Kommunisten har tidigare rapporterat om den svenska imperialismens inflytande, exploatering och militära närvaro i Baltikum. Ni kan läsa artikeln här. Denna artikel fokuserar på de ökade spänningarna mellan Litauen och Belarus, två halv-kolonier på varsinn sida av imperialismens järnridå och på den tyska närvaron i Litauen.
En högt uppsatt säkerhetstjänsteman i Belarus hävdade på torsdagen 28 april att landet har förhindrat försök till drönarattacker från Litauen mot den belarusiska huvudstaden och omgivande områden. Litauen bestred påståendet. Ivan Tertel, chef för Belarus kommitté för statens säkerhet (KGB) berättade vid ett möte med den allvitryska folkförsamlingen att hans och andra byråer nyligen genomförde säkerhetsoperationer “som gjorde det möjligt att förhindra attacker med stridsdrönare från Litauens territorium mot objekt i Minsk och dess förorter”. Den litauiska militärens talesman Gintautas Ciunis sade till journalister senare på torsdagen att Tertels påståenden inte var sanna. “Det här är nonsens; Jag kan inte finna något annat ord”, säger Ciunis. Det litauiska krishanteringscentret sade i ett uttalande att kommentarerna verkade vara riktade till en inhemsk publik i Belarus. Det står också att de kan “betraktas som en kontinuerlig fientlig provokation och en informationsattack mot Litauen, som inte har något med verkligheten att göra”.
Belarus är nära allierad till Ryssland och har en strategisk militär roll för den ryska imperialismen genom att den kan stationera militär materiell och trupper i landet. Även om belarusiska styrkor inte har gått in i kriget mellan Ryssland och Ukraina har landet varit en port för ryska styrkor som gått in i Ukrainas norra del. Den belarusiska folkförsamlingen godkände samma torsdag enhälligt det nya nationella säkerhetsramverket och en militär doktrin som lagts fram av Lukasjenko för att reglera användningen av ryska kärnvapen. Dessa, sa Lukasjenko till delegaterna, kommer att göra det möjligt för Belarus “att stå emot alla angripare och tillfoga dem irreparabel skada”.
Samtidigt som detta fortsätter upprustningen i Baltikum. Litauiska ledare hyllade en “historisk händelse” när Tyskland började placera ut trupper i det baltiska landet – en Nato-medlem – vilket markerade första gången sedan andra världskriget som tyska styrkor kommer att baseras utanför landet på lång sikt. Omkring två dussin soldater anlände till Litauen, vilket lade grunden för att ytterligare 150 soldater skulle ansluta sig till dem senare i år. Utplaceringen förväntas vara uppe i sin fulla styrka på 4 800 i slutet av 2027.
I Litauens huvudstad Vilnius sa försvarsminister Laurynas Kasciunas att åtgärden var “ett bra exempel” för alla länder på Natos östra flank, på gränsen till Ryssland och dess allierade, Belarus. “Vi kommer att skapa en sådan försvars- och avskräckningsarkitektur att ingen motståndare från öst ens kommer att tänka på att testa Natos artikel 5”, sade han till reportrar. Att “historien upprepar sig” är ett uttryck man ofta får höra. Att Laurynas Kasciunas välkomnar tyska trupper på Lituaisk mark är något han skulle uppskattat även under den tyska ockupationen under andra världskriget. Laurynas Kasciunas var tidigare ordförande i det nynazistiska Litauens nationaldemokratiska parti och han har även bjudit in representanter från tyska AFD. Laurynas Kasciunas är typisk för en byråkratkapitalist, vars intresse är att sälja ut sitt land till högsta möjliga bud, med flertalet korruptionsskandaler, såsom MG Baltic fallet där han anklagades för mutor och insidertrading tillsammans med representanter från andra partier, såsom Liberalrörelsen och Arbetarpartiet.
För att finasiera denna militära upprustning behöver Litauens regeringen skapa den nödvändiga infrastrukturen för den tyska militära närvaron. Det handlar om ett enormt ekonomiskt projekt som enligt Litauens försvarsminister Laurynas Kasciunas kommer att kosta så mycket som 870 miljoner euro. För närvarande finns det ingen presenterad plan för var de pengar som behövs för att finansiera dessa kostnader ska komma ifrån. Men genom vår förståelse av marxismen så förstår vi att byråkratkapitalister finansierar sina stater genom utförsäljningen av sitt land och sitt folk.
Som marxister förstår vi att imperialismen nödvändigtvis leder till krig. Eftersom imperialismen är en döende kapitalism så måste imperialisterna för att bekämpa dess inneboende kris, hela tiden expandera sitt inflytande. I och med att världens territoriella uppdelning så försvarar imperialisterna sina inflytelsesfärer med militära medel och när motsättningar dem emellan skärps så kan de enbart lösas medelst krig.
Vi ser hur Nato används som ett verktyg i den interimperialistiska konflikten mellan den västerländska imperialismens och den ryska imperialismen, på bekostnaden av folken i de förtryckta nationerna och arbetarklassen i dess egna länder. Hotet om en rysk invasion har varit den främsta metoden för att rättfärdiga den västerländska imperialismens ökade plundring och dominans i Baltikum vilket resulterat i den militära upptrappningen och utförsäljningen av de baltiska folken och deras länder. Vi ser tydligt hur de interimperialistiska motsättningarna mellan Natos imperialister och den ryska imperialismen ökar för varje dag och hur båda parter rustar upp för ett eventuellt tredje världskrig. Som kommunister fördömmer vi denna krigshets, imperialisterna på bägge sidor och dess lakejer i de förtryckta nationerna.
Vi minns orden från Internationalen: “Till krigets slaktande vi dragits. Vi mejats ned i jämna led. För furstars lögner har vi slagits, nu vill vi skapa en evig fred. Om de oss nu driver, dessa kannibaler, mot våra bröder än en gång. Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång“.
Intresse ljuger inte. Regeringarna i Litauen och Belarus har som intresse att sälja ut sitt folk till högsta bud genom att springa imperialisternas ärrenden. Stationeringen av tyska trupper i Litauen och svenska och danska trupper i Lettland tjänar det västimperialistiska målet att omringa Ryssland, en provokation som Ryssland inte har råd att lämna obesvarad. Vi ser även hur den tyska imperialismen vill återställa sin tidigare militära kapacitet, i syfte att bli en supermakt igen. Detta är något som skärper motsättningar “västimperialisterna” emellan, framförallt gentemot Frankrike och USA. Som Perus Kommunistiska Parti definierade kommunisternas inställning till världskriget så är vi först och främst emot det, vi fruktar det inte utan vi koncentrerar oss på revolutionen, vilket vi gör genom att förbereda eller utveckla folkkrig, tillämpat på landets egna förhållanden.