Under trettio års tid har det förts en politik som har gjort de boende i miljonområdena fattigare och fattigare. Under paroller som ”det måste löna sig att arbeta” och ”de nya Moderaternas” så kallade ”arbetslinje” har man från politiskt håll klämt åt ekonomin i förorterna. Under snart 30 år har det förts en politik som medvetet sänkt inkomsterna i dessa områden med motivet att öka syssel sättningen. Resultat av politiken kan vi se i dag: utbredd fattigdom och misär.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver Martin Nordin docent i arbets marknads ekonomi vid Lunds universitet att
”levnads standarden (mätt som disponibel inkomst) i Göteborgs och Malmös mest invandrar täta områden är hälften av levnads standarden i övriga Malmö och Göteborg. Välfärds gapet är inte ett marginellt fenomen utan berör nästan en fjärdedel av Malmös befolkning och nästan en sjättedel av Göteborgs befolkning. I Stockholm är skillnaderna i levnads standard ännu större, i genomsnitt är de disponibla inkomsterna nästan 70 procent högre i områden som inte räknas som invandrar täta. I Stockholm beror gapet till lika delar på låga inkomster i de invandrar täta områden men också på att inkomsterna i stadens mest centrala delar är väldigt höga.”
”För bättre förståelse kan man jämföra med skillnader i levnads standard mellan länder: gapet inom Göteborg och Malmö motsvarar gapet i levnads standard mellan Sverige och länder som Chile, Kazakstan och Turkiet. I Stockholm är välfärds gapet något större än mellan Sverige och Thailand eller Sverige och Costa Rica. Inom EU ser vi inte så här stora skillnader i levnads standard mellan länder.”
Skillnaderna i levnadsstandard skapar en permanent lågkonjunktur i miljonområdena som gör att många fastnar i fattigdomsfällan. De lokala företag och affärer har svårt att etablera sig och områdena kommer in i en ond spiral. Och efter 30 år av åtstramningar kan man inte klämma åt miljonområdena mer utan att sänka gränserna för socialbidrag.
Den borgerliga och rasistiska tankefiguren har varit att folk i arbetarområdena vill leva på bidrag. Om man då minskar bidragen och sänker standarden så tvingas folk att arbeta. Många har redan från början förstått att detta inte var sant, men idéerna har haft anhängare såväl inom borgerliga partier som inom socialdemokratin. Men nu ser fler och fler att de inte stämmer.
Regeringen delar under våren ut kompensation för de höga elpriserna. Åtgärden kostar cirka 7 miljarder kronor men den största delen av de pengarna kommer att gå till folk som bor i villor och radhus. Hyresgäster i miljonområden kan bara räkna med en bråkdel. ”När det regnar manna från himlen, osv…..”
Att öka barnbidragen för barn i hyresrätt med 1000:-/månad skulle kosta ungefär lika mycket som elpriskompensationen men skulle ha en stor betydelse för att minska barnfattigdomen.
Fattigdomen måste bekämpas i ”de utsatta områdena”. Och de som bor där måste organisera sig för att ta upp kampen mot fattigdomen och segregationen.
Den dag förorterna reser sig kommer makten i Sverige att skaka!