Idag är det 44 år sedan folkkriget i Peru inleddes den 17 maj 1980, men trots det så finns det hos sveriges folk liten kännedom om hur det peruanska folket under ledning av Perus Kommunistiska Parti (PKP) beslutade sig för att resa sig mot sina förtryckare och utsugare. Tvärtom, så har massornas krig, folkkriget, utsatts för systematisk smutskastning från USA-imperialismen, tillsammans med världsreaktionen och inte minst revisionismen. Det man hör, och dessvärre det man inte hör, i “traditionell” eller borgerlig media är inte en objektiv skildring, och inte heller bottnar problemet i en brist på källmaterial, utan reaktionär media agerar som reaktionär media gör. Precis som reaktionär borgerlig media rapporterar om folkmordet i Gaza, rapporterar de om folkkriget i Peru, fylld av lögner för att försvara imperialismens intressen och konstruera ett narrativ som gör att folk inte ska stödja revolutionen.
År 1980 var en förvirrande tid för kommunister världen över. Kina hade fallit till revisionismen efter högerns krossande av kulturrevolutionen, Vietnam invaderat Kampuchea och Albaniens revisionism vridit tillbaka klockan. Att många marxist-leninistiska rörelser under denna tid föll var inte så konstigt, när den enda auktoriteten man kunde lyssna på var ideologin. Det är just i denna tid som folkkriget i Peru inleddes den 17:e maj 1980 med en aktion i byn Chuschi, i provinsen Cangallo, i Ayacucho-området. Detta var ett fattigt område där 90% av befolkningen var fattigbönder. Den politiska bakgrunden till denna aktion var att Perus Kommunistiska Parti hade rekonstituerats och hade beslutat att inleda den väpnade kampen och att smida det I Kompaniet i handling. Byråkratkapitalismen i Peru hade gått in i sin allmänna kris. Att byråkratkapitalismen redan hade tömt sina möjligheter att växa gjorde att utsugningen av det peruanska folket hade intensifierats, reallönerna hade sänkts och levandsvilkoren blivit sämre. För att lugna ned massorna och dämpa klasskampen så öppnades de första “demokratiska valen” efter militärdiktaturen, 1968-80. Perus Kommunistiska Partis linje var att avslöja valfarsen och visa för folket att utan makt är allt en illusion.
Här delar vi ett utdrag från tidningen A World to Win från 1995 där första aktionen i folkkriget beskrivs.
“Vi hade varken en Folkets Gerillaarmé eller vapen. Vi inledde tomhänta, men vi hade det huvudsakliga – ideologin; marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande, vårt allsmäktiga och oövervinnerliga vapen. Partiet samlades. Kamraterna från partiets apparater i Regionalkommitté Cangallo-Fajardo, under ledning av Kamrat Norah – vår stora hjältinna, ett exempel på att ge livet för Partiet och revolutionen – antog med ett högtidligt löfte det kommunistiska beslutet att Inleda den väpnade Kampen och att förverkliga folkkrigets första aktion på landet genom att sätta våra liv på spel. Således, fast förenade, förberedde vi oss på att genomföra detta… aktivisterna de flesta av dem unga bönder, den yngsta 11 år, förpliktade sig med knytna nävar att inleda den väpnade kampen.
På detta sätt förbereddes och genomfördes valbojkottsaktionen, där valsedlarna och allt valmaterial brändes, efter en föregående rekognoscering av platsen där valurnorna förvarades, och planen upprättades och aktionen förbereddes. Totalt deltog 12 kamrater. Två av dem närmade sig platsen och utgav sig för att vara poliser och lurade vakten. Ytterligare tio väntade utanför, kamouflerade som bybor. Fem av dem skulle gå in, ta ut allt material och bära det till torget. De andra skulle ansvara för förvaringen. En av dem skulle ha bensin, 3 liter, och med den skulle de bränna alla grejer. När aktionen var avslutad skulle de dra sig tillbaka till en tidigare fastställd plats. När det gäller vapen hade vi knivar. Aktionen var planerad klockan 10 den 17 maj.
Den peruanska armén förde valmaterialet i tre lastbilar med 36 soldater under morgonen den 17 oktober. De lämnade efter sig två lastbilar och fyra soldater. Den andra lastbilen åkte till Cangallo och de lämnade inga soldater kvar i staden. Aktionen genomfördes som planerat.
När soldaterna i den peruanska armén fick nys om händelserna försökte de ta sig tillbaka till staden, men av en slump var deras två lastbilar inte igång. De hade brutit samman och de fick vänta på förstärkningar till nästa dag. På så sätt frambringades framgångsrikt bojkottaktionen av de beväpnade avdelningarna utan vapen och det nya föddes.”
Efter det spred sig folkkriget som en löpeld i Peru. Partiet erövrade vapen från reaktionen, jord från feodalismen och byråkratkapitalismen och vann över massornas förtroende. Sedan dess har Partiet lett ett hjältemodigt krig mot den gamla peruanska staten, stöttad av imperialismen. Att göra uppror är inget som imperialismen välkomnar. Sedan inledandet av folkkriget har den gamla peruanska staten utsatt det peruanska folket för massakrer, folkmord, tvångssteriliseringar och massarresteringar. Det är ett av få länder i världen där det är att bryta mot lagen att bara kalla sig för maoist. Men som Ordförande Mao sa så är det “bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.”
Folkkriget i Peru fortsätter än idag att visa vägen för världens alla revolutionärer. Detta gör de trots imperialismens, världsreaktionens och framförallt revisionismens försök att tysta ned folkkriget i Peru, för att förneka maoismens allmängiltighet, genom att säga att folkkriget är över och imperialismens och den inhemska reaktionens patetiska försök att anklaga PKP och folkkriget för “knarkterrorism”. Vilket är skamlösa lögner!
Vi hälsar den 44:e årsdagen av inledandet av folkkriget i Peru, Perus Kommunistiska Parti och de jordskakande aktioner som skett under våren i provinsen La Pataz, i regionen La Libertad. I Sverige har det skett ett flertal aktioner för att fira 44 årsdagen sedan inledandet av folkkriget.