Den 27 oktober återvände hundratals familjer, fördrivna från områdena Áreas Tiago Campin dos Santos och Ademar Ferreira i Rôndonia i Brasilien till sin mark efter att ha utvecklat ett massivt motstånd mot den krigsoperation som genomfördes av mer än 3000 soldater från Marcos Rochas militärpolis i Rôndonia (PM-RO) och Bolsonaros folkmördande regerings Força Pública de Segurança Nacional. Bönderna genomförde ett massmöte (Assembleia Popular, AP) och där de uttryckte att de kommer att fortsätta kämpa för sin mark.
Familjernas återvändande skedde cirka en vecka efter det officiella initierandet av ”Operation Nova Mutum” (Operação ”Nova Mutum”) som de repressiva styrkorna gick ut med som en vräkningsaktion men den den hade alla kännetecken för en krigsoperation med fega och terroristiska medel. Olika repressiva styrkor mobiliserades i denna aktion som annonserats av Bolsonaro själv och orkestrerats av de reaktionära väpnade styrkorna (Forças Armadas).
I krigsaktionerna mot böndernas mitt begicks diverse brott av trupperna, bland dem en illegal inringning genom vilken tillgången till mat begränsades och alla sorters maktmissbruk som är straffbara även i konventionellt krig. Som svar höll familjerna sig organiserade och med huvudena högt under de mer än två veckorna som operationen nu har pågått (vilken genomfördes trots högsta domstolens beslut att upphäva vräkningen). En del av de 800 familjer som bor i Área Tiago Campin dos Santos fördrevs mitt i natten. Denna aktion skedde under polisens vapen som utövar terror mot den arbetande massan. Den andra delen av familjerna nåddes inte av trupperna på grund av olika typer av motståndsaktioner.
I solidaritet med bönderna följde advokater och åklagare med bönderna i återvändandet till sina jordar den 26 och 27/10. AND (som skrivit denna text -red) deltog också med en grupp och från den 25/10 följde vårt grupp utvecklingen direkt från Nova Mutum Paraná och såg det hårda motståndet och slutet som kulminerade i återtagandet av marken.
FAMILJERNA MÖTER DEN OLAGLIGA BELÄGRINGEN
Bondefamiljer inhysts i skolan Santa Julia lämnade den, den 26, i riktning mot Área Tiago Campin dos Santos i ett stort tåg som intog motorvägarna med diverse motorcyklar, bilar, stora och små lastbilar, bussar, tillsammans med olika solidaritetsgrupper.
När de kom till området möttes de av den illegala och kriminella militära belägringen. Framför dussintals oidentifierbara polisagenter beväpnade med gevär, initierade bönderna ett motstånd som besegrade alla splittringsförsök och skrämseltaktiker som genomfördes av militärpolisen (PM) och militären (Força Nacional).
På platsen fanns en polisiär bosättning. Basen upprättades med tvång i en liten butik med diverse fordon och samlade ungefär 16 poliser. Tungt beväpnade, positionerade de sig framför bondemassan och blockade fysiskt vägen till området.
Hundratals familjer kom och formade ett hav av massor som ropade slagorden: Jord, jord, till den som arbetar på den! Och leve nu redan den agrara revolutionen! Kort efteråt sjöng de Fattigböndernas Förenings (LCP:s) Hymn, Erövra marken (Conquistar a terra).
Vid vägen in till området tillät militärpolisen, godtyckligt, enbart advokater och åklagaren Raphael Bevilaqua att komma in. Med tiden kom fordon in med trupper från PM-RO, Força Nacional, Patrulhamento Tático Móvel (Patamo), Grupo Especial de Fronteira (Gefron, Speciella Gränsgruppen) och till och med en helikopter från Núcleo de Operações Aéreas (NOA, Centrum för Luftoperationer).
När mötet genomfördes visade bönderna sin anda och beslutsamhet att återvända till sina jordar och de sjöng sånger som O risco och även slagord som Erövra jorden! Krossa storgodsen! och In i striden utan rädsla, våga kämpa, våga vinna! Chefen för operationen, klart chockad av böndernas demonstration av styrka och mod, bad till advokaterna att beordra ett stopp för musiken. Militärpolisens helikopter flög över folkmassan vilket inte lyckades skrämma folkmassan.
