…”, Bilaga s 4.

[124] Set Persson, “Till försvar…”, s 7.

[125] Motion…, s 6.

[126] Set Persson, “Material till frågan om Första Maj”, s 1ff. Se också Till offensiv…, s 2; och “Diskussionsämnen…”, s 6f.

[127] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 12/6 1954.

[128] “Information ang. 1 maj-frågans behandling…”, internt SKA-material mars 1955, tvåsidig stencil.

[129] Motion…, s 1; Brevväxling mellan medlemmar i Katarina Södra Kommunistiska Förening och Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun (Lager), två odaterade och ett daterat 14/9 1955, i maskinskrivna avskrifter.

[130] Till offensiv…, s 2.

[131] Set Persson, “Till försvar…”, s 10.

[132] Set Persson, “Till försvar…”, s 17.

[133] I periodens början arbetade de kommunistiska ledare som befann sig hemma i Ryssland, bland dem Stalin själv, för en sammanslagning med ett av dessa socialistiska partier, mensjevikerna. Se Slusser, s 46ff.

[134] Stalin, “Oktoberrevolutionen och de ryska kommunisternas taktik”, Leninismens problem, s 142f.

[135] Stalin, “Oktoberrevolutionens internationella karaktär”, Leninismens problem, s 272.

[136] Med “klassiker” avser kommunister Marx, Engels och Lenin. Vid olika tidpunkter, och beroende av vilken tradition de verkat inom, har de sedan till dessa tre fogat Trotskij, Stalin och/eller Mao. Man bör notera att “klassiker” här syftar på personer och inte vissa personers litterära verk. Skillnaden är betydelsefull, eftersom utnämnandet till “klassiker” gör en persons hela verksamhet klassisk, korrekt och efterföljansvärd, vilket inte skulle vara fallet om vissa enskilda litterära verk av dessa personer upphöjdes till “klassiker”. Upphöjandet av personer till “klassiker” är därför en verksam del i dogmatiseringen av socialismens teori och politik.

[137] Set Persson, “Till försvar…”, s 18.

[138] Linderot, Masslinjen, s 333.

[139] Linderot, Masslinjen, s 340.

[140] Linderot, Masslinjen, s 335.

[141] Kominterns EK:s XII plenum, s 11.

[142] Set Persson, “Material till frågan om Första Maj”, s 2ff. Se också “För arbetarklassens enhet, men mot opportunismen”, Stockholm april 1955, s 3f. Denna osignerade stencil om 6 sidor, är troligen författad av Set Persson.

[143] Zennström, del I, s 254; Linderot, Masslinjen, s 245f.

[144] Set Persson, “Material till frågan om Första Maj”, s 4; densamme, “Material till diskussion i fackliga frågor”, s 3.

[145] “‘Sjuttonde kongressen…”, s 1.

[146] “‘Sjuttonde kongressen…”, s 4.

[147] Om extravalet se: “Resultaten av en folkomröstning och två val”, Revolt 3-1958, s 9-13; artikeln är troligen av Set Persson, se not 47. Om omsen se: Sven Eric Holmsten, “De ‘demokratiska partiernas’ utplundringsplaner”, Revolt 2-1959, s 6-11; och Set Persson, “Hilding Hagberg som vågmästare”, Revolt 3-1959, s 1-9.

IV. EPILOG

Set Persson och SKA misslyckades i sin föresats att vrida SKP, som de såg det, rätt igen. Flera orsaker till detta har framförts. Den i prologen nämnda MLK-skriften gör gällande att det var fel årstid: “en utpräglad stiltje på klasskampens område… en tid av utpräglad högkonjunktur och kallt krig”.[148] Detta reduktionistiska argument säger nog mer om den tid vari det framfördes och om den schematiska marxism som då var så gångbar, än om den verkliga orsaken. Därtill stupar argumentet på att inte heller MLK lyckades, trots de motsatta konjunkturerna.

Nils Holmberg förklarade senare att Set Persson haft “alldeles för bråttom” och begick ett “svårt misstag” då han gick. SKP skulle fått en annan riktning om han stannat kvar.[149] Mot detta talar att Set Perssons försök att få till stånd en annan riktning i partidiskussionen 1950-51 inte ledde någon vart. Argumentet rymmer nog ändå en del av sanningen, men till viss del handlar det om att Nisse själv ville motivera varför han inte följde med.

