Kommunistiska Föreningens Femte Nationella Konferens: Om det nationella läget

Läget i Sverige

I dag 2023 ser situationen både likadan och samtidigt annorlunda ut som när KF grundades år 2014. Lika i den bemärkelse att det fortfarande inte finns några revolutionära partier eller organisationer, utöver KF, med den socialistiska revolutionen som mål. Om något har differentieringen mellan de revisionistiska partierna och de öppet borgerliga försvunnit desto mer. De borgerliga partierna har de senaste 10 åren blivit mer och mer öppet reaktionära och detta framgår tydligast i frågor om polis, militär och invandring, där partierna tävlar om vilkas budget ska allokera mest åt dessa frågor. Alla tidigare slagord om att inte samarbeta med eller ge eftergifter åt Sverigedemokraterna har kvävts.

Klasserna och klasskonflikter

Klassmotsättningarna har hårdnat i Sverige under de senaste decennierna på grund av borgarklassens aggressivt förda klasskrig. Vi ser i dag en del revisionistiska partier och organisationer som i svar på denna skarpa motsättning ställer upp paroller som anspelar på att återgå till mer socialdemokrati eller ”kommunistiska” parlamentariska alternativ, såsom gamla Vänsterpartiet Kommunisterna, med mer välfärd, utan förståelse att det var samma samarbetsanda som sålde ut klasskampen i Sverige och har lett oss in dit vi är i idag.

Samtidigt har politikerna gjort sitt bästa för att göra det så fördelaktigt som möjligt att vara rik. Skatterna på arv, gåvor, fastigheter och kapital har alla skrotats, medan det gamla systemet för beskattning av vinster och utdelningar har ersatts av en fast summa, med hjälp av investeringssparkonton. Fastighetsskattenivån är lägre än i både Storbritannien och USA. De politiker som ansvarade för att genomföra dessa förändringar – socialdemokraterna Göran Persson (statsminister 1996-2006, numera ordförande i Swedbank), Björn Rosengren, Pär Nuder (finansminister 2004-2006) samt de konservativa Anders Borg (finansminister 2006-2014) och Fredrik Reinfeldt (statsminister 2006-2014) – tillhör idag själva de rikaste 0,5 procenten i Sverige. Myndigheter och kapitalet arbetar hand i hand. Som ett resultat av detta har antalet miljardärer skjutit i höjden. Sverige har gått från 28 miljardärer 1996 till 542 i dag. Tillsammans kontrollerar de 68 procent av bruttonationalprodukten, vilket är trettio gånger mer än 1996. Faktum är att den siffran har fördubblats enbart under de senaste två åren. När det gäller dollarmiljardärer per miljon invånare ligger Sverige på sjätte plats i världen – endast Monaco, Saint Kitts och Nevis, Liechtenstein, Guernsey och Hongkong har fler. Med åtta miljardärer per miljon invånare lämnar Sverige USA långt bakom sig med sina ”ynka” 1,8.

Miljardärerna har inte skapat sina förmögenheter genom produktiva investeringar i industrin – BNP per capita och produktiviteten har stagnerat sedan 2007. Som Marx förklarade finns det få möjligheter till lönsamma investeringar när det kapitalistiska systemet befinner sig i en överproduktionskris. Krisen är bland annat just ett resultat av att produktionen överstiger marknadernas förmåga att absorbera varorna. Tillväxten per capita var praktiskt taget obefintlig mellan 2007-2014 och uppgick till endast 0,4 procent per år under hela perioden 2007-2020. Nasdaq Stockholm har däremot vuxit med nästan 800 procent på 25 år. Börsen har haft utmärkta resultat just vid en tidpunkt då realekonomin har haft det svårt. Det spekuleras mycket i nya teknikföretag, som tenderar att vara kraftigt övervärderade både i Sverige och internationellt. Samtidigt har Stockholm det näst största antalet av så kallade enhörningsföretag i världen, det vill säga onoterade nystartade företag som är värda mer än en miljard dollar.

Av Sveriges 542 miljardärer har 70 gjort sin förmögenhet i fastigheter. Men de har knappast investerat något i byggandet av välbehövliga nya billiga lägenheter. Istället har de följt ett modus operandi av:

• en metod som går ut på att köpa befintliga fastigheter, höja priset och sedan sälja dem vidare.

