Uttalande
25 november som kampdag
Denna dag uppmärksammar mordet på de tre systrarna Mirabal 1960. Patria, Minerva och Maria Teresa deltog i det revolutionära arbetet mot USA-lakejen, byråkraten och diktatorn Rafael Trujillo i Dominikanska republiken. De mördades som martyrer i kampen mot imperialismen och patriarkatet. 1981 började den latinamerikanska kvinnorörelsen uppmärksamma årsdagen och anordnade den första Latinamerikanska och karibiska feministkonferensen i Colombia. FN beslutade 1999 att belysa våldet mot kvinnor 25 november i kampanjer som naturligtvis tömts på sitt politiska, antiimperialistiska och revolutionära innehåll. KF har de senaste åren lyft fram årsdagen som en kampdag mot det patriarkala våldet världen över.
Patriarkatet och revolutionen
Det imperialistiska samhället har behållit och utnyttjar den gamla familjekonstellationen där vi kvinnor bär den största bördan för att reproducera arbetskraften. Det innebär att tvätta, utfodra, uppfostra, skjutsa, bära, städa, vårda och klä den befintliga och kommande arbetskraften. Familjen, som sedan gammalt är patriarkal på grund av maktförhållandet inom den, ärvs av kapitalismen för att det är en lämplig och fungerande enhet för konsumtion och (i viss mån) produktion (mat, kläder, hus osv.). I socialistiska samhällen har man istället sökt nya former där kvinnan i större utsträckning deltar i samhällslivet, produktionen och politiken. Man har kollektiviserat och socialiserat hemarbetet under olika arbetslag för att avskaffa arbetsdelningen (och hierarkin) mellan män och kvinnor inom befolkningen. Denna process är inte bara en mekanisk produkt av revolutionen (den nydemokratiska, socialistiska och kulturrevolutionen) utan samtidigt – genom kvinnornas fullständiga deltagande i kampen – en förutsättning och garant för dess seger. Revolutionens framgångar avgör och avgörs av kvinnornas frigörelse från patriarkatets kedjor.
Våldet mot kvinnor
En av fem kvinnor på flykt upplever direkt sexuellt våld. Av de 690 miljoner människor som saknar en tillräcklig matförsörjning på grund av fattigdom är 60 procent kvinnor och flickor. FN rapporterar från det ockuperade Palestina att “Mängden och graden av sexuellt och könsbaserade brott mot palestinier sedan 7 oktober (…) indikerar att specifika former av sexuellt och könsbaserat våld är en del av Israels säkerhetsstyrkors (ISF) operativa förfarande.” I Sverige anmäldes enligt BRÅ 40 338 misshandelsbrott mot kvinnor och flickor 2023. Det är en ökning med fyra procent sedan 2022 och med 12 procent sedan 2014. 8 596 kvinnor anmälde en våldtäkt 2023 i Sverige. Mörkertalen är, som de flesta vet, enorma. Delvis dolt finns också alla trakasserier, ekonomiskt eller socialt tvingande relationer och äktenskap, grooming och hot. 10 procent av svenska män uppger att de någon gång “köpt sex”. Alla dessa fenomen förenas under det patriarkala förtryckets svarta fana. Det finns ingen tvekan om att kvinnor lever under ett särskilt förtryck runt om i världen, i kombination med det rent ekonomiska och politiska imperialistiska förtrycket av massorna. Det råder heller ingen tvekan om att den patriarkala makten har vävts in i den övergripande maktstrukturen. Det finns dock motsatta åsikter i hur strukturen ska slås sönder, vilka som kan leda denna rörelse och vilket förhållande strukturen har till imperialismen.
Imperialismen: byråkratkapitalismen, feodalismen och kvinnorna
Världens länder utvecklas inte jämlikt och isolerade. Länder som supermakten USA, men även rika stater som Sverige, är imperialistiska, med en påtvingande och ibland beväpnad export av kapital till råvarutäta och ”lönsamma” länder. De gör sig rika på och förtrycker därför de exploaterade länderna, som å andra sidan huvudsakligen producerar för att berika investerare i bland annat USA, Sverige eller Schweiz. De blir halv-kolonier. Varje viskning om uppror möts av ursinnig terror från imperialisterna och kampen för fria och nydemokratiska nationer blir därför ett långvarigt och rättfärdigat folkkrig. Denna kamp är kärnan i den antiimperialistiska världsrörelsen, som riktar sig mot imperialisterna, de korrupta lakejerna som regerar i imperialismens tjänst och den typ av feodal kultur som lever kvar. Majoriteten av folket i de förtryckta nationerna, och därmed även kvinnorna, lever av jordbruket. System där en godsägare äger stora jordbruk och fattiga bönder sliter och utsugs lever kvar. Ordningen får understöd av imperialisterna och deras korrupta lakejer för att hålla ordning på landsbygden och leverera bananer, kakao, te, matolja och socker till hela världen. Feodalismen är en rest från den gamla världen som imperialismen håller vid liv. Den för med sig kulturella hierarkier, traditioner och värderingar som är djupt patriarkala och kuvar de kvinnliga massorna.