Tage Axelsson är inne på samma förklaring i ett brev till Set Persson på våren 1955:

“Det är så många som är överens med allt du skrivit och tycker att det är bra, men de godkänner inte att du gick från partiet.”
Set Persson citerar detta i ett brev, och svarar:

“Uteslutes du ur partiet, då kan kampanjen föras omkring ‘fallet Axelsson’. Han har ju inte lämnat partiet ‘frivilligt’. Då kan ni få bort ‘fallet Set Persson’ som det primära och få kampanjen koncentrerad på de politiska frågorna. Vilket allt vore fördelaktigt.”[150]
Även om Persson i sitt svar inriktar sig på den lokala kampanjen i Göteborg och blickar framåt, så vill man ändå gärna i hans tystnad inför Tages halvt uttalade förebråelse, läsa in ett visst, jag skulle vilja säga irriterat, medhåll.

En multikausal förklaring, vari ovanstående ingår, torde komma närmast sanningen; största delen i en sådan förklaring måste ändå ges åt den paradigmatiska disciplinering av tänkandet, som utmärkt medlemmar i kommunistiska partier. Per-Olof Nyblom, liksom Tage Axelsson en gräsrotskommunist från arbetarkvarteren i Göteborg, förklarade många år senare hur han hade sett på oppositionen:

“Också jag hyste denna tilltro till Seth Persson. Vi hade sett honom som en av partiets verkligt radikala krafter.

Ändå ställde man upp på partiet, när Persson bröt sig ut och bildade Kommunistiska Arbetarförbundet. Så fungerade partidisciplinen. Man ville inte höra på några invändningar mot partiets beslut och linje.

Jag kommer ihåg, att jag blev uppsökt av en gammal kompis i partiet som hade följt Persson efter kongressen och som nu ville tala för sin sak. Jag vägrade lyssna på honom och bad honom att lämna lägenheten. Ändå kände jag den här killen som en hängiven kommunist.
Så kunde man agera. (Jag är idag glad över att jag ett antal år senare fick tillfälle att be denna människa om ursäkt för mitt beteende. Men den gången fanns det inte minsta utrymme för ett kritiskt ifrågasättande. Partiet kunde inte ha fel.)”[151]
Denna disciplinering har i allmännare ordalag beskrivits av Aksel Larsen, det danska kommunistpartiets ordförande i 27 år innan han bröt med partiet:

“Selv om alle kommunister til bevidstloshed kender saetningen om at marxismen er en vejledning til handling, så går partiet ud fra at besidde rede svar på ethvert opkommende sporgsmål og at vaere det eneste parti, der kan give svaret. Dette giver de vundne tilhaengere en selvsikkerhed som er en styrke, men giver dem ofte også en dovhed overfor argumenter, som vil vise sig at vaere en svaghed.”[152]

Alla med erfarenheter från partistrider inom vänstern skulle kunna skriva under på detta. Denna paradigmatiska disciplinering blev Set Persson övermäktig, inte minst för att den då ännu verkade internationellt, och stöd från det hållet kom inte honom till del.

Kom Set Perssons och SKA:s verksamhet att betyda något för vänsteruppsvinget efter 1968? Inte annat än som historisk pollare för MLK i dess distansering från VPK, som berörts i prologen till denna uppsats. Några få SKA:are gick in i Marxistiska Sällskapen 1965, och senare i KFml 1967. Men inget SKA-material användes av KFml (den största gruppen vänster om VPK). Bland de yngre medlemmarna i KFml var “inte 50-talsgruppen känd i större utsträckning”.[153] Inte heller KFMLr (den näst största gruppen), har någonsin hämtat inspiration från Set Persson och SKA.

Set Persson har för den sentida “vänster om vänstern” varit en mytisk figur på 1950-talet, som man hänvisat till för att visa att någon redan då såg att SKP/VPK urartat till något ickekommunistiskt.[154] Något studerande eller överflyttande av Set Perssons och SKA:s erfarenheter på 1970- eller 1980-talen har inte förekommit. Set Persson och SKA har som inspirationskälla betraktat knappast betytt något alls för sentida vänster.[155]

Noter

[148] Till försvar…, s 95.