• genomföra mindre renoveringar av lägenheterna för att motivera enorma hyreshöjningar (ibland med upp till 50 procent) – renoveringsavhysningar eller ”renovräkningar”. Hyresgäster som inte har råd att betala vräks.

• Köpa upp offentliga fastigheter för att hyra ut dem till skolor, vård- och omsorgstjänster, med hyror som är många gånger högre än fastigheternas ursprungliga värde.

Bankerna gör under tiden enorma vinster på de stigande bostadspriserna genom räntebetalningar på lägenhetslån. Priset på bostadsrätter har ökat med 800 procent sedan 1996. Lägenhetslånen står för 60 procent av Swedbanks vinster och 50 procent av Handelsbankens vinster. De tjänar också på att paketera och sälja vidare dessa bostadslån till tredje part. Samtidigt uppger en av tre personer i åldern 18-29 år att de sällan eller aldrig har några pengar kvar i slutet av månaden och att de inte har några besparingar som skulle göra det möjligt för dem att hantera även mindre oväntade utgifter. År 2019 klassificerades 15 procent av befolkningen som relativt fattiga, det vill säga hade en inkomst som var lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna siffra är den högsta sedan dessa undersökningar inleddes. Den privata skuldsättningen har exploderat på grund av skyhöga bostadspriser, från 90 till 200 procent av årsinkomsten 1996-2021. Denna siffra placerar Sverige nära toppen globalt sett. I dag uppgår de totala skulderna (privata och offentliga) till 313 procent av BNP, nästan en fördubbling jämfört med 2005, och överträffar nu både USA, Italien, Storbritannien och Spanien.

En annan lukrativ marknad som tjänar till att ruinera proletariatet är billiga lån utan säkerhet, så kallade konsumtionslån eller blanco-lån. Volymen osäkra blanco-lån har tiofaldigats mellan 2008 och 2018. De utgör endast tjugo procent av de totala svenska skulderna, men på grund av de höga räntorna står de för 50 procent av återbetalningarna av lånen. En av fem kunder hos konsumentkreditföretag hamnar hos inkassobolaget eftersom de inte har råd med återbetalningarna.

Ett ökande problem som vi ställts inför var framväxten av andrahandsmarknaden bland bostäder där aspirerande kapitalister kan hyra ut en lägenhet, eller ännu värre ett rum, till ockerpriser. Bara en titt på några annonser från dessa gör att en möts av hyrespriser uppemot 8 000 kronor för ett rum som inneboende eller 14 000 för en tvåa i någon av våra lite större städer. Problemet som uppstår här, förutom den totala försämring av livssituation som det innebär för alla dessa hyresgäster, är för oss som kommunister hur vi ska bedriva en bostadskamp under dessa prekärare förhållanden. Genom hot att kunna bli utkastad på gatan och utan en kollektiv samlingsplats (à la hyresgästföreningar) att kunna organisera sig på vågar många helt enkelt inte ta upp samma kamp som någon med ett förstahandskontrakt vågar. Dessa har idag inte heller möjlighet att organisera sig i någon slags hyresgästförening. Liknande situation finns även på arbetsmarkanden. Alla dessa kamper kommer att kräva mer stridbara organisationer som tar upp kampen.

I pandemins efterdyningar har Sverige utstått en rekordhög inflation, som de lögnaktigt försöker bortförklara som resultatet av överdriven konsumtion. De störda varukedjorna, ett resultat av både pandemi och Rysslands krig mot Ukraina, driver upp priserna. Staten har dock beslutat att agera för att hämma konsumtionen. I praktiken är detta en politik att pressa de skuldsatta med höjda räntor samt låta proletariatet genomlida reallönesänkningar utan insatser. Detaljhandlare har även pressat priserna över inflationen för att ytterligare berika sig på proletariatets bekostnad. Denna djupt impopulära politik hotar Kristerssonregeringens bräckliga väljarstöd, vilket resulterat i det ena pinsamma utspelet efter det andra, för att försöka rädda regeringen. Motsättningarna inom borgerskapet har blottlagts, där regeringspartierna inte kan ena sig och har svängt i frågan om ”Elprisstödet” om och om igen. Samtidigt som svenska hushåll genomlider en dyr vinter exporterar det svenska kapitalet fortsatt ström. Tydligt är Kristerssonregeringens inkompetens men även rävsaxen svensk borgerlighet försatt sig i – inte ens populism går ihop. Ladorna är tydligen tomma.

Slutligen har vi spelindustrin (kasinon). Här ingår företag som Evolution Gaming, som varit bland de tio största företagen som handlas på Nasdaq Stockholm. Företaget värderas till cirka 30 miljarder EUR. Andra företag som gör sina vinster på spelberoende är Bettson, Netent, Kindred och Leo Vegas. Det är så här den ruttna svenska kapitalistklassen tjänar sina förmögenheter. Att återgå till ”den gamla goda tiden”, med ansvarsfulla kapitalister och politiker och en mer restriktiv centralbank är både falsk i bemärkelse att det inte går – likväl som den aldrig fanns. Det vi ser i dag är exakt hur en kapitalism i djup kris ser ut: superrika parasiter som tjänar på krediter, spekulation och spel, en extrem förmögenhetsklyfta mellan klasserna och förhållanden som gör det allt svårare för proletärer och framförallt proletära ungdomar att klara sig.

Mot kapitalets offensiv finns inget centralt organiserat motstånd, men det spontana motståndet uppstår konstant som ett svar på densamma. I nuläget är massornas kamp lokal och utspridd i hela landet, men är tydliga tecken på en historisk lag; en motsättning har inte bara en sida. Kapitalets offensiv besvaras av proletariatet och massornas motstånd. Hyresgästkamperna och arbetsplatskamperna på olika håll i landet är tydliga tecken på massornas kampvilja, som är en kraft som endast kommer bli starkare.

BLM och Paludan

I USA började Black Lives Matter-rörelsen som en protest mot våldet och repressionen mot svarta efter att en man frikändes i en uppmärksammad rättegång i juli 2013. Målet gällde en händelse i Stanford, Florida året innan när den åtalade hade skjutit ihjäl en 17-åring svart pojke vid namn Trayvon Martin. Reaktionerna på domslutet blev kraftiga och demonstrationer hålls ute på gatorna. I sociala medier delades hashtaggen #blacklivesmatter och en rörelse var född. Den svenska rörelsen uppmärksammades mest i juni 2020 då tusentals personer deltog i en Black Lives Matter-demonstration i Göteborg. Det skedde även demonstrationer på andra orter i Sverige men den i Göteborg är värd att uppmärksamma då den innebär en avancering gentemot tidigare kamper och att något liknande inte hade skett i Sverige sedan Husbyupproret 2013. Dessa demonstrationer skedde också under Covid-restriktionerna vid den period när de var som starkast och lyckades ändå mobilisera tusentals demonstranter i flera städer. 36 personer åtalades för våldsamt upplopp, sabotage mot blåljusverksamhet, skadegörelse och våld mot tjänsteman.

Fler aktioner och demonstrationer skedde även under 2022, vad som benämndes ”Påskupproret,” i reaktion mot den reaktionäre aktivisten Paludans koranbränningar. Dessa har alla visat på en skärpt klasskamp och hur polisiära åtgärder har trappats upp under det senaste decenniet. I det mest uppmärksammade av dessa uppror i Örebro dömdes 23 personer till sammanlagt drygt 116 fängelseår för grovt blåljussabotage – det är i snitt 5 år per person, vilket är längre fängelsetid än genomsnittligt straff för våldtäkt eller grov misshandel. Allt detta påvisar att den borgerliga staten kommer fortsätta bli mer och mer öppet reaktionär.

Covid-19

Situationen är också markant annorlunda sedan början på 2020 på det sätt att världen de senaste åren har levt igenom en pandemi där enbart drygt 23 000 har fått sätta livet till i Sverige som resultat av den dåliga hanteringen och misskötseln. Sett till antal döda som inte har räknats in i den officella statistiken bör denna siffra vara mycket högre. Folkhälsomyndigheten rekommenderade tidigt ”att man undviker onödiga resor och sociala evenemang, håller sig på avstånd från andra och stannar hemma” om man får symtom, och framför allt att tvätta händerna regelbundet. Dessutom ”rekommenderades personer över 70 år att undvika social kontakt” och besök på äldreboenden förbjöds den 31 mars 2020. Gymnasieskolor och universitet gick över till fjärrundervisning den 17 mars till augusti 2020; och återigen i december 2020. I allmänhet förblev skolor för barn under 16 år öppna förutom vissa lokala och tillfälliga stängningar i samband med smittspridning (i skolan eller samhället), baserat på beslut av de enskilda skolorna. Skolgång är obligatorisk i Sverige och inga undantag gjordes för barn med föräldrar i riskgrupper eller, inledningsvis, för barn med familjemedlemmar med bekräftad Covid-19. Åtgärder för att förebygga infektioner genomfördes inte i stor utsträckning eller var inte obligatoriska i samma utsträckning som i andra länder (med lokala undantag).

Trots oroväckande signaler från olika sjukhus som överskridit sina gränser fortsatte Folkhälsomyndigheten och regeringen att hävda att det fortfarande fanns tillgängliga intensivvårdsplatser i Sverige och att deras strategi inte misslyckades eftersom de lyckades hålla smittan på nivåer som sjukvårdssystemet kunde hantera. Trots detta fick Sverige lägst poäng när det gäller tillgänglighet till intensivvårdssplatser baserat på en studie av 14 europeiska länder. Den svenska borgarklassen har under pandemin ökat sin förmögenhet som procent i förhållande till BNP mest i världen efter Ryssland, som toppade denna lista. Socialdemokraterna och den tidigare Löfvenregeringen, påhejade av resterande partier, har skjutit till pengar till de svenska storföretagen under pandemin, vilka i sin tur fortsatt har kunnat dela ut rekordbonusar. Samtidigt har arbetarklassen gått på knän och haft det svårare än någonsin att ha råd med boende, livsmedel och andra nödvändiga existensmedel. Covid-19-pandemin har även bidragit till att avslöja den nutida statsformens absurditet, där det såkallade “offentliga” ska “samverka” med kapitalistklassen för att nå maximal effiktivitet och nytta. Detta syntes starkt i Sverige, där sjukvården under pandemins första mycket kritiska period saknade material, samordning och rutiner.

Materialkedjor som redan innan pandemin varit bristfälliga havererade och en redan utarbetad personal fick arbeta ytterligare för att täcka upp hålen i den svenska pandemistrategin. Liknande mönster ses världen över, där nationella hälsosystem fragmenterats och gjorts oöverskådliga. Även de rekordsnabbt utvecklade vaccinen resulterade i vinstmaximering, där företag som AstraZeneca snabbt avslöjades för att hamstra leveranser för att kunna sälja dyrare utanför de påskrivna kontrakten, som enbart gällde under en sexmånadersperiod.

Även om Sverige är ett av de få länder som har flera högkvalitativa hälso- och befolkningsregister fanns det stora problem med rapporteringen av Covid-fall, sjukhusintag och till och med dödsfall. Detta berodde inte bara på begränsad testning utan också på att falldefinitionerna var relativt strikta och ändrades flera gånger under pandemin. Det förekom förseningar på flera veckor och skillnader mellan de officiella källorna (Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån). Det finns också farhågor om datamanipulationer, särskilt av Covid-fall och dödsfall bland barn. Detta mönster av hemlighetsmakeri, mörkläggning och uppgiftsmanipulering fanns på nationell, regional och kommunal nivå – till och med officiella webbplatser (t.ex. regeringens strategi) uppdaterades utan att ändra ”datum för senaste uppdatering”. Till exempel, även om flera av de inblandade personerna offentligt gjorde uttalanden om att ansiktsmasker inte behövdes, eller till och med var ”farliga” eller kontraproduktiva – hävdade de senare att de alltid hade stött användningen av dem. Arbetsmiljöverket och statsepidemiologen började till och med raderade relaterade e-postmeddelanden som journalister begärt ut. Även om detta är olagligt blev det praxis att undanhålla information och radera e-postmeddelanden bland officiella myndigheter under pandemin – vilket ledde till en så kallad ”skuggförvaltning”, eftersom risken för rättsliga påföljder uppenbarligen är mycket låg för makthavare. Det måste dock påpekas att denna globala kris inte är resultatet av ett virus eller en efterföljande sjukdom. Det är resultatet av ett ekonomiskt system vars själva grunder Covid-19 avslöjat som inhumana.

