Läget Internationellt
Sedan slutet av 1800-talet har människorna levt i imperialismens epok. Sedan Den Stora Oktoberrevolutionen 1917 har vi levt i imperialismens och den proletära världsrevolutionens epok. Dessa två tendenser, imperialism och proletär världsrevolution, utgör världssituationen mer än hundra år senare. Utvecklingen det senaste årtiondet har i grunden bestått av imperialismens allt mer tilltagande kris och förmultning och den proletära världsrevolutionens tilltagande ljusare utsikter. Världsreaktionen har försökt på olika sätt hejda floden som utgörs av nationella befrielsekamper och revolutioner under ledning av Kommunistiska Partier, främst då Folkkrigen i Filippinerna, Indien, Turkiet och Peru. Samtidigt utkämpas flertalet strider för nationell befrielse och nationellt oberoende gentemot imperialismen och motsättningarna i de imperialistiska länderna tillspetsas allt mer. Också mellan de imperialistiska makterna finns allt tilltagande och förödande motsättningar.
På världsnivå finns, enligt Internationella Kommunistiska Förbundets Politiska och Principförklaring fyra grundläggande motsättningar. Dessa är:
-
Motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna
-
Motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien
-
Motsättningen mellan de imperialistiska makterna
-
Motsättningen mellan kapitalism och socialism
En genomgång av dessa motsättningar är förklarar vår bild av läget på internationell nivå
Motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna
Imperialismen består på grund av exploateringen av de förtryckta nationerna: genom att hänsynslöst och brutalt utnyttja dessa länder för naturresurser, arbetskraft och som dumpningsplats för varor. Så kan imperialismen vinna superprofiter, främst genom att de i de förtryckta nationerna kan betala arbetskrafen under sitt värde. Exploateringen av människor och natur är tätt sammanbunden, miljöförstörelse kommer som en produkt av att fattigbönder samt ursprungsbefolkning avhyses från sin jord. Första halvåret 2022 skövlades nästan 4 000 km² regnskog i Brasilien, vilket bedrevs samtidigt med en stor våg av vräkningar av fattigbönder. Imperialismens är en glupsk varelse med ständig aptit, efter mer jord, mer arbetskraft, mer naturresruser som kan omvandlas till mer produkter. Så därför rivs skogen och fattigbönderna vräks för att bereda väg för kaffeplantager, boskapshållning för köttproduktion och latifundior. Till sin tjänst har imperialismen det inhemska byråkratkapitalet, som säljer ut landet för Judaspengar och samtidigt skor sig på massornas misär. Imperialismens kris känns förstås i den imperialistiska världen men brinner i de förtryckta nationerna. Motsättningarna i de förtryckta nationerna omvandlar dem till en krutdurk. Motsättningen mellan nationen och imperialismen, folket och byråkratkapitalismen, proletariatet mot kapitalet, här förkroppsligat av byråkratkapitalismen, motsättningarna mellan byråkratkapitalets olika fraktioner . Alla dessa är påtagliga.
Om vi fortsätter med Brasilien som ett talande exempel. Imperialismens exploatering av landet fortgår, en femtedel av statens intäkter går till avbetalningar på Brasiliens utrikesskuld. Samtidigt, i ett land där Covid-19 härjade som värst, arbetade personal utan skyddsutrustning, ansiktsmasker och medicinska resurser. Landets favelor stod utan vatten och de 70 miljoner brasilanare som klassades som ”ekonomiskt utsatta” täcktes inte av några av landets få insatser. Landets godsägare utnyttjade situationen för att expandera skövlingen av Amazonas. En halv miljon hotas att vräkas från sina jordbruk eller från kåkstäderna. Korruptionen i landet är också ett tydligt tecken på hur de statliga företagen är rovdrift för olika fraktioner av byrkratkapitalet, som avsätter varandra periodvis, med militärens uttryckliga eller passiva stöd. Korruptionen är djupgående och skandalerna skakar alla partier. Den militära repressionen är tudelad, halvt privat under godsägarnas styre, halvt polisiär-militär. Den första instansen känns mest av fattigbönderna på landsbygden, där polisen fungerar som ett av godägarna betalt understöd. I städerna är polisens repression tydligast i favelorna, där de periodvis avrättar de boende.
Den djupgående ekonomiska och politiska krisen i Brasilien reflekteras i att trots att det är lagbrott att inte rösta, så deltog enbart hälften av de röstberättigade i landets presidentval år 2022. Den aktiva eller passiva bojkotten omfattade alltså halva landet. Samtidigt växer de revolutionära organisationerna: Fattigböndernas förbund, Fronten till försvar för folkets rättigheter, Folkets kvinnorörelse, Folkets studentrörelse, Arbetarförbundet, med flera. Vad som ger Brasilien en särskild karaktär i den nuvarande perioden är faktumet att Brasiliens Kommunistiska Parti är rekonstituerat och har tagit ledningen för folkets strider mot imperialismen och byråkratkapitalet.