[149] Grip, s 25f.

[150] Set Persson, Brev till Tage Axelsson 11/3 1955.

[151] Per-Olof & Åke Nyblom, s 125.

[152] Larsen, s 23.

[153] Enberg, s 20.

[154] Två exempel får illustrera detta, en historiebok och ett politiskt dokument: Kristensson/Nyström/Nyström, s 396ff; Resolution om…, s 3.

[155] Motsatt uppfattning har Alfaro, s 2.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Otryckt material
Arbetarrörelsens Arkiv, Stockholm

Aftonbladets klippsamling: Set Persson

Biograficasamlingen: Set Persson

Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund

“Ungern och Chrusjtjovs ‘nya giv'”, stencil november 1956; i SKA-mappen

Stockholms Domkyrkoförsamling

Klara församlings födelse- och dopbok 1895-1901

Stockholms Stadsarkiv

Allmänna Barnhusets Utlämningsrulla 1897

Stockholms Universitet, Litteraturvetenskapliga inst., Avd. för idéhistoria

Alfaro, Carlos: “Den svenska vänstern”, femtonpoängsuppsats, vt 1989

Stockholms Universitetsbibliotek

Enberg, Bo; “Två splittringar inom det svenska kommunistpartiet. En jämförelse”, 2-betygsuppsats i statskunskap, vt 1972

Grip, Björn; “Ideologiska samtal med fem av 1950-talets ledande kommunister”, proseminarieuppsats i statskunskap, vt 1971

Niklasson, Elsy; “De inre programdiskussionerna vid Sveriges Kommunistiska Partis kongresser åren 1939-1953”, proseminarieuppsats i statskunskap, ht 1954

Hos författaren:

Interna meddelanden, brev, m.m. rörande SKA

“Diskussionsämnen och materialanvisningar”, stencil uå (troligen senhösten 1955)

“För arbetarklassens enhet, men mot opportunismen”, stencil april 1955

“Information ang. 1 majfrågans behandling i Stockholm och Göteborg”, stencil mars 1955

“Politiska informationer från Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund”, nr (1), 2, 3-1957

“‘Sjuttonde kongressen en milstolpe’, – men vart leder vägen?”, stencil januari 1956

Holmberg, Nils, Tal på SKP:s 16:e partikongress 4/4 1953, fotostatkopia (troligen ur kongressprotokollet)

Persson, Set, “Material till diskussion i fackliga frågor”, stencil januari 1955

—, “Material till frågan om Första Maj”, stencil december 1954

—, “Repliker till Linderot–Lager–Hagberg”, stencil januari 1954

—, Skrivelse från SKA till Sovjetunionens Kommunistiska Partis Centralkommittés förste sekreterare, Nikita Chrusjtjov, 10 september 1956, stencil

—, “Till försvar för kommunismen”, stencil november 1953

—, “Vad gäller striden i S.K.P.?”, stencil mars 1954

Senander, Knut, Tal på SKP:s 16:e partikongress 3/4 1953, fotostatkopia (troligen ur kongressprotokollet)

Tryckt material
Allmänna val i Stockholm. 29. 1957 och 1958 , Stockholm 1959

Axelsson, Tage, “Till SKP:s medlemmar i Göteborg”, i Revolt 1-1958

Bäckström, Knut, “Några synpunkter på frågan om förhållandet mellan partiet och massorna”, i Vår Tid, 1-1951

—, “Hur bli massornas ledande parti?”, i Vår Tid, 6-1953

Dimitrov, G., Enhetens och folkfrontens problem, Stockholm 1939

Följ Marx och Lenins väg!, SKA, Stockholm 1956

Grevaeus, Gudrun, “Set Persson”, Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok 6, Stockholm 1949

Hermansson, CH., Kommunister. Andra boken, Stockholm 1980

Hirdman, Yvonne, Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945, Stockholm 1974

“Historiska erfarenheter av proletariatets diktatur”, Bilaga i Nyheter från Sovjetunionen, 1-1957

