Sedan 2013 har antalet barn som omhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga, ökat med 27 procent – från 3 689 till 4 675 barn 2017. Flest fall finns i Stockholm, Göteborg och Malmö, men i exempelvis Jönköping är ökningen hela 49 procent.
Systemet med omhädertagande av barn är genomruttet vilket staten uttrycker med all tydlighet i sina egna utredningar:
“En svensk studievisar att förskolebarn med gynnsam socioekonomisk familjebakgrund mycket sällan hamnar i samhällsvård medan sannolikheten för att göra det beräknas vara hela 250 gånger högre för små barn med en ensam, lågutbildad och arbetslös mamma med ekonomiskt bistånd”
Att vara arbetarklass är i sig en risk för barnet som socialen väger in:
“Risk för barnet: att ha föräldrar med låg utbildning och svag anknytning till arbetsmarknaden Barn som växer upp med föräldrar med låg eller ingen utbildning och arbetslöshet löper ökad risk att utsättas för bristande omsorg och att utveckla psykosocial problematik.”
Bara kapitalistklassen och småborgarna kan ge barn verklig trygghet:
“Skydd för barnet: att leva i en familj med trygg och ordnad ekonomi, att bo i område med hög socioekonomisk status”
Tanken har från början varit att barn ska återförenas med sina föräldrar men detta sker sannolikt inte i majoriteten av fallen (saknas statistik, i Norge växer 60 % av barnen som placeras i familjehem upp där). Barnen placeras i hem som ofta har som sin enda inkomst att vara familjehem för barnen. En statlig utredning uppmärksammar att familjehemmen ofta försvårar en återförening.
Dessa mycket allvarliga problem som nu uppmärksammas har staten valt att kalla en “desinformationskampanj”.
“Den pågående desinformationskampanjen mot Sverige och socialtjänsten beskrivs av regeringen som ‘mycket aggressiv’ ”.
Det spelar mindre roll vilka som uppmärksammar en skriande orättvisa. Den finns likväl där.