Självklart är denna situation unik för Brasilien, men i hela Latinamerika har det skett resningar och strider. I Chile under perioden före omröstningen om en ny grundlag för att ersätta Pincohets grundlag, där repressionen var ytterst hård och besköt demonstranter. Även Mapuchefolkets kamp för jorden har hårdnat. I Colombia fortgår rörelsen för att ockupera och omfördela jorden.
Ordförande Gonzalo har skrivit att ”Den nationella frågan är bondefrågan.” Kampen för nationellt oberoende förs i och med den agrara revolutionen. För att bekämpa imperialismen behövs omfördelningen av jorden, böndernas övertagande av densamma och latifundiernas krossande.
Nyligen har även Iran genomgått omfattande resningar, som skakar om landet. Protesterna, som inledningsvis var riktat mot landets sedlighetspolis, blev allt mer omfattande och spridda, till slut riktade mot hela staten.
Ukraina har också belyst det internationella läget. Ukrainas försvar gentemot den ryska invasion är rättfärdigat, men det komplicerade läget i ett förtryckt, halvkolonialt, land, ger sig tydliga uttryck. Landets byråkratkapitalistiska regim har visat mycket litet intresse för landets försvar, istället har det nyttjat tillfället för att berika sig på det finansiella stödet från utlandet, fortsätta centraliseringen och utförsäljningen av landets industriella bas samt driva för Ukrainas inträde i Europeiska Unionen. Samtidigt får Ukrainas folk utstå lidandet och betala krigets pris. Staten finansierar hatade fascistiska miliser som splittrar folkets enhet gentemot det ryska angreppet.
Världens fyra pågående folkkrig är den högsta formen av anti-imperialistisk kamp, det är striderna som håller imperialismen stången eftersom de vägrar krossas, vägrar inringas och vägrar ge upp. Det militära stödet från imperialismen till Filippinerna, Indien, Turkiet och Peru har inte lyckats överväldiga kombatanterna, ledda av de Kommunistiska Partierna. Istället blir det ett svart hål av resurser för imperialisterna, ju mer de sätter in, desto mer instabil blir deras egen ordning.
Globalt ser vi att protesterna inte tystar, att den organiserade kampen tilltar och att kampen för nationell befrielse allt mer leds av maoisterna. Tendensen världen över är, som Ordförande Mao uttryckte det, att ”länderna vill sin självständighet, nationerna vill sin befrielse och folken vill revolution!”
Motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie
Kapitalismens motsättningar dog inte med imperialismen, utan som Lenin skriver ”i verkligheten omgestaltar imperialismen inte kapitalismen helt och hållet och kan inte heller göra det.” Denna motsättning, som är huvudmotsättningen inom kapitalismen som helhet, existerar och frodas inom imperialismen. I de imperialistiska länderna ser vi denna motsättning allt mer tilltagande. I hela den imperialistiska världen ser vi att imperialismens efterkirgsordning, med samarbete mellan gul arbetarrörelse främst ledd av socialdemokratin och det imperialistiska kapitalet, har gått under. Kapitalet har visat sig ovilliga att vara tillmötesgående och socialdemokratin lika ovilliga att tvinga dem. Storbritannien, världens första imperialistmakt, genomgår den största vågen av strejker sedan 1970-talet. Ett land där 40 % av befolkningen står inför svårigheter med värmen inomhus i vinter, där köerna till soppkök och välgörenheten ökar. Den tilltagande krisen kommer nödvändigtvis mötas av en våg av proletär organisering, där har kommunisterna ett tydligt ansvar.
I de förtryckta nationerna uttrycker sig den motsättningen främst inom motsättningen folket-byråkratkapitalismen, där proletariatet utgör ledningen för folket. Det är förståeligt, när fabrikerna och de stora arbetsplatserna i de förtryckta nationerna oftast ägs av imperialistiska företag. Kampen för fackliga rättigheter, för lönehöjningar, för arbetsplatsskydd, blir en kamp mot det imperialistiska företaget som inte tvivlar på att utnyttja våld för att bekämpa strejker och arbetarnas organisering, via polisen eller vaktbolag. I yttersta led uttrycks denna motsättningen inom den större motsättningen förtryckt nation-imperialismen genom att proletariatet utgör ledningen för den agrara revolutionen, då proletariatet skickat sina bästa söner och döttrar för att politisera, mobilisera och organisera böndernas, främst fattigböndernas, kamp.