För att ta ett exempel. I landet Tchad domineras landsbygden av traditionella och religiösa ledare. Bondemassorna arbetar som egendomslösa jordbruksarbetare eller arrenderar en jordplätt. Dynamiken styrs av en uppsättning traditionella lagar som dessutom diskriminerar kvinnor. Kvinnliga bönder får inte ärva och hushåll med ensamstående kvinnor är de fattigaste. Kulturen som alstras innebär barnäktenskap, polygami, trafficking, femicid och könsstympning. Den franska kolonialismen i Tchad härskade till stor del indirekt via lojala sultaner som styrde de regionala jordbrukssamhällena. De tilläts ha en viss regional makt i utbyte mot att exportvägarna ut ur Tchad hölls säkra från räder och att arbetare flyttades till de stora bomullsplantage som var Frankrikes stora ekonomiska intresse. Den indirekta styrningen via lojala feodala auktoriteter levde kvar efter ”dekoloniseringen” där kolonialismen egentligen bara bytte form. Sultanerna och halvfeodalismen behåller sitt grepp om kvinnorna i allians med de korrupta byråkraterna i städerna, den franska och amerikanska imperialismen och deras olje- och uranbolag. Liknande halvkoloniala, halvfeodala och patriarkala strukturer blir som fängelser för kvinnorna i ayatollans Iran, de hindufascistiska kvinnomordens Indien och ockupationens Palestina. Detta är det imperialistiska patriarkatets olika ansikten i de förtryckta länderna.
I de imperialistiska länderna, vars elit lever på både inhemsk och utländsk arbetskraft, visar patriarkatet upp ett annat ansikte. I Europa, Nordamerika, Japan osv. växer en lika kvinnofientlig kultur fram av sexualisering, objektifiering, prostitution, trafficking och pornografi. Samtidigt lever hemslaveriet, underordningen och det ”äktenskapliga” våldet kvar. Den dekadenta liberala kvinnoförnedringen konkurrerar med den fascistiska traditionella kvinnoförnedringen om makten i regeringen – två sidor av samma patriarkala mynt. Domstolarna och polisen misslyckas med att bemöta det fysiska våldet och våldtäkterna; förtrycket innanför hushållets väggar stannar inom familjen. I samma andetag hävdar den svenska imperialismen en ”feministisk utrikespolitik” gentemot sina vapenkunder och byråkratregimer i de förtryckta nationerna. En ”feministisk” försvarsmakt slukar resurser för att ladda upp inför Natos imperialistiska världskrig. Våra förtryckta muslimska systrar jagas i Europa och Sverige av den ”feministiska” fascistiska islamofobin för sin rätt att bära slöja. Bourgeoisin hatar oss och hela världens kvinnomassor.
Kvinnorörelsens olika vägar
Vårt svar på dessa frågor kommer att vara en klasslinje i kvinnorörelsen, där arbetarkvinnorna och kvinnorna i halvkolonierna spelar en historisk roll, och där den fullständiga frigörelsen erövras genom revolutionen. Helheten av de planerade sociala och ekonomiska åtgärder, som är nödvändiga för arbetarkvinnorna, kan genomföras framgångsrikt endast i det fall att statsmakten går över i händerna på arbetarklassens diktatur. Kvinnorörelsen kan alltså inte förhålla sig neutral till den politiska frågan om makten, utan måste tvärtom bli en del av den politiska kampen. Den måste – och kommer att – ta upp kampen mot den härskande klassen och alla de män (även kamrater) som bär på borgerliga eller feodala föreställningar om kvinnor. Det högsta uttrycket för dessa föreställningar är våldet, mordet och våldtäkten. Dessa fenomen väcker en vrede bland kvinnorna. Alla försök att överordna frågan om kvinnans frigörelse över frågan om revolutionen, eller att separera de två från varandra, kommer dock att leda fel. I värsta fall kommer vårt missnöje mot förtrycket att ledas in på den politiska bourgeoisins väg. Rörelsen förvandlas till en individualistisk ”kamp” mellan den enskilda kvinnan som ska bryta sig loss från sin partner och utveckla sig själv som ”entreprenör”, eller till en fascistisk ”kamp” där frågan om patriarkalt våld ses som ett ”importerat rasproblem”. Båda dessa strömningar döljer för kvinnorna de verkliga rötterna till den kvinnofientliga kulturen och separerar den enskilda kvinnans lidande från de sociala sambanden. Särskilt olyckligt blir det när ickeproletära synvinklar på kvinnofrågorna sprids inom arbetarklassen, som annars har en så uppenbar historisk roll att ersätta hela det rådande samhället och samhällskulturen med en ny revolutionär syn på de exploaterande och förtryckande relationer som imperialisternas blodiga klassamhälle tvingat på oss. En korrekt linje i kvinnorågan, under ledning av en politisk förtrupp vägledd av marxismen-leninismen-maoismen, öppnar upp den sanna och revolutionära vägen mot kvinnornas frigörelse. Vi ser upp till de kämpande kvinnorna i folkkrigens partier, väpnade styrkor och organisationer, som omsätter kravet om kvinnornas deltagande i revolutionen i praktiken. De visar att kampen mot patriarkatet är en del av kampen mot den härskade klassen, och måste genomsyra arbetet både inför, under och efter maktens erövring.
Upp till kamp
Vi måste ta upp striden mot det patriarkala våldet i Sverige och hela världen på både kort och lång sikt. Kanaler för prostitution, grooming och människohandel måste slås sönder, den borgerliga kvinnoförnedrande kulturen måste kritiseras och den dubbla arbetsbördan för arbetande kvinnor måste minska. Kvinnojourer och plattformar för ömsesidigt stöd måste skapas och utvecklas. Vi är dock, som proletariatets kvinnor, medvetna om att våra kravs fullständiga lösning kräver arbetarmakt med imperialismens, den borgerliga familjens och patriarkatets upphävande. Alltså världsrevolutionen, där kvinnornas roll är avgörande. Vi accepterar inte att kvinnorörelsen bromsar in för det borgerliga samhällets lagar eller att en imperialistisk ”feministisk utrikespolitik” flygbombar våra systrar i Mellanöstern. Vi deltar helhjärtat i den framåtskridande klassens rivning av det gamla samhället och könsrelationerna. Så möter vi det patriarkala våldet med revolutionärt rