Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge i Sverige. På snart sagt varje område har de i juridisk och formell mening samma rättigheter som männen. Den praktiska möjligheten att utnyttja dessa rättigheter beror dock helt och hållet på vilken klass som männen och kvinnorna tillhör. Kvinnorna har erhållit rätten till fri abort, fri skilsmässa, offentlig barnomsorg och yrkesarbetar i större uträckning än någonsin tidigare. Detta är ett resultat av att kapitalet å ena sidan allt mer behövt utnyttja kvinnor som arbetskraft samtidigt som arbetarrörelsen tillkämpat arbetarklassen vissa sociala rättigheter.
Ändå har arbetarkvinnornas situation inte ändrats i grunden sedan andra världskriget. De är fortfarande hårt pressade och utnyttjade. Eftersom barn och hushåll fortfarande i praktiken är kvinnornas huvudansvar, sliter många kvinnor ut sig för att klara både hem, barn och förvärvsarbete. Fortfarande tvingar bristen på förskolor föräldrar som arbetar att lämna sina barn utan tillsyn. Många kvinnor väljer att arbeta deltid, därför att de inte får heltidsjobb, eller därför att barntillsynen inte kan ordnas. De låga kvinnolönerna, det utbredda deltidsarbetet och den stora kvinnoarbetslösheten betyder att en stor del av arbetarklassens kvinnor inte kan försörja sig av eget arbete. De arbetande kvinnorna missgynnas i det nuvarande pensionssystemet och kvinnor är överrepresenterade bland fattigpensionärerna.
Arbetarkvinnorna har fortfarande en underordnad ställning i såväl arbetslivet och samhället som i familjen. I praktiken saknar de alla rättigheter och möjligheter som samhället formellt ger dem. Rätten till arbete begränsas av såväl bristen på arbete som förskoleplatser. Rätten till facklig och politisk aktivitet begränsas av långa arbetsdagar, resor till och från arbetet och hemarbetet, som ger föga tid över. Rätten till jämlikhet i hemmet och rätten till skilsmässa blir formell om kvinnorna inte kan försörja sig utanför familjen. Ensamstående mödrar är överrepresenterade bland bidragstagare. Eftersom frågorna inte är lösta, så återkommer ständigt ”kvinnofrågan” och familjepolitiken i den politiska debatten. I centrum ställer de borgerliga politikerna kvinnornas möjligheter att välja mellan att arbeta eller vara hemma, valfriheten att antingen vara en ”riktig yrkeskvinna” eller en ”riktig” hustru och mor.
Det dubbla förtrycket
Arbetarkvinnorna är dubbelt förtryckta. För det första förtrycks de på samma sätt och med samma metoder som de manliga arbetarna. De tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalisterna som utvinner största möjliga mervärde ur deras arbete. För det andra använder kapitalisterna könsuppdelningen för att splittra arbetarklassen.
Kvinnorna utsätts även för ett särskilt förtryck – en stor del av dem utgör arbetskraftsreserv och hindras från att delta i den samhälleliga produktionen; deras arbete betalas sämre än de manliga arbetarnas; de låses i hemslaveri därför att monopolborgerskapet och dess stat vägrar att bygga ut barnomsorgen i full skala; de utsätts för en ideologisk korseld: Kvinnas viktigaste roll är att vara hustru och mor, kvinnan måste göra sig sexuellt attraktiv för mannen. Detta ideologiska förtryck tjänar att upprätthålla kvinnans underordnade ställning i samhället och splittringen inom arbetarklassen. Men ideologin utövar också inflytande över arbetarklassen.
Kvinnokampen i Sverige efter andra världskriget har tagit sig en rad uttryck, bland annat i form av städerske- och sjuksköterskestrejker. Metoo-rörelsen från 2017 var i första hand en reaktion på det ideologiska förtryck, som även drabbar kvinnor utanför proletariatet. Barnmorskornas spontana protestaktioner på senare tid samt de långvariga protesterna mot nedläggningar av BB-avdelningar på glesbygden är ett bevis för att sjukvården för kvinnor fortfarande är eftersatt.
