De främsta fientliga strömningarna inom arbetarrörelsen har historiskt sett i kronologisk ordning utgjorts av anarkism och syndikalism, reformism och revisionism. Redan Marx och Engels var tvungna att bekämpa anarkismens och syndikalismens inflytande i Första Internationalen; reformismen uppstod först som strömning i Storbritannien i form av fabianismen[1], medan revisionismen utgör framför allt en revidering av marxismen.
Den ledande företrädaren för revisonismen i det tyska socialdemokratiska partiet var Bernstein, som för övrigt var påverkad av fabianismen. Revisionisterna överger steg för steg vissa avgörande programpunkter som den socialistiska revolutionen. Istället börjar de fokusera på det parlamentariska arbetet och överge sakta med säkert massarbetet och lanserar i stället teorin om fredliga vägen till socialismen. Den linjen förfäktades också av Chrusjtjov efter hans maktövertagande 1956. Revisionismens slutstation är alltid ren reformism.
Men det är sällan en revolutionär linje omedelbart slår över i en revisionistisk eller reformistisk linje. Den börjar i stället som höger- eller ”vänster”avvikelse från den revolutionära linjen och om dessa avvikelser inte bekämpas i tid kommer de att förvärras och leda till urartning.
I såväl bolsjevikpartiet som Komintern liksom i Kinas Kommunistiska Parti bekämpades hela tiden högeravvikelser och ”vänster”avvikelser. Det var både bra och dåligt – bra för att en riktig linje bara kan utvecklas i kamp mot felaktiga linjer. Finns det skillnad mellan höger- och ”vänster”avvikelser och är den ena ”finare” än den andra?
Mao Zedong skriver:
”Historien säger oss att riktiga politiska och militära linjer inte uppstår och utvecklas spontant och i lugn och ro utan endast under kamp. Dessa linjer måste bekämpa ’vänster’opportunismen å ena sidan och högeropportunismen å den andra. Utan att vi bekämpar och genomgående övervinner dessa fördärvliga tendenser, som skadar revolution och det revolutionära kriget, vore det omöjligt att få fram en riktig linje och vinna seger i det revolutionära kriget.” [2]
Mao Zedong skriver också:
”Det händer emellertid ofta att tänkandet släpar efter verkligheten; detta beror på att människans varseblivning begränsas av otaliga samhälleliga betingelser. Vi är motståndare till tjurskallar i de revolutionära leden, vilka tänkande inte utvecklas med förändrade objektiva betingelser och historiskt har kommit till uttryck i högeropportunismen. Dessa människor ser inte motsatsernas kamp redan driver den objektiva processen framåt medan deras kunskap stannar på det gamla stadiet. Detta är karakteristiskt för alla tjurskallars tänkande… Vi är också motståndare till ’vänster’-frasmakeri. ”Vänster”-männens tänkande löper förbi ett stadium i den objektiva processens utveckling. En del av dem betraktar sina fantasier som sanningar, medan andra strävar i nuet ett ideal som först kan förverkligas i framtiden. De fjärmar sig från folkflertalets praktik och från dagens realiteter och visar sig som äventyrare i sina handlingar”. [3]
Högeropportunismen kommer till uttryck i form av överdriven rädsla, svanspolitik och allt-genom-fronten-politik, oftast på grund av överskattning av fienden, och bristande förmåga eller vilja att mobilisera massorna; ”vänster”-opportunisterna rusar före, tillämpar ”äventyrism”, och ser sig själva som de verkliga hjältarna i stället för massorna, och underskattar fienden. Höger- och ”vänster”-opportunism är siamesiska tvillingar; ”vänster”opportunismen är bara vänster till formen och höger till innehållet.
[1] https://en.wikipedia.org/wiki/Fabian_Society
[2] Valda verk, band 1, sid. 195
[3] Valda verk, band. 1, sid. 307
