Linjen inför 1-maj 2022

På första maj strävar föreningen efter att samla medlemmar och så många sympatisörer som möjligt för att fira 1 maj och föreningen försöka bilda egna sektioner i olika 1-majdemonstrationer. Om detta inte är möjligt anordnas 1-majmöten. Under alla förhållanden bör Marxistiskt Forum och propagandistiska flygblad säljas och spridas. Vi deltar också i lokala folkliga arrangemang där sådana arrangeras.

Den politiska plattformen för vårt agerande 1-maj uttrycks i tre huvudparoller hämtade från KF:s grundsatser och handlingsprogram och i år lyfter vi speciellt fram följande paroller under dessa huvudparoller:

Kamp mot borgarklassen – för den socialistiska revolutionen!

Stoppa utförsäljningarna av allmännyttan!
Stoppa Renovräkningar – sänk hyrorna.
Arbetarkvinnornas befrielse måste vara deras eget verk!
Proletär feminism för kommunismen!

Kamp mot klassamarbetspolitiken – enhet på klasskampens grund!

Stoppa förändringarna i LAS!
Gör facket till en kamporganisation!
Kämpa för oinskränkt strejkrätt!
Stoppa den globala miljökatastrofen!

Kamp mot imperialismen – för den proletära internationalismen!

Ryssland ut ur Ukraina!
Stoppa NATO:s expansion!
Nej till svenska NATO-anslutning!
Nej till svensk vapenexport

Nationella Ledningsgruppen

6 KOMMENTARER

  1. Svar
    Varför tror du att linjen ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” någonsin har handlat om ”att försöka få klassamarbetsbyråkratin att ändra riktning”? Det är bara en upprepning av KFML(r):s nattståndna argumentation från 1970-talet, som effektivt vederlades av SKP i broschyren ”KFML(r) och facket” (1974). Den som i första hand ställer frågan om det är genomförbart eller inte har redan kapitulerat och vill i likhet med anarkosyndikalisterna bygga upp ”skinande rena” fackliga organisationer, som historiskt sett alltid har misslyckats. KFML(r) talade t.o.m. om ”hemliga allsvenska strejkkommittéer”. Så här heter det i ”KFML(r) och facket” (kan laddas ner från denna webbplats – se kommunisten.nu/?p=10730):

    ”Således innebär för det första detta att göra facket till en kamporganisation att mobilisera medlemmarna på basen till kamp på den lokala arbetsplatsen i den lokala fackföreningen. För det andra: om nu de lokala fackföreningarna förvandlats till kamporganisationer, finns det någon anledning att nöja sig med det?
    Självfallet inte – självfallet måste kommunisterna, fackligt oppositionella och alla, som önskar att facket ska förvandlas till en kamporganisation, gå vidare och förvandla avdelningarna, förbunden, ja hela fackföreningsrörelsen till en enda kamporganisation.

    Är detta möjligt? Den frågan kan inte besvaras på förhand utan det är endast klasskampens utveckling och praktiken, livet självt, som kan avge svaret. Men vilken anledning finns det för att på förhand ge slaget förlorat? Det är förvisso sant att de reformistiska ledarna kommer att göra allt för att splittra och jaga ut de progressiva. Men vad drar en kommunist för slutsats av det? Drar han slutsatsen att det inte går att göra facket till en kamporganisation? Att han i stället bygger ut en egen organisation med ”säkert” folk? Det är faktiskt samma småborgerliga räddhågade som säger: ”Vi kan aldrig genomföra proletariatets diktatur för härskarna motsätter sig det – de kommer att ta till alla medel för att splittra, utesluta, fängsla och mörda!”

    Var och en vet att kommunisterna och de fackligt oppositionella idag inte möter klassamarbetsmän, som på fackföreningsmötena är beväpnade med kulsprutor, bazookas och tanks, utan endast med den ruttna, historiskt sett utdömda reformistiska ideologin. Den måste och den kommer att nedkämpas. Denna kamp utspelar sig idag väsentligen i form av orddueller, utom i de fall där arbetarna tillgriper den direkta kampens metod och ställer de klassamarbetande fackföreningsledarna åt sidan.

    En sak är säker: ju längre, ju envisare och tålmodigare kommunisterna och andra progressiva arbetar i den nuvarande fackföreningsrörelsen, desto svårare kommer det också att vara för den reformistiska fackföreningsbyråkratin att utesluta dem. Ty vinns massan av LO:s medlemmar för linjen ”Gör facket till en kamporganisation! ” så spelar det knappast någon roll om dessa utesluts, eftersom fackföreningsrörelsen då faktiskt består – men med en byråkratisk utväxt bortopererad av sig själv.

