I statsbudgeten är integrationspolitik ett politikområde som ingår i utgiftsområde “Arbetsmarknad”. Alla kapitalistklassens politiker tycks rörande överens om att “integration” främst handlar om att folk som är nya i Sverige ska börja jobba.
Men är arbetslöshet inte den enskildes fel. Det är en samhällssjukdom, ett absurt resursslöseri som med lättet kan åtgärdas. Problemet är att den härskande klassen inte vill att det ska åtgärdas. De vill att de ska finnas arbetslösa som pressar ner lönekraven (inflationen). Teorin kring detta kallas NAIRU och den säger att arbetslösheten bör ligga på en viss nivå. Statliga Konjunkturinstitutet bedömde i oktober 2016 att NAIRU var ca 6,7 procent och att denna siffra bör öka till 2025.
Antalet arbetslösa är cirka 400 000, vilket motsvarar en arbetslöshet på 7,5 procent. Under sex år på 90-talet försvann 350 000 arbetstillfällen i offentlig sektor. Slimmade underbemannade verksamheter är något som drabbar många arbetare oerhört hårt idag. Det behövs flera hundra tusen arbetare till inom vård, skola och omsorg. Detta kan självklart lösas lätt genom den offentliga makten tar över privatiserad verksamhet och anställer folk så att verksamheterna får en rimlig bemanning. Men det kommer inte hända så vi lär få höra integrationssnacket tills vi löser problemet i grunden.
Lösningen? Lösningen ligger i att vi etablerar en ny stat och nationaliserar kapitalisternas tillgångar och ser till att alla har ett arbete att gå till.
Ropen skalla! Arbete åt alla!