Följande text, “Wounds” är skriven av den kanadensiske kommunisten och läkaren, Norman Bethune, som dog i Kina för att tjäna revolutionen. Det är en svidande kritik av det imperialistiska kriget. skriven 1939, publicerad 1940. Översatt av KF 2022.
Källor och info:
https://www.youtube.com/watch?v=bgBxuADhxIw
https://noosphere.princeton.edu/bethune.html
https://www.bannedthought.net/China/Individuals/Bethune-Norman/Bethune-TheWounds.pdf
“SÅR” AV NORMAN BETHUNE
Fotogenlampan över huvudet gör ett ständigt surrande ljud som en glödande bikupa. Lerväggar. Lergolv. Lersäng. Vita pappersfönster. Doft av blod och kloroform. Kallt. Klockan 3 på morgonen, första december, norra Kina, nära Lin Chu, med den åttonde infanteriarmén.
Män med sår. Sår som små torkade pölar, ihopbakade med svartbrun jord; sår med upprivna kanter, och volanger av svart kallbrand; ordentliga sår, som gömmer sig under varen i sina djup, som gräver sig in och runt de stora fasta musklerna som förbannade Back River, som går runt och mellan musklerna som en het ström; sår, som expanderar utåt, döende orkidéer eller krossad nejlika, förskräckliga blommor av kött; sår från vilka det mörka blodet spys ut i klumpar, blandat med de olycksbådande gasbubblorna, flytandes på den färska floden av den ännu fortsättande efterblödningen.
Gamla smutsiga bandage fästa på huden med blodlim. Försiktigt, bäst att fukta först. Genom låret. Ta upp benet. Alltså det är som en påse, en lång, lös röd strumpa. Vad för slags strumpa? En julstrumpa. Var är det där starka käppen av ben nu? I ett dussin bitar. Plocka ut dem med dina fingrar; vita som hundtänder, vassa och taggiga. Känn nu. Några mer kvar? Ja, här. Alla? Ja; nej, här är en till bit. Är den här muskeln död? Nyp den. Ja, den är död, skär ut den. Hur kan det där läka?
Hur kan de där musklerna, en gång så starka, nu så slitna, så förödda, så ruinerade, få tillbaka sin stolta spänst? Dra i, relaxera, dra i, relaxera. Vad kul det var! Nu är det klart. Nu är vi förgjorda. Vad ska vi nu göra med oss själva?
Härnäst. Vadå ett barn! Sjutton år. Skjuten genom magen. Kloroform. Redo? Gas rusar ut ur bukhinnans hålighet. Doft av avföring. Rosa rullar av svällda Inälvor. Fyra perforeringar.
Stäng dem. …
Lever den här? Ja, han lever. Tekniskt sett, är han vid liv. Ge honom saltlösning intravenöst. Kanske kommer de oräkneliga små cellerna i hans kropp minnas. De kan komma ihåg det varma salta havet, deras ancestrala hem, deras första mat. Med minnet av en miljon år, kan de minnas andra tidvattenstånd, andra hav, och livet som föddes av havet och solen. Det kan få dem att lyfta sina trötta små huvuden, dricka djupt och kämpa sig tillbaka till liv igen. Det kan göra det.
Och denna. Kommer han springa längs vägen bredvid sin mulåsna vid en annan skörd, med rop av tillfredsställelse och lycka? Nej, han kommer aldrig springa igen. Hur kan du springa med ett ben? Vad ska han göra? Ja, han kommer sitta och se de andra pojkarna springa. Vad kommer han tänka? Han kommer tänka vad du och jag skulle tänka. Vad tjänar det att tycka synd? Tyck inte synd om honom! Att tycka synd om honom skulle förminska hans uppoffring. Han gjorde detta för att försvara Kina. Hjälp honom, lyft av honom från bordet. När honom i dina armar. Han är ju lätt som ett barn. Ja, ditt barn, mitt barn.
Vad vacker kroppen är: vad perfekta dess delar är; vilken precision den rör sig med; vad lydig, stolt och stark. Vad fruktansvärd när den är söndersliten. Den lilla flamman av liv sjunker djupare och djupare, och med en…
Några fler? Fyra japanska fångar. Ta in dem. I detta samfund av smärta finns inga fiender. Skär bort den där blodstänkta uniformen. Stoppa den där blödningen. Lägg dem bredvid de andra. Men de är ju lika som bröder! Är dessa soldater professionella mördare? Nej, de är amatörer med vapen. Arbetarhänder. Dessa är arbetare i uniform.
Inga fler. Klockan sex på morgonen. Gud, det är kallt i det här rummet. Öppna dörren. Över de avlägsna, mörkblå bergen visar sig en svag ljusstrimma i östern. Inom en timme kommer solen vara uppe. Till sängs och sömns. Men somnar inte. Vad är orsaken till denna dumhet? En miljon arbetare kom från Japan för att döda och lemlästa en miljon kinesiska arbetare.