    Är den fackliga demokratin helt död? Verkstads- och fabriksklubbarnas liksom sektionernas och avdelningarnas styrelser väljs av medlemmarna. Avdelningarnas representantskap likaså. Förbundsstyrelsernas majoritet och förbundsråden väljs av kongresserna, och kongressombuden av medlemmarna.”

    Grunddragen för denna linje utarbetades redan av Lenin i ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”:
    ”Just den absurda teorin om att kommunisterna ej skulle delta i de reaktionära fackföreningarna visar på det mest påtagliga sätt, hur lättsinnigt dessa ‘vänster’kommunister förhåller sig till frågan om inflytande över ‘massorna’, vilket missbruk de driver med sitt skrik om ‘massan’. För att förstå att hjälpa ‘massan’ och vinna ‘massans’ sympati, bifall och understöd får man inte frukta svårigheter, inte frukta kverulanta anmärkningar, hugg i ryggen, förnär melser och förföljelser av ‘ledarna’ (vilka som opportunister och socialchauvinister i de flesta fall är direkt eller indirekt förbundna med bourgeoisien och polisen), utan man måste ovillkorligen arbeta där massan finns. Man måste förstå att bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund, där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära.” (Radikalismen… , VV, II:II, sid 390)

    Detta blev också Kominterns linje och samma linje tillämpades av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod som ett resultat av Kinas Kommunistiska Partis brytning med SUKP och den moderna revisionismen.

    Du påstår att ”på de flesta arbetsplatser finns ingen facklig verksamhet alls”. Kommer denna verksamhet att återuppstå om man bildar ”nya kämpande kollektiv”? Ska dessa ”kämpande kollektiv” fungera som fackföreningar eller inte? Eller är ordet ”fackförening” nedsmutsat? Varifrån kom egentligen initiativet budkavle mot LAS 2020, som representerade minst 70000 LO-medlemmar? Från himlen?

    Under mina 12 år som verksam inom LO-kollektivet träffade jag aldrig på en arbetare, som inte förstod att man måste prata ihop sig innan man genomför en kollektiv stridsåtgärd, strejk, maskning eller annan aktion. Varför skulle arbetare vara så dumma?

    Rickard B. Turesson

    • Man måste försöka utveckla kampen överallt där det är möjligt. Finns det någon facklig verksamhet på ens arbetsplats så försöker man så klart där. När det gäller proletariatet i de fattigaste förorterna i Stockholm t.ex. så arbetar nästan hälften av arbetarna med “företagstjänster” (call-centers?) och inom vård och omsorg. Kommunal har inga klubbar inom vården utan bara arbetsplatsombud. Det innebär att sannolikt att hälften av arbetarna arbetar på arbetsplatser helt utan facklig verksamhet. För dessa är parollen “gör facket till en kamporganisation” meningslös. Alltså parollen “gör facket” behöver kompletteras med en paroll som går att tillämpa för denna grupp. “Gör facket… och bygg upp nya kämpande kollektiv”.

      Se statistik över vad folk jobbar med i Rinkeby
      https://start.stockholm/globalassets/start/om-stockholms-stad/utredningar-statistik-och-fakta/statistik/omradesfakta/vasterort/rinkeby-kista/rinkeby.pdf

      • Utgångspunkten måste vara proletariatet i Sverige som helhet, inte bara en begränsad del av proletariatet. Majoriteten av de svenska lönearbetarna är fackligt organiserade:

        ”År 2021 (kvartal 1) var 70 procent av samtliga anställda (exkl. heltidsstuderande) fackligt anslutna. Bland arbetare var 63 procent fackligt anslutna och bland tjänstemän 74 procent. (1)

        En gång i tiden var arbetare fackligt organiserade i betydligt större utsträckning än tjänstemännen.

        Du skriver:

        ”Kommunal har inga klubbar inom vården utan bara arbetsplatsombud. Det innebär att sannolikt att hälften av arbetarna arbetar på arbetsplatser helt utan facklig verksamhet.”

        Men varför ska man finna sig i att Kommunal inte har några lokala klubbar? Är det någon slags naturlag? Om arbetarna på olika Amazonlager i USA efter många års kamp lyckats bilda lokala fackföreningar, varför skulle det då inte gå att bilda lokala klubbar inom Kommunal i Sverige? USA har dessutom en helt annan historia av kamp mot rätten att bilda fackföreningar än Sverige, exempelvis ”union busting”, och Amazon har hela tiden aktivt försökt förhindra bildandet av fackföreningar. Det var länge sedan som statliga och kommunala företag och institutioner försökte förhindra facklig organisering i Sverige.

