Det framgår av den valplattform för 2022, som Vänsterpartiet antog på sin kongress 4 – 6/2 i år.
Hur ska valplattformen karakteriseras? Den beskriver den svenska kapitalismens avigsidor och uppställer en önskelista med reformer för att åtgärda problemen utan att på allvar angripa kapitalismen som system. Linjen är att alla Sveriges problem kan lösas genom reformer och att de ska åtgärdas av ”politiken”.
”Politiken” nämns på inte mindre än 20 ställen i dokumentet. Vad menas då med ”politiken”? Därmed menas sannolikt de tillfällen då Vänsterpartiet kan rösta igenom reformer tillsammans med Socialdemokraterna, eller i tillfälliga koalitioner med de borgerliga partierna, i de parlamentariska församlingarna, främst riksdagen. Plattformen gör nämligen stor sak i plattformen av en tillfällig seger i riksdagen:
”Efter att Vänsterpartiet tagit och vunnit fajten om att stoppa marknadshyrorna tillsammans med Hyresgästföreningen och en bred massiv rörelse är det tid för nästa steg.”
Redan nästa steg kommer att bli övermäktigt för Vänsterpartiet:
”Vänsterpartiets nästa steg handlar om en politik för massivt bostadsbyggande, klimatsmarta renoveringar och sänkta hyror som går hand i hand med den gröna omställningen. Vänsterpartiet vill se ett statligt byggbolag, investeringsstöd för ökat bostadsbyggande och en aktiv markpolitik. Med en progressiv fastighetsskatt skulle lyxfastigheter taxeras högre medan majoriteten av husägarna inte skulle få högre skatt.”
Hur ska Vänsterpartiet få igenom dessa krav? Om ”politikens” Socialdemokrater inte ställer upp på dessa krav, vilket är föga troligt, kommer de inte att gå igenom. Vänsterpartiet kan bara gå samman med de borgerliga partierna vid vissa tillfällen, när dessa av någon anledning vill fälla en socialdemokratisk regering. Leder Vänsterpartiet någon massrörelse i hyresfrågorna? Inte ett enda sådant fall känt från senare år. Vänsterpartiet leder inte ens Hyresgästföreningen, som nästan helt kontrolleras av Socialdemokraterna. Självfallet kan en riksdag genomföra lagar under tryck av en folkopinion, t.o.m. en progressiv sådan. Lagen om MBL som antogs 1976 på förslag av en socialdemokratisk regering var ett försök att slå undan benen på den strejkrörelse i Sverige, som hade pågått 1969 – 1975. Men MBL-lagen var bara progressiv på pappret; den innehöll trots tal om ”medbestämmande” paragrafer som avsked vid strejk, obegränsade strejkböter och ett solidaritetsförbud.
Vänsterpartiets valplattform innehåller naturligtvis korrekta verklighetsbeskrivningar av tillståndet i Sverige, men är detta någon konst egentligen? Det kan t.o.m. Reformisterna i Socialdemokraterna åstadkomma. Problemet är att Vänsterpartierna helt förlitar sig på den parlamentariska kampen. Det var länge sedan partiets föregångare kombinerade den parlamentariska kampen med den utomparlamentariska. Dessutom riktar Vänsterpartiet ingen principiell kritik mot kapitalismen, som roten till alla problem, och anger inget annat slutmål än fortsatt kapitalism. Alla reformer ska ske inom ramen för det kapitalistiska samhället. Det betyder att Vänsterpartiet är ett vänstersocialdemokratiskt parti – och ingenting annat.