Avtalsrörelser 2023

Den nuvarande ekonomiska krisens bördor axlas av proletariatet, vilket inte är unikt för kapitalismens kriser. Det är just för att försvara sig mot utsugningen och kapitalets försök att på alla sätt berika sig på klassens bekostnad som proletariatet alstrade fackföreningen, med strejken som huvudsakligt vapen. Rekordinflationen äter upp proletärernas löner och andra sektorer av kapitalet än de direkta arbetsköparna, såsom hyresvärdar, detaljhandlare, med mera, gör allt de kan för att även de berika sig på proletariatets bekostnad. Inflationen ska även mötes med rekordhöjda hyror, där hyresvärdarna driver för en hyreshöjning på 10 %.

Dessa rella försämringar för proletariatet mötes på inget sätt offensivt av den socialdemokratiskt styrda fackföreningsrörelsen. Fackföreningensrörelsen har under årtionden centraliserats och byråkratiserats, som försvårat oerhört för lokala strejkinitiativ. Idag krävs centralt godkännande, annars förklaras strejken ogiltig och strejkunderstöd utbetalas inte från Landsorganisationen. LO har även varit mycket beskedlig gentemot kapitalet, då fackföreningarna var villiga medparter till förändringar i Sveriges strejklagstifning år 2019, där de villigt godkände inskränkningar på rätten att strejka under rådande kollektivavtal samt gjorde det olagligt att för ett fack utanför LO-samarbetet att strejka på en arbetsplats där ett LO-fackförbund och arbetsköparen har skrivit under kollektivavtal. Det senare var uppenbart en riktad attack från LO:s sida gentemot det självständiga facket Hamnarbetarförbundet, som uppstod som en utbrytning ur LO-förbundet Transport. Fackpamparnas minne är långt och ingen vendetta är för småsint. Fackföreningsrörelsen har alltså arbetat aktivt för att skapa det läge proletariatet står inför nu – ett läge där de enda lagliga stridsåtgärderna helt ligger i LO:s händer, som absolut inte har någon avsikt att utnyttja dem. Deras krav i årets avtalsrörelse är en lönehöjning på 5,5 %, vilket inte kompenserar för den rådande inflationen. LO driver för reallönesänkningar.

Samtidigt kan vi tydligt se att den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen skjutit sig själv i foten med sina maktspel gentemot utomstående förbund samt sitt driv för att frånta fackens medlemmar sina rättigheter. Allt färre av fackmedlemmar röstar på Socialdemokraterna och pamparna har svårare att motivera LO:s traditionella ekonomiska stöd till Socialdemokraterna. Att socialdemokratin tappar inflytande är av godo – även om detta tomrum inte fylls av den proletära ideologin i nuläget.

Sverige och Nato

Sedan invasionskriget i Ukraina inleddes har Sverige närmat sig Nato i en rask takt. Det är en oroväckande utveckling som sker i Östeuropa och framförallt med kriget i Ukraina. De västliga imperialistmakternas hyckleri inför krigets sanning är inte att diskutera. Samtliga partier, Vänsterpartiet inkluderat efter omsvängning, var för att skicka krigsmateriel till Ukraina och det är första gången Sverige skickar vapen till krig öppet sedan 1939. Enligt en undersökning från Sifo var 39 procent av svenska folket för att skicka vapen till Ukraina, och detta när krigshets från pressarna var som värst. Beslutet gick alltså emot folkmajoriteten. Alla illusioner om att vara emot västlig imperialism är som bortblåsta.

I den pågående debatten om svenskt medlemskap har kärnvapenfrågan spelat en inte obetydlig roll. Genom att sammanlänka dessa frågor kan borgerskapet argumentera att Sverige är i behov av det skydd som bara Nato-kärnvapen kan ge, hur otrevligt hotet om massförstörelse än råkar vara. Att vara emot ett Nato-medlemskap framstår då som idealistiskt. På så sätt kan de undvika de mer grundliga frågorna om hur ett Nato-medlemskap ska skydda Sverige i praktiken. De grundläggande frågorna, exakt vad det är vi ska skyddas från och huruvida ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige säkrare förblir dock obesvarade. Inte ens de mest enträgna bland Nato-vänner verkar tro att Ryssland har kapacitet till eller intresse av att anfalla Finland eller Sverige.