Varför skulle den japanska arbetaren attackera sin arbetarbroder, som bara är tvingad att försvara sig själv.
Kommer den japanska arbetaren tjäna på kinesernas död? Nej, hur kan han tjäna på det? Vem i guds namn kommer tjäna på det då? Vem är ansvarig för att skicka dessa japanska arbetare på denna mordiska mission? Vem ska profitera på det? Hur var det möjligt att övertyga den japanska arbetaren att attackera den kinesiska arbetaren – hans broder i fattigdom, hans kompanjon i misär?
Är det möjligt att ett fåtal rika män, en liten klass av män, har övertygat en miljon man att attackera, och försöka förgöra en annan miljon som är lika fattiga som dem? Så att dessa rika män kan bli ännu rikare? Hemska tanke! Hur övertalade de dessa fattiga män att komma till Kina? Genom att säga sanningen till dem? Nej, de skulle aldrig ha kommit om de visste sanningen! Vågade de berätta för dessa arbetare att de rika bara ville ha billigare råmaterial, fler marknader och mer profit? Nej, de sade till dem att detta brutala krig var ”rasens öde”, för ”kejsarens ära”, för ”statens heder”, för deras ”kung och fosterland”. Falskt, falskt så in i helvete!
Gärningsmännen i ett kriminellt aggressionskrig, så som detta, måste spanas efter likt gärningsmännen vid andra brott, såsom mord, bland dem som är sannolika att få ut något bra av det. Kommer de 80 miljoner arbetarna i Japan, de fattiga bönderna, de arbetslösa industriarbetarna — kommer dem vinna på det? I hela historien av aggressionskrig, från Spaniens erövring av Mexiko, Englands kolonisering av Indien, Italiens våldtäkt av Etiopien, har arbetarna i dessa ”segrande” nationer någonsin varit kända att ha fått ut något bra av det?
Nej, dessa tjänar aldrig på sådana krig. Drar den japanska arbetaren nytta av naturresurserna ens i sitt eget land, av guldet, silvret, järnet, kolet, oljan? För länge sedan slutade han besitta dessa naturrikedomar. De miljoner som arbetar i de där gruvorna lever i fattigdom. Så hur är han sannolik att dra nytta av det väpnade rånet av guldet, silvret, järnet, kolet och oljan från Kina?
Kommer inte de rika ägarna av det ena behålla för deras egen profit den andras rikedomar? Har de inte alltid gjort så? Det verkar vara ofrånkomligt att militaristerna och kapitalisterna i Japan är den enda klassen sannolik att gynnas av detta massmord, denna auktoriserade galenskap, denna förheligade slakt. Den härskande klassen, den sanna staten, står anklagad.
Är aggressionskrig, krig för erövrandet av kolonier, då, bara stora affärer? Ja, det verkar vara så, hur mycket gärningsmännen av sådana nationella brott försöker gömma deras sanna syfte under fanor av högtravande abstraktioner och ideal. De för krig för att erövra marknader med mord; råmaterial med våldtäkt. De finner det enklare att stjäla än att utbyta; lättare att slakta än att köpa. Detta är hemligheten i krig. Detta är hemligheten i alla krig. Profit. Affärer. Profit. Blodspengar.
Bakom allt står den där hemska, obevekliga guden av affärer och blod, vars namn är Profit. Pengar, som ett omättlig Molok, kräver sin ränta, sin avkastning, och skyr inga medel, inte ens att mörda miljoner människor för att tillfredsställa sin girighet. Bakom arméerna står militaristerna. Bakom militaristerna står finanskapitalet och kapitalisten. Blodsbröder; kriminella kompanjoner.
Hur ser de här fiendena för den mänskliga rasen ut? Har de ett märke i pannan så att de kan urskiljas, skys och fördömas som kriminella? Nej. Tvärtom. De är dem respektabla. De är hedrade. De kallar sig själva, och kallas för gentlemen. Vilken travesti på ordet gentlemän! De är pelarna i staten, i kyrkan, i samhället. De stöttar offentlig och privat välgörenhet ut ur
överflödet av deras rikedom. De bemedlar institutioner. I deras privatliv är de snälla och omtänksamma. De lyder lagen, deras lag, egendomens lag.
Men det finns ett tecken som särskiljer dessa gentila vapenmän. Hota med en minskning på profiten av deras pengar och besten i dem vaknar med ett morrande. De blir hänsynslösa som vildar, brutala som galningar och obarmhärtiga som bödlar. Dessa män måste gå under om den mänskliga rasen ska fortsätta. Det kan inte finnas någon permanent fred i världen medan de lever. En sådan organisation av det mänskliga samhället som tillåter dem att existera måste avskaffas. Dessa män gör såren.