        Tvärtom vore kravet på lokala klubbar inom Kommunal ett utmärkt krav att driva. Detta krav skulle försätta Kommunals ledning i en svår sits. Hur bekämpa ett sådant krav öppet? Att ett sådant krav inte har formulerats, är ett tecken på att det inte finns något kommunistiskt parti ute på arbetarplatserna och att Vänsterpartiet och en del orkeslösa andra organisationer som påstår sig vara vänster i praktiken är ur stånd till att bekämpa socialdemokraternas hegemoni inom främst LO-kollektivet. Som kommunister har vi heller inte utgångspunkten att krav ska vara realistiska eller ”genomförbara”; det vore ren, skär reformism. Även om en massrörelse för kravet på lokala klubbar inom Kommunal inte skulle resultera i en enda klubb, så skulle en sådan kampanj definitivt avslöja Kommunals ledning som inbitna motståndare till facklig verksamhet på lokalplanet.

        När KFML/SKP lanserade linjen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” och som omsattes av vår kader på arbetsplatserna fr.o.m. 1972 – 1973, särskilt fr.o.m. 1975 och fram till 1978, ledde den snabbt till att vår kader vann insteg i de lokala fackföreningarna, att den lokala fackliga verksamheten ökade och arbetarna i ökad utsträckning kombinerade legala och illegala metoder, läs vilda strejker. SKP:are deltog i fler vilda strejker än KFML(r):are. Det är symptomatiskt att SKP hade två medlemmar i den strejkkommitté, som ledde den stora skogsarbetarstrejken 1975 och som samlade 15 000 strejkande. KFML(r) hade naturligtvis ingen.
        Man måste våga ta striden med socialdemokraterna på arbetsplatsen – och inte smita undan så fort det bara går.

        Rickard B. Turesson
        (1) Se https://www.lo.se/start/lo_fakta/facklig_anslutning_2021

        • Gör facket.. manar rent språkligt till förändring av det existerande. Även om 70 procent (vilket kan ifrågasättas) rent formellt är med i facken så säger det inget om faktisk lokal aktivitet vilket är det som har någon betydelse. Jag känner mycket få som arbetar på arbetsplatser som har fackmöten och tror inte det hör till vanligheterna. Varför ska man inte ha en paroll som uppmanar till att sätta igång facklig aktivitet där det inte finns?

          • Svar:
            Alla det kommunistiska partiets krav och paroller, inklusive fackliga sådan, syftar till ”förändring av det existerande”. Det är väl poängen med hela vår politiska verksamhet? Se Kommunistiska Föreningens fackliga handlingsprogram – https://kommunisten.nu/?p=10208. Varför ska paroller och krav säga något om det faktiska tillståndet? Som det heter i förordet till det fackliga handlingsprogrammet:

            ”Ett handlingsprogram inskränker sig aldrig till att enbart ställa krav som är garanterat genomförbara. Detta vore ren reformism. Kraven ska också ange en anfallsriktning och påvisa vad som eftersträvansvärt för arbetarklassen.”

            Parollen ”Gör facket till en kamporganisation – enhet på klasskampens grund!” anger anfallsriktningen och påvisar vad som är eftersträvansvärt för arbetarklassen. Det är ett minimikrav vad gäller klassmedvetna arbetare att de inser att arbetarklassen måste organisera sig fackligt. Nästa steg är att de klassmedvetna arbetarna också inser att det behövs en socialistisk revolution för att upphäva löneslaveriet.

            De kommunistiska partierna har alltsedan sedan Lenins tid fokuserat på industriarbetarna i storindustrin, eftersom de är strategiskt viktiga. Dessutom gäller att ju fler arbetare som befinner sig på en arbetsplats, desto mer medvetna är de om sin kollektiva styrka. Därför var det politiska arbetet på Putilovverken med 15 000 arbetare så viktigt för bolsjevikpartiet inför oktoberrevolutionen. Vissa grupper i Sverige, som hamnarbetarna, har också en nyckelposition även om Hamnarbetarförbundet bara har runt 1 100 medlemmar. De kan nämligen lamslå en stor del av importen till och exporten från Sverige.

            När SKP slog fast linjen i ”Den planmässiga utbyggnaden av partiet” 1975, vilket innebar en proletariseringen av partiets kader, uppmanade vi de unga medlemmarna att i första hand söka sig till storindustrin, inte till vilken arbetsplats som helst. Många av dessa lyckades snabbt vinna förtroende på sina arbetsplatser.
            Denna inriktning betydde ju inte att SKP avvisade arbetare från små arbetsplatser eller tjänstemän som medlemmar. Det betydde självfallet heller inte att vi inte stödde strejker utanför storindustrin. Tvärtom var det en plikt att alltid stödja stridbara arbetare. Under 1975 förekom flera städerskestrejker; den ena inspirerade de andra. I en av dem deltog SKP:are och andra som genomfördes på stora arbetsplatser som t.ex. stålverket i Borlänge fick dessutom direkt stöd av övriga arbetare på plats. I senare sjuksköterskestrejker hade dessutom SKP:are eller f.d. SKP:are ett direkt inflytande. I den stora skogsarbetarstrejken 1975, som omfattade 15 000 man, fanns två företrädare för SKP i strejkkommittén. Dessa skogsarbetare var utspridda över hela Norrland.

