“Erfarenheterna från alla befrielserörelser har bevisat att revolutionens seger beror på till vilken utsträckning kvinnor deltar” – Lenin
Sedan millenieskiftet har vi sett tillspetsade kamper från världens kämpande folk, främst i de av imperialismen förtryckta länderna. I dessa länder har folket tagit strid mot imperialismen, för nationell frihet, för jord till fattigbönderna och mot imperialismens klimatförstörelse. Som maoister gläds vi förstås av nyheterna från de förtryckta länderna och ser det som bevis för att revolutionen lever och kommer segra. Vi ser även att kvinnor står i främsta ledet för alla dessa strider. I hela Latinamerika leder kvinnliga fattigbönder kampen för jord och mot de imperialistiska företagen. De deltar aktivt i organisationer som Brasiliens fattigbondekommitté, LCP. I Argentina har kvinnor vunnit aborträtten, en delseger i kampen för kvinnors rättigheter. Kvinnor i Indien har i årtionden stridit mot den indiska statens ovilja att bestraffa mäns våld mot kvinnor och istället tagit saken i egna händer. Mest glädjande är att kvinnor deltar allt mer i de största revolutionära striderna idag: folkkrigen i Filippinerna, Indien, Peru och Turkiet.
Även i den imperialistiska världen växer den revolutionära proletära rörelsen och den proletära feministiska rörelsen med den. Röda kvinnokommittéer har bildats i Tyskland och Österrike. Detta är ett tecken på att kvinnor allt mer inser att deras befrielsekamp är kopplad till den proletära befrielsekampen. Även i imperialistiska länder är det kvinnorna i proletariatet som främst drabbas av borgarskapets offensiver. Kvinnor är halva proletarietet och proletariatet kan inte ta strid mot borgarskapet utan att hela klassens styrka organiseras. Detta är varför den proletära feministiska rörelsen är en nödvändighet för revolutionen, såväl i imperialistiska som förtryckta länder.
Revolutionens vara eller icke-vara är inte bara en fråga om en proletär kvinnorörelse, utan är i slutändan en fråga om det kommunistiska partiets vara eller icke-vara. Sverige står utan ett kommunistiskt parti och det är revolutionärernas uppgift att rekonstituera det. Detta återskapande kan inte ske utan kvinnliga kadrer. Ett parti för proletariatet skulle inte kunna utföra sina uppgifter om det enbart skulle spegla den manliga delen av proletariatet. Med det sagt så är motsättningen mellan män och kvinnor inte huvudmotsättningen, men den existerar och behöver aktivt bekämpas i alla led. Inom partiet, fronterna och i samhället i stort. Kommunisterna behöver bekämpa reaktionära idéer och föreställningar om en “kvinnlig natur” eller tankar om hur “kvinnor är”, till exempel att kvinnor är av naturen mer fredliga och passiva än män. Det är nödvändigt att kvinnliga kadrer är med och utvecklar denna linjekamp. Samtidigt bekämpar vi borgerliga och småborgerliga feministiska strömningar inom rörelsen och samhället. Proletära feminister ser borgarskapet som kvinnans fiende, inte “mannen.” Proletära män och kvinnor måste kämpa tillsammans mot klassfienden, men detta kräver arbete, ett arbete som kommer utföras och kommer leda till framtida segrar.
8 mars är Internationella arbetarkvinnans dag. En dag som kvinnliga kommunister skapade för att uppmärksamma kvinnans roll i revolutionen. I den andan uppmanar vi Sveriges revolutionärer att förena sig under marxismen-leninismen-maoismens fana. Under den ska vi rekonstituera det kommunistiska partiet som skall leda massornas kamp emot klassamhällets förtryck och kämpa med massorna för att bygga socialismen. Under vilken kvinnan kommer kunna befria sig själv från tusentals år av patriarkat.
Rekonstituera Sveriges Kommunistiska Parti på marxismen-leninismen-maoismens grund!
Ena hela proletarietet mot borgarskapet och patriarkatet!
Proletär feminism för kommunism!