Kvinnokampen måste stödjas överallt i världen
”Erfarenheter från alla befrielserörelser har bevisat att revolutionens seger beror på i vilken utsträckning kvinnor deltar.” – V.I.Lenin
I länder som förtrycks av imperialismen har kampen tillspetsas sedan millennieskiftet. I dessa länder har folken tagit strid mot imperialismen, för nationell frihet, för jord till fattigbönderna och mot imperialisternas klimatförstörelse. Kvinnorna står oftast i främsta ledet i dessa strider. I hela Latinamerika leder kvinnliga fattigbönder kampen för jord och mot de imperialistiska företagen. De deltar aktivt i organisationer som Brasiliens fattigbondekommitté, LCP. I Argentina har kvinnorna tillkämpat sig aborträtten, en delseger i kampen för kvinnors rättigheter. Kvinnor i Indien har i årtionden stridit mot den indiska statens ovilja att bestraffa mäns våld mot kvinnor och i stället tagit saken i egna händer. I de långvariga folkkrigen i Indien och på Filippinerna har kvinnorna alltid spelat en viktig roll.
Den avancerade kamperna i dessa länder är en inspirationskälla för kvinnokampen i Sverige.
Endast socialismen kan göra slut på det dubbla kvinnoförtrycket
De arbetande kvinnorna har bara en väg att gå, nämligen att ansluta sig till proletariatets revolutionära rörelse. De arbetande kvinnorna har dubbel anledning att kämpa för den socialistiska revolutionen och proletariatets diktatur. För första gången i historien avskaffar det till härskande klass upphöjda proletariatet och dess stat grundvalen för allt kvinnoförtryck, det vill säga exploateringen och löneslaveriet överhuvudtaget. Det är först den proletära staten under det kommunistiska partiets ledning som kan garantera att alla kvinnor dras med i den samhälleliga produktionen och i uppbygget samt det militära försvaret av socialismen. Först i det socialistiska samhället kan barnomsorgen byggas ut fullständig och hemarbetet allt mer bli en samhällelig angelägenhet. Både utvecklingen i Sovjetunionen efter Oktoberrevolutionen 1917 och i Folkrepubliken Kina efter befrielsen 1949 bekräftar detta. Sovjetunionen införde snabbt mödraledighet och ledighet efter födseln, rätt till abort, kollektiv barnomsorg etc., liksom gav kvinnorna alla möjligheter att studera eller arbeta. Detta skedde betydligt tidigare än i något kapitalistiskt land. En liknande utveckling skedde i Kina, som dessutom omedelbart efter befrielsen förbjöd arrangerade äktenskap.
Men det räcker inte att enbart skapa den materiella grunden för kvinnornas fulla frigörelse, eftersom det särskilda kvinnoförtrycket är en av de mest seglivade ideologiska kvarlevor som det socialistiska samhället övertar från det gamla samhället. Därför fordras också att staten, det kommunistiska partiet och massorganisationerna för en energisk och intensiv ideologisk och politisk kamp på samhällets alla områden, ja rakt in i familjen, för att stärka kvinnornas verkliga jämställdhet. I hela denna kamp måste kvinnorna gå i spetsen.
Kommunistiska Föreningen anser att proletariatets kvinnor och män har en gemensam huvudfiende i form av borgerskapet och att huvudmotsättningen i Sverige går mellan proletariatet och borgerskapet. Därför måste proletariatets kvinnor och män kämpa skuldra vid skuldra. Men eftersom det finns ett dubbelt kvinnoförtryck står detta inte i motsättning till att kampen i vissa fall kan kräva en särskild kvinnoorganisering. ”Vi säger att arbetarnas frigörelse skall vara deras eget verk, och på samma sätt måste arbeterskornas befrielse vara deras eget verk.” (Lenin)
Revolutionen kräver kvinnlig kader
Idag saknas ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige. Ett återskapande av ett sådant parti kan inte ske utan kvinnlig kader. Ett proletärt parti skulle inte kunna utföra sina uppgifter i klasskampen om det enbart skulle spegla den manliga delen av proletariatet.
Den internationella kvinnodagen 8 mars instiftades av Andra Internationalen 1910 på initiativ av Clara Zetkin, sedermera ledande kommunist. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism. Vi från vår sida uppmanar idag alla revolutionärt sinnade kvinnor och män i Sverige att bekämpa det dubbla kvinnoförtrycket och stödja all progressiv kvinnokamp i världen.
Arbetarkvinnornas befrielse måste vara deras eget verk!
Ena hela proletariatet i kampen mot borgerskapet och patriarkatet!
Proletär feminism för kommunism!
8/2 2022