Den interimperialistiska motsättningen
De imperialistiska makterna, främst där Förenta Staterna, som världens enda hegemoniska supermakt, har aldrig bildat enhet. De samarbetar och är i maskopi med varandra periodvis för att sedan motarbeta eller kriga mot varandra. Det finns ingen ultraimperialism eller några bestående imperialistiska block. Det finns enbart tillfälliga allianser som kan bära eller brista. De senaste åren har sett otaliga exempel på interimperialistiska strider. Storbritanniens urträde ur Europeiska Union, Förenta Staternas kampanj för att införliva Sverige och Finland i Nato, som en garant gentemot Ryssland, de många olika linjerna inom Nato gentemot Ryssland. Den bestående interimperialistiska motsättningen har funnit uttryck i Ukraina. Yankee-imperialismens stöd till Ukraina har uppgått till mångmiljardbelopp amerikanska dollar, både i direkt finansiellt stöd men främst i militärbistånd. Övriga imperialistmakter, Sverige inkluderat, har skickat enorma resurser till Ukraina, så mycket att tyska försvarsministeriet varande att Europas ammunitionslager hotades tömmas. Det tyska understödet inkluderade lustigt nog en leverans av först 14 och sedan 88 Leopardstridsvagnar. Trots de enorma leverenserna har kriget förts till stillestånd och Rysslands militära kapacitet ter sig inte utslaget.
Den imperialistiska världen består av den enda supermakten, den föredetta supermakten Ryssland som fortfarande är en kärnvapensupermakt och sedan en rad mellanstora makter. Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Japan och Kina främst. Sedan faller en skala av mindre imperialistmakter. Alla dessa makter tävlar på olika grund om världsherravälde. En liten imperialistmakt som Sverige har en bourgeoisie välmedvetet om sin oförmåga att tävla med stormakterna. Därav tillämpar de politiken att sko sig på andra makters bekostnad och söka handlingsutrymmet som finns genom att vara en stormakts gunstling. Närmandet mot Nato har varit ett mål för den svenska bourgeoisien i drygt 50 år. Förstås är det ett intresse för vapenindustrin att få tillgång till alliansens markander och anpassa den svenska militären, men främst handlar det om amerikanskt skydd för den svenska exploateringen av Baltikum, där Förenta Staterna kan agera skyddsvakt mot den ryska imperialismen.
Revisionister talar sig varma om hotet om ett världskrig. Detta hot existerar men är inte i förgrunden för revolutionärernas resonemang om världsläget eller den interimperialistiska motsättningens del av det hela. Istället påtalar vi att imperialisternas strider sinsemellan utgör ett handlingsutrymme för världsrevolutionen som helhet och kan och kommer utnyttjas av världens revolutionärer. Som maoister lägger vi alltid fokus på revolutionen, inte världskriget eller reaktionen.
Motsättningen mellan kapitalism och socialism
Denna motsättning är av egen art, då den existerar främst latent i världen idag. Det existerar inga socialistiska stater och inget socialistiskt läger längre. Det finns områden där Ny Makt konstrueras och det finns en motsättning som uttrycks på det ideologiska och teoretiska planet. Denna motsättning finns nu i sinnena på alla kommunister, militanter, kombatanter och massor som gripits av proletariatets ideologi och kämpar outtrötligt för att förkroppsliga och förverkliga denna ideologi. Den uttrycker sig som en subjektiv kraft som kan påverka den objektiva utvecklingen.
Marxismen-leninismen-maoismen har gjort stora framsteg under de senaste åren, i världen som helhet och i vårt närområde. Maoismen har befästs som grunden för proletär organisering i Norge och Sverige, 2019 och 2022. Maoisterna har avancerat i Finland och Danmark. Maoisterna i Frankrike har gjort upp med åratal av splittring och skringring för att åter ena sig. Brasiliens Kommunistiska Parti är rekonstituerat. Det Internationella Kommunistiska Förbundet har grundats efter 40 år av beslutsam kamp för enighet under maoismen. Kampen för enheten har varit lång och mödosam, men har bidragit till en större utveckling av de subjektiva krafterna världen över.
Objektivt ser vi att imperialismen är i en förmultnande och rasande kris, att dess lakej byråkratkapitalismen likaså genomgår omfattande kris som öppnar för proletariatet och världens folk att avancera. Enhet på maoismens grund har tagit många steg framåt och detta kommer bidra till språng i kampen mot imperialismen och för kommunismen. Imperialismen är allt tydligare ohållbar, kommunisterna har insett detta, massorna inser detta allt mer. Med allt starkare marxist-leninist-maoistiska partier som rekonstiuteras eller konstitueras, så kommer imperialismens nuvarande kris bli dess sista.
Kampen för att sätta marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, som befäl och vägledning för världsrevolutionen kommer vara lång, komplex och hård men till sist skall vi Jordens marxist-leninist-maoister lyckas med detta, ty marxismen har inte tagit ett steg i sitt liv utan kamp. – Internationella Linjen, PKP.