1.
Den 24 februari anföll Ryssland Ukraina — republik redan 1922 i Sovjetunionen med rätt att utträda, formellt självständig stat sedan 1991. Det var inget preventivkrig, utan ett imperialistiskt aggressionskrig. Aggressionen har sedan fortsatt genom Rysslands nyligen genomförda formella annektering av Luhansk och Donetsk samt två regioner i södra Ukraina.
Rysslands officiella motiv framgår av Putins offentliga tal. Den 24 februari framhåller han Natos systematiska expansion i Central- och Östeuropa efter Sovjetunionens fall, som hotar att också inlemma Ukraina i Nato, som huvudsakligt skäl till den ”särskilda militära operationen”. Putin menar dessutom att Nato konsekvent har bedragit Ryssland genom muntliga utfästelser om att inte expandera österut. I ett annat tal menar han att utträdesparagrafen i Sovjetunionens författning från 1924 var en ”tidsinställd bomb”, som exploderade ”i samma ögonblick som SUKP:s ledande roll försvann” 1991. Putins perspektiv är helt anti-kommunistiskt och ett uttryck för storrysk chauvinism.
2.
”I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar” skriver Mao i Om motsättningar. Kriget mellan Ryssland och Ukraina innebär en interimperialistisk konflikt eftersom Ukrainas Zelenskyjregering stöds av USA, Nato och EU. I det avseendet utkämpar Ukraina idag ett slags proxykrig. Om man betraktar denna motsättning betyder Ukrainakriget ett skifte där den ryska imperialismens dominans ersätts av USA:s — en glidning i styrkeförhållandena som präglat Ukrainas historia sedan 1991.
Huvudmotsättningen i Ukraina idag går dock mellan den ryska imperialismen och det ukrainska folket. Motsättningen mellan den ukrainska regeringen (stödd av USA, Nato och EU) och det ukrainska folket är en sekundär motsättning. Historien lär oss att det bara finns två alternativ i denna situation för kommunisterna. Antingen försöker revolutionärerna ta ledningen i försvarskampen mot den ryska aggressorn och överflygla de borgerligt nationalistiska krafterna och besegra angriparen. Detta var Kinas Kommunistiska Partis linje i kampen mot den japanska imperialismen, då KKP till och med ingick enhetsfront med sina dödsfiender i Guomindang. Det andra alternativet består i att försöka störta Zelenskyjregeringen på samma sätt som bolsjevikerna gjorde under Oktoberrevolutionen 1917. Detta förutsätter dock att de revolutionära krafterna hinner konsolidera den erövrade statsmakten som bolsjevikpartiet gjorde tack vare att sovjetmakten slöt en separatfred med Tyskland.
Det är helt i sin ordning att skilda imperialistiska makter tillfälligt deltar med motsatta intressen i en komplex process. Kommunister kan alltså stödja ett folk, om det utsätts för imperialistisk aggression, utan att för den skull stödja den berörda regeringen. Befrielsen från de olika imperialistiska herrarna måste ske i olika stadier och i försvars- och inbördeskrigets form. Maoisterna stödde exempelvis det afghanska folkets befrielsekamp utan att stödja den regering som föll eller någon särskild motståndsrörelse under kampens gång. Detsamma gällde Irakkriget, som inleddes 2003 av USA och dess allierade. Kommunisterna stödde självklart det irakiska folkets motståndskamp utan att för den skulle stödja Saddam Husseins regim och inte heller någon speciell motståndsrörelse efter regimens fall. Om man ska ge en särskild organisation sitt uttryckliga stöd i motståndskampen, måste man vara helt säker på att den också är framstegsvänlig, helst också förmögen att utnyttja en eventuell seger till en socialistisk samhällsomvandling, och inte reaktionär. Det ukrainska folket står inför samma situation.
3.
USA och andra västmakter poserar som försvarare av Ukrainas folk, men det är bara hyckleri. Efter 1990 har USA, Nato och deras allierade en historia av militära angreppskrig och interventioner i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen. USA och EU har på samma sätt blandat sig i Ukrainas inre angelägenheter alltsedan 2004, då den så kallade ”orangea revolutionen” inleddes. Denna organiserades av provästliga krafter, som leddes av Julia Timosjenko och Viktor Jusjtjenko. Den ekonomiska basen för denna nykolonisering är konkret. Den kommer i form av gigantiska statslån (mångmiljardlån från Internationella valutafonden och Världsbanken med politiska motkrav från regeringen), utlandsinvesteringar (493 miljarder kr mellan 1991 och 2020) och ”uppbyggnadsbidrag” (500 miljarder kr från USA sedan krigsutbrottet, 80 miljarder kr från EU). Den ukrainska regimen diskuterar idag med västmakterna bakom Ukraine Recovery Conference om en ”återuppbyggnadsplan” som omfattar 750 miljarder dollar i lån, stödpaket och kapitalimport.
