Den tjugofemte november uppmärksammar Förenta nationerna den Internationella dagen för att avskaffa våld mot kvinnor. På typiskt borgerligt vis ägnar de enbart uppmärksamhet åt frågan samt sprider illusioner om hur den ska lösas. FN och liknande instanser avpolitiserar frågan till att handla om passiva insatser, en fråga om utbildning eller kulturförändring samt ett fokus på ”mansrollen.” Mäns våld mot kvinnor är inte en fråga med individuella lösningar, där man antingen lägger allt fokus på att stötta män i sitt ”förändringsarbete” eller på att kvinnor helt ska frånskilja sig från män och leva separatistiskt. Frånvarande är, som alltid, frågan om det instutitionaliserade våldet mot kvinnan, våldets större sociala karaktär. För våldet mot kvinnor drabbar främst proletära kvinnor och kvinnor från länder förtryckta av imperialismen. Det är proletära kvinnor som måste stanna med våldsamma män, då det till exempel saknas bostäder att flytta till så kvinnor kan lämna situationen. Proletära kvinnor arbetar i en segregerad arbetsmarknad som sedan i regel ger lägre lön än männen. Den diskriminerande löneskillnaden är dock inte den enda frågan som är avgörande för kvinnors situation, även begränsad tillgång till barnomsorg, svårigheterna att försörja en familj som ensamstående mor, faktumet att rättsstaten tenderar att stötta våldsutövande män i vårdnadstvister. I ett större perspektiv ser vi även våldet mot kvinnor i slav- och sexhandeln, där kvinnor från länder förtryckta av imperialismen traffickas till imperialistiska länder för att arbeta som städerskor, barnflickor eller säljas som prostituerade. I allt detta våld står inte kvinnan ensam, utan får oftast ta ansvaret för att beskydda sina barn. ”Misslyckas” hon med denna uppgift är det ett fel med henne, inte samhället och staten.

Våld mot kvinnor är inte en fråga som kan separeras från klassamhället, från staten, från imperialismen. Detta är självklart, förtrycket av kvinnor är historiskt kopplat till uppkomsten av privategendomen och en stat för att försvara klassamhället. Detta historiska samband mellan kvinnors situation och klassamhället blir brinnande aktuellt där klasskampen rasar som hårdast. För vad är våld mot kvinnor om inte det våld som möter kvinnor som strejkar i textilfabriker, som kämpar för att ta tillbaka sin jord från godsherrarna, som organiserar sig i försvar för sina rättigheter som ursprungsbefolkning? Både den imperialistiska och byråkratkapitalistiska staten är inte en allierad i kampen mot våld mot kvinnor – den är en utövare. Det yttersta exemplet för staten som utövare av våld mot kvinnor är till exempel de steriliseringskampanjer som utövades av Fujimoridiktaturen i Peru, för att kväva den peruanska revolutionen. Även upproret i Iran, där det religiöst grundade förtrycket mot kvinnor gör varje litet misstag i kvinnors klädsel blir ett hot mot hela systemet. Iran är även ett fruktansvärt exempel på en historisk sanning; kvinnor som gör motstånd för utstå det brutalaste våld. Som straff för att de kämpar och gör motstånd torteras och våldtas de. Trots detta har kvinnor rest sig i våg efter våg och enat massorna bakom sig.

Feministiska strömningar som vädjar till staten som en ”syster” i kampen mot mäns våld mot kvinnor begår det mest grundläggande fel i denna frågan. De förstår inte statens klasskaraktär, de ser inte kopplingen mellan kvinnans emancipation och kampen mot det imperialistiska systemet. Den proletära feminismen grundar sig på denna förståelse. Huvudmotsättningen för världens kvinnor är inte motsättningen mellan män och kvinnor, utan motsättningen mellan förtryckta kvinnor och imperialismen, i länderna förtryckta av imperialismen. Mellan proletära kvinnor och borgerskapet i de imperialistiska länderna. I dessa kamper står kvinnor och män skuldra vid skuldra. Sida vid sida i kampen mot godsherrarna, för att fördela jorden. I kampen mot sweatshopägare, för att bilda fackföreningar och höja sina löner. Slutligen, i sin högsta form, i kampen för makten, i de revolutionära krigen, folkkrigen, som förs under ledning av maoistiska partier i Filippinerna, Indien, Turkiet och Peru.

Denna tjugofemte november hyllar Kommunistiska Föreningen alla hjältinnor världen över, som strider trots enorma faror och det vidrigaste av våld, för att störta byråkratkapitalismen och imperialismen. Som kämpar för grundläggande fri- och rättigheter, spontant eller organiserat. Vår största hyllning utgår till de kvinnor som kämpar i folkkrigens gerillaarméer, till de kvinnor som leder dessa folkkrig som kader i de kommunistiska partierna, vägledda av marxismen-leninismen-maoismen. För i den slutgiltiga analysen visar dessa folkkrig vägen mot en värld utan förtryck, exploatering och mäns våld mot kvinnor.

Krossa det patriarkala våldet mot världens förtryckta kvinnor!

Proletär feminism för kommunism!