Drivet för Natomedlemskap har också satt de svenska borgarna i den obekväma situationen att knäböja inför Turkiets byråkratkapitalistiska regim, som försöker sko sig på situationen genom att utpressa övriga Natoländer och Sverige för eftergifter och stöd för deras folkmord gentemot kurderna, samt för att bekämpa det pågående folkkriget. Det absurda i den svenska statens mjäkighet blev ytterst tydlig när upphägningen av en docka föreställade Turkiets president Erdogan hotade att sänka hela det svenska Natomedlemskapet. Så mycket för Sverigebilden…

Tanken att vara i en imperialistisk allians dominerad av ett land som de senaste tjugo åren startat flertalet krig, konsekvent ljuger för det internationella samfundet och legaliserat användandet av tortyr skulle vara en garant för internationell rätt är ett svårsmält påstående. All den förödelse, alla de människorättsbrott som USA- och Nato-ledda styrkor gjort sig skyldiga till världen över trollas bort till förmån för en enkel motsättning mellan det modiga Nato och den fega svenska alliansfriheten. Och nej – att framhålla USA:s krigsförbrytelser är inte ett sätt att legitimera Rysslands. Det betyder inte att USA och Ryssland är ”samma sak”. USA:s illgärningar är dock högst relevanta för frågan om svenskt medlemskap. Natos militära, ekonomiska och politiska positioner kommer att stärkas avsevärt om vi går med. Socialdemokrater slår knut på sig själva för att visa hur Sverige som Nato-medlem kommer kunna verka för global nedrustning av kärnvapen. Förändra inifrån – en parlamentarisk paroll vi tyvärr känner till alltför väl.

Statlig repression istället för välfärdsstat

Vi ser även att den borgerliga staten inte längre kan erbjuda människor samma skyddsnät och ”socialdemokratiska rättigheter” som för 10 eller 20 år sedan. Detta märks i sakfråga efter sakfråga och påverkar dagligen gemene person bosatt i Sverige. På landsbygden försvinner vårdcentraler och sjukhus, skolor stänger ner och busslinjer likaså. I städerna går kollektivtrafik och länstrafik istället aldrig i tid och vårdköerna och bostadsköer kan ta en mansålder. Det är tydligt att den härskande klassen bytt taktik i fråga om att hantera klassmotsättningarna. Allt sämre profit har gjort det omöjligt att finansiera stora allmängiltiga värlfärdssystem, som också är allt för attraktiva för delar av borgerskapet som källa till ännu mer profit för att få bestå som allmännytta. Kommunalisering följt av utförsäljning har drabbat den ”mjuka” delen av staten; vård, skola och omsorg. Samtidigt har statens ryggrad, dess verkliga karaktär, allt mer betonats. Både polisväsende och militär har ägnats stor uppmärksamhet av borgerlig media, politiker och av näringslivet.

Natoanslutningen innebär en storskalig upprustning och polisens arbetsförhållanden och situation har basunerats ut för att rättfärdiga en upprustning och militarisering även där. Polisens övervåld, olika interna registreringar av till exempel romer, deras korruption (nyligen belyst av nepotismskandalen kring Linda Staaf) och internutredningar som mörkar poliära brott, försvinner i mediebruset. Moderaterna, regeringens ledande parti, har även drivit för visitationszoner, där boende i proletära förorter ska kroppsvisiteras efter polismaktens nycker. Samtidigt framkommer till och från förslag från ledande politiker om att militären ska sättas in som understöd för brottsbekämpning och fängelseväsendet får större anslag för utbyggnad.

Under denna tid av hätsk debatt om kriminalitet, skjutvåld, brott och straff tåls det att påtala att rättsväsendet vid flertalet tillfällen ertappats att faktiskt medverka till brottsligheten de säger sig bekämpa. Polisen har ertappats mörka för polisinformatörer som begår våldsbrott, har de fängslats har Åklagarmyndigheten friat dem, vapen som registrerats i polisens förvar har återupptäckts på brottsplatser och flera avhoppare vittnar att de rekryterats som polisinformatörer eller infiltratörer. Det visar klart och tydligt att polisen huvudsakliga syfte inte är brottsbekämpningen, utan ordningsbevarandet, alltså att bekämpa massornas aktivitet, för att bevara det kapitalistiska systemet. Drivet för upprusta statens repressiva makt är ett svar på reaktionens problem, att världen över förmultnar och förruttnar imperialismen. Imperialisterna står oförmögna att mildra klassmotsättningarna även i sina egna länder. Reaktionen rustar för strid, vilket revolutionärerna också måste göra.