Kampen mellan de olika falangerna inom den korrupta härskande storbourgeoisin i Ukraina har böljat fram och tillbaka. Viktor Janukovitj från Regionernas parti, med huvudsakligt stöd från östra Ukraina, vann presidentvalet 2010. Han förespråkade neutralitet gentemot Nato, EU och Ryssland. En medlemsansökan till Nato drogs tillbaka. Samtidigt förlängde den ukrainska regeringen avtalet om den ryska flottbasen på Krimhalvön till 2042. 2013 ställer också Viktor Janukovitj in undertecknandet av ett associationsavtal med EU.
Detta blev signalen för en motoffensiv från de provästliga lakejerna i Ukraina, som alltså gör gemensam sak med en bredare anti-rysk folkrörelse. I november 2013 äger de första demonstrationerna rum i Kiev mot presidenten och för associationsavtalet med EU. Denna offensiv kulminerar den 22 februari 2014 med att parlamentet och presidentbostaden stormas av fascistgruppen Högra Sektorn, presidenten jagas bort av beväpnade grupper och måste fly till Ryssland. Parlamentet underkänner ett avtal som träffats dagen innan mellan presidenten och oppositionen om ett nyval; ”proryska” parlamentsledamöter har fysiskt förhindrats att delta i debatten och omröstningen. Detta är i praktiken en statskupp. Den 22 februari 2014 tillträder en ny regering, som efter några timmar erkänns av USA och EU.
Först i och med detta har balansen tippat över till förmån för den provästliga delen av den ukrainska härskande klassen. Den 26 februari förklarar politiska ledare i östra Ukraina, som domineras av rysktalande, att den nya regeringen inte representerar dem. Detta är förspelet till bildandet av de båda så kallade folkrepublikerna Luhansk och Donetsk. Den 16 mars 2014 genomförs, under stark rysk truppnärvaro, en folkomröstning av Krims parlament om att bryta sig loss från Ukraina. I maj gör man samma sak i Luhansk och Donetsk. Efterförloppet blev upprinnelsen till dagens öppet militära konflikt.
4.
Ett av Rysslands militära problem är att soldaterna, som strider i ett orättfärdigt och imperialistiskt anfallskrig, är betydligt mindre motiverade än soldater som deltar i ett nationellt försvarskrig. Ryssland har helt underskattat det ukrainska folkets motståndsvilja. Det visar också de ryska truppernas reträtt från Ukrainas nordgräns, Kiev och Charkiv.
Det finns ingen anledning att stödja den ena sidan mot den andra i den interimperialistiska sidan av konflikten; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Så lyder alltså den svenska arbetarklassens och kommunisternas uppdrag. Bekämpa Sveriges Natoansökan och deltagande i Natos nykoloniala projekt; stoppa den svenska storbourgeoisiens stormaktsdrömmar i Östeuropa och resten av världen. Idag finns det de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA-EU-Zelenskyj och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men vi kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. Tvärtom hoppas vi att ett nederlag för någondera av imperialistmakterna, eller att kriget framstår som helt onödigt, ska leda till att allt fler människor, särskilt i Ryssland och Ukraina, får upp ögonen för att imperialismen alltid betyder krig och att det enda sättet att stoppa de imperialistiska krigen består i att störta det egna storborgerskapet, jaga ut imperialismen och deras lakejer och bygga ett självständigt Ukraina.
Samtidigt måste arbetare och förtryckta i alla länder gå samman i solidaritet med det förtryckta ukrainska folket, deras anti-ryska försvarskrig och kamp för självständighet gentemot alla imperialistmakter som önskar kolonisera Ukraina. Detta innebär en skiljelinje mellan det ukrainska folket och den lakejregim som endast kommer att tvinga folket ur askan i elden.
Nej till svensk Nato-anslutning! Stoppa Natos expansion!
Nej till svensk vapenexport till Zelenskyjregimen!
Ryssland ut ur Ukraina!
Kamp mot imperialismen!