Den 8 juni gick Signe “Grete” Raassum bort, 97 år gammal. Hon var en av de allra sista överlevandena från “Osvaldgruppen”, den mest aktiva väpnade motståndsgruppen i Norge under andra världskriget.
Organisationen leddes av kommunisten Asbjørn Sunde (“Osvald”), som först reste till Spanien för att bekämpa Franco, Mussolini och Hitler, och som senare rekryterades till den hemliga Wollweber-organisationen. Detta strukturerades av den sovjetiska NKVD och leddes av den tyske kommunisten Ernst Wollweber. De startade ett sabotagekrig mot den tyska fascismen, särskilt dess fartyg i olika europeiska hamnar, redan innan krigsutbrottet 1940.
Alf Skjeseth, Lars Borgersrud, Stein Buan och Morten Conradi har skrivit en memoarbok för Signe Raassum som ges ut av Försvarsmaktens forum. Här skriver de: “Signe Raassum (döpt Johansen) föddes den 18 december 1924 i Lunner kommun och var syster till Jul” Ludvik “Johansen, en annan i Asbjørn Sundes sabotageapparat.” och “Signe arbetade som sömmerska under kriget, men när fabriken började tillverka åt tyskarna sa hon upp sig.”
De skriver också att Signe blev en del av försörjningsapparaten för Osvald-organisationen 1943, och att hon våren 1944 förflyttades till organisationens nya boende på Sollia turisthotell i Søndre Land. Här fick hon utbildning i illegalt arbete, och var även med när organisationen lyckades skjuta sig ur ett tyskt angrepp på platsen.
Signe Raassum deltog i Focal Point-programmet “Sabotörer i mörkret” 2010. Det här är en dokumentär vi rekommenderar alla revolutionärer att titta på, eftersom den ger en inblick i det väpnade motståndet mot den tyska ockupationen, och är full av rörande ögonblick när gamla sabotörer och hjältar berättar om kampen och vad den kostade.
Vi kan också läsa i memoarboken att Signe Raassum 2013 fick ett klassrum uppkallat efter sig på en gymnasieskola på Hasle i Oslo, som ligger där sabotageorganisationen 1944 sprängde transformatorfabriken A/S Per Kure.
Till och med den socialdemokratiska försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen fick göra följande erkännande 2013: ”I dag beklagar vi att många av er blev misstänkta och ogillade. Ni som var medlemmar i den grupp som utförde de mest – och mest effektiva – sabotagedåden i Norge under kriget, ni fick ingenting. Ni som beskrivs som pionjärerna de andra i motståndskampen stod på deras axlar, ni fick ingen ära ».
Kamrat Asbjørn Sunde blev själv dömd som spion efter kriget, och han och många andra medlemmar i organisationen levde länge under ständig övervakning av säkerhetspolisen. Sunde sa senare att hans motiv för att slåss inte var nationalistisk, utan revolutionär, och att han särskilt kämpade för att stödja det socialistiska Sovjetunionen.
Medlemmarna i gruppen hade olika motiv, men delade ett bittert hat mot fascismen och en vilja att ge sina liv för denna kamp. Signe Raassum och alla andra kämpar i Organisationen mot krig och fascism, “Osvald-gruppens riktiga namn”, har skrivit in sig i arbetarklassens och arbetarklassens historia i Norge. Med stor risk för sina egna liv slog de hårt mot Hitlerfascismen. Detta syftade bland annat till att binda upp stora tyska styrkor i Norge. Detta lyckades, och tusentals tyska soldater fick vara i Norge istället för att skickas till “östfronten”. Vidare inspirerade aktionerna till kamp och motstånd, de var i sig rekryterare och fungerade som effektiv propaganda mot ockupanten. Dessutom tillfogade de de tyska ockupanterna och de norska quislingarna flera bittra förluster, både i fråga om personal och utrustning.
Återigen kan denna motståndskamp ge viktiga lärdomar och erfarenheter, djurköpta sådana, om väpnad kamp i Norge. Mitt under en fascistisk ockupation, med stark övervakning och låg tröskel för dödsdomar, i ett land där 200 000 tyska soldater var stationerade och alla de borgerliga partierna var starka motståndare av sabotage och väpnad kamp, utvecklade det som började som en mycket liten grupp ett militärt arbete som ledde till hundratals aktioner. I största hemlighet utvecklade de organisatoriska, logistiska och militära förmågor, som gjorde det möjligt för dem att operera över hela östra Norge, och även sprida sig till andra delar av landet. De genomförde operationer mitt i den ockuperade huvudstaden flera gånger, bland annat från takvåningar i staden.
Historikern Lars Borgersrud har gjort en gigantisk insats för att dokumentera verksamheten och organisationen och alla revolutionärer borde läsa hans böcker, särskilt “Nödvändig insats”. Det är inte bara viktig historisk dokumentation, utan de kan närmast läsas som spänningslitteratur. Dessa avslöjar också en del av den kamp som pågick mellan Sundes linje, som var proletär och revolutionär och i enlighet med det socialistiska Sovjetunionens politik, och högeropportunisten Peder Furubotns linje. Den sistnämnde genomförde en regelrätt kupp på nyårsafton 1941/1942, där han usurperade partiledningen i det norska kommunistpartiet, en position han använde för att leda partiets motståndskamp avvägar.
Texten är i stora delar en översättning av en text Tjen Folket Media.