            Stor-Stockholm har en liten tillverkningsindustri idag, men den finns ändå fortfarande, även om det i och för sig finns få stora arbetsplatser. Men man måste börja i rätt ända, bland de fackligt organiserade och inom storindustrin och vid andra storföretag. Får kommunisterna fäste inom storindustrin, så kommer man också få fäste inom mindre företag och tjänstemannaskikt. De förra arbetarna kan föregå med gott exempel och inspirera andra.

            Den fackliga aktiviteten är inte statisk och den fackliga aktiviteten måste undersökas konkret och inte utgå från anekdotiskt vetande. Min erfarenhet från såväl LO-kollektivet som SACO-kollektivet är att den fackliga aktiviteten ökar markant på lokalnivå i samband med konfliktsituationer. I det SACO-förbund, som jag var medlem i 25 år, fanns det alltid lokala fackföreningarna på de arbetsplatser jag jobbade på; jag har t.o.m. varit fackordförande för en. Sedan är det en annan sak att tjänstemännens organisationsgrad idag är högre än arbetarnas, men det hänger ihop med avskaffandet av avdragsrätten. Huvuduppgiften för kommunister i Sverige består inte att organisera de fackligt oorganiserade arbetarna. Det har däremot varit en viktig uppgift i länder som exempelvis USA, där arbetsköparna, ofta med understöd av staten, med alla slags medel har bekämpat att arbetarna överhuvudtaget organiserar sig fackligt. Det senaste exemplet på ett sådant företag är Amazon i USA.

            Dessutom bör man ta reda på vilken organisationsstruktur olika fackförbund har. Kommunal har faktiskt inte bara 13 avdelningar och 30 000 arbetsplatsombud; det finns också en mellannivå, 240 sektioner. Dessa kan tydligen baseras på arbetsplats eller bransch. I så fall kan de motsvara klubbar inom andra fackförbund. Den intressanta frågan är hur dessa sektioner leds, om sektionsstyrelser (eller ombudsmännen) tillsätts uppifrån eller väljs på medlemsmöten. Jag vet inte, eftersom jag aldrig varit organiserad i Kommunal utan måste undersöka saken.

            ”Bilda nya kämpande kollektiv” är en luddig paroll. Ska dessa ”kämpande kollektiv” bli stadigvarande, så förutsätter de användning av medlemsavgifter och uppbygge av strejkkassor, och då är det bara en omskrivning för nya fackföreningar. Om inte, kommer de att bli mycket kortvariga experiment. Om kommunister kommer i kontakt med oorganiserade arbetare, som befinner sig i en konfliktsituation, bör de naturligtvis bistå dem efter bästa förmåga. Frågan hur de bör organiseras är en annan fråga; eventuellt kan man starta fackliga studiecirklar i egen regi, exempelvis kring boken ”Gör facket till en kamporganisation”, för att diskutera organisationsfrågan.

            Det är inte så lätt att bilda nya fackföreningar och dessutom avskiljer man sig frivilligt från den stora massan av arbetare och tjänstemän i Sverige. Syndikalisternas SAC har bara 3 000 medlemmar och gör inte mycket väsen av sig. Hamnarbetarförbundet, som organiserar majoriteten av de svenska hamnarbetarna, har c:a 1100 medlemmar, och är fortfarande en kampduglig facklig organisation. Men hamnarbetare har som sagt en strategisk nyckelposition i transportsektorn. Flera andra fristående fackliga organisationer har inte överlevt eller lever en mycket undanskymd tillvaro. Svensk lokförarförening, som bildades 1996, och som i starten rekryterade 1800 av 2400 lokförare, bedriver idag ingen verksamhet. Det finns en facklig organisation för bussarbetare, BARO http://www.baro.nu/start, men hur många medlemmar den har är högst oklart. Det har förmodligen också funnits en facklig organisation för drifts- och underhållstekniker, men den är inte möjlig att längre lokalisera via internet. Däremot finns det ingen anledning i detta sammanhang att räkna upp gula fackföreningar, som går arbetsköparnas ärenden.

            Rickard B. Turesson
            12/5 2022

  2. Gör facket till en kamporganisation!? Är det realistiskt idag att försöka få klassamarbetsbyråkratin att ändra riktning. På de flesta arbetsplatser finns ingen facklig verksamhet alls.

    Prata ihop eller och bilda nya kämpande kollektiv! kanske är en bättre paroll?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här