Vid slutet av mötet i skymningen kommunicerade advokaterna förslag från de repressiva styrkorna och bönderna inledde ett massmöte där olika sätt att fortsätta motståndet diskuterades. Familjerna beslutade att fortsätta på plats och gå in i området på morgonen. Olika slagord ropades medan deltagarna gjorde upp eld.
Boende i området som stöttade familjernas återvändande donerade en oxe som bidrag till mat till folkmassan. Därefter organiserade bönderna och förberedde ett mål mat där som var nödvändigt eftersom många inte hade ätit under lång tid.
Vid nattens intåg fortfarande den 26/10, sattes tälten upp. Familjerna skiftade mellan vila och att ta hand om de som var sjuka samt uppgiften att skapa säkerhet. Trupperna lekte med ljusen på bilarna och lämnade varningsljusen på som en form av psykologiskt angrepp mot familjerna.
Mödrarna och barnen blev ”inbjudna” av militärpolisen att spendera natten i deras läger, på villkoret att de inte gick under hela natten och inte höll kontakt med resten av familjerna eller några andra bönder. Bondekvinnorna visade dock förakt för de repressiva styrkorna, vägrade ändra sig och sa att de inte litar på polisen som attackerar dem dagligen. Bönderna kritiserade också skarpt polisernas absurda agerande i denna del.
På morgonen den 27/10 kom fler trupper; termometrarna visade nu nästan 40 grader och diverse och en del mådde dåligt då de var uttorkade. Trots att de hade tillgång till vatten på basen vägrade militärpolisen ge vatten till familjerna vilket förvärrade det dåliga hälsotillståndet speciellt för de äldre och barnen. Uttorkning lades till den förgiftning som orsakats av drickande av vatten som visats sig vara hälsofarligt.
Efter cirka 24 timmar av motstånd inleddes familjernas intåg på eftermiddagen/kvällen den 27/10. Inför det överhängande nederlaget fortsatte de rabiata trupperna sina illegala aktioner och samlande foton och nummer för identifikation (RG, CPF) och info om vilken jord varje bonde bodde på som ett villkor för att släppas in. De genomförde kränkande och våldsamma genomsökningar av alla fordon, väskor och även av bönderna, inklusive barnen.
En bondekvinna berättar: ”Barnet är sjukt, i solen utan någon mat, medicinen fungerade inte, väskorna tog de där borta. En grannpojke är desperat. Det är allvarligt vad de gör mot oss, omänskligt.”
En annan bonde under en ”kroppsbesiktning”, framför poliserna som rotar igenom alla hans tillhörigheter utbrister: ”Det här är förnedring för det arbetande folket. Varför jagar inte polisen banditer? Jag är arbetare, vi har händerna fulla av förhårdnader, vi är inte banditer. Det här är en kraftig förnedring. Folk som redan har det dåligt, gravida kvinnor, barn, utan vatten, utan mat. De som styr staten måste ta emot denna vrede, det saknas skam hos som styr staten”. Och han avslutade med att säga: ”Vi ska in till marken här och vi kommer inte försvinna! Vårt motto är ockupera, motstå, producera! Marken är vår! Jorden är till för den som bor där och jobbar där!”.
Detta misslyckade försök att hindra bönderna från att återvända till sin mark hade initierats på nivån avl statens Säkerhetssekreterare Hélio Cysneiros Pachá (känd för sitt agerande när han ledde polistrupperna i striden vid storgodset Santa Elina 1995 vilket gav honom öknamnet ”Slaktaren vid Santa Elina”). Pachá var på plats personligen i en helikopter, talade med ledningen och drog sig sedan tillbaka.
Inget kunde förhindra familjernas återvändande och, som ett resultat av den ihärdiga och organiserade kampen, var alla senare vid nattens inbrott den 26/10 vid ”skjulet” i området på platsen för massmötet.
DET SEGERRIKA ÅTERVÄNDANDET
Vid ankomsten in i området, mötte bönderna stolta och fulla av uppmuntran inför segern de andra, som inte hade blivit vräkta. Bönderna som fått sina hus förstörda bodde i skjulet tillsammans med de som deltog i solidaritetsgrupperna. Mat som införskaffats som en del av solidaritetskampanjen fanns såväl som mediciner vilka gavs till familjerna.
På morgonen den 28/10, inleddes ett jättelikt massmöte. Familjerna sjöng på nytt med kraft Hymnen Erövra marken, de hyllade det massiva motståndet och slog fast att de skulle förbereda sig för de framtida striderna som ska komma.