“Historiska erfarenheter av proletariatets diktatur.” Ett ovärderligt bidrag från Kinas Kommunistiska Parti, SKA, Stockholm 1957

Holmsten, Sven-Eric, “De ‘demokratiska partiernas’ utplundringsplaner”, Revolt 2-1959

Hårleman, Christian, “FK: ‘För en ny arbetarrörelse'”, i antologin Utanför systemet. Vänstern i Sverige 1968-78, Stockholm 1978

Karleby, Nils, Socialismen inför verkligheten, Stockholm 1926

Kristensson, Kaj/ Nyström, Hans/ Nyström, Örjan, Från mörkret stiga vi mot ljuset. Arbetarrörelsens historia i Sverige, Göteborg 1979

Kominterns EK:s XII plenum, Det internationella läget och Kominternsektionernas uppgifter, Stockholm 1933

Kommunala valen år 1958 II, Stockholm 1959

Kommunala valen år 1962 II, Stockholm 1963

Lager, Fritjof, Bidrag till partihistoria, Göteborg 1972

Landin, Sven, Uppbrott från stalinismen, Stockholm 1973

Larsen, Aksel, Valget, Köpenhamn 1964

Linderot, Sven, Demokratins handlingsprogram, Stockholm 1946

—, Masslinjen, Stockholm 1972

Marx, Karl/ Engels, Friedrich, Kommunistiska Manifestet, Arbetarkultur Stockholm 1986

Marx och Lenins väg. Program för Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, Stockholm 1956

Motion till SKP:s 17:e kongress 1955, Marxistiska Cirklarna, Stockholm 1955

Nyblom, Per-Olof & Åke, “Djävla tonfiskare!” Samtal om våra liv. I samarbete med Tomas Forser, Lund 1978

Olsson, Sven E., “VPK 1968-78: Mellan socialdemokratin och ‘vänstern'”, i antologin Utanför systemet. Vänstern i Sverige 1968-78, Stockholm 1978

Olsson, Tom, “SKP:s politiska utveckling 1943-1950”,i Sven E Olsson, red., Från SKP till VPK, Lund 1976

Persson, Set, “Framåt under Lenins revolutionära baner”, i Revolt 2-1960

—, “Hilding Hagberg som vågmästare”, i Revolt 3-1959

—, Kommunisterna nu, socialdemokraterna sedan!, Stockholm 1941

—, “Repliker till Linderot–Lager–Hagberg”, i Revolt, 2-1961

—, “Till frågan om borgerlig eller proletär demokrati”, i Vår Tid, 10-1950

—, “Till försvar för kommunismen”, i Revolt, 3-1960

—, Vad läget kräver av Sverges arbetare, Örebro 1945

—, Vart vill Chrusjtjov leda kommunisterna?, Stockholm 1956

Resolution om det leninistiska partiet och kommunisternas uppgifter, SOK, Stockholm uå (1980)

Samec, Ann Charlotte, “Bostadskön som aldrig försvann”, Dagens Nyheter, 25 november 1987

Set Persson 60-år, (SKA och Revolt, Stockholm) 1957

Slusser, Robert M., Stalin in October. The Man Who Missed the Revolution, Baltimore and London 1990

Sparring, Åke, Från Höglund till Hermansson, Stockholm 1967

Stadgar för Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund, Stockholm 1957

Stalin, J., Leninismens problem, Moskva 1952

Stinsen i Söderala. Hyllnings- och smädesvisa till Set Persson på femtioårsdagen, Stockholm 1947

Suyin, Han, Vinden kring tornet. Mao Tse-tung och den kinesiska revolutionen 1949-1975, Stockholm 1980

Till försvar för kommunismen. En minnesskrift över Set Persson, Stockholm 1971

Till offensiv under leninismens fana, Marxistiska Cirklarna, Stockholm 1955

Upprop, Kommunistiska Ungdomsklubben Revolt, Stockholm april 1954

Zennström, Per-Olov, Z:s bekännelser I, Lund 1977

—, Z:s bekännelser II, Lund 1977

Periodika
Revolt (1957-1966)

Stormklockan (1970)

Vår Tid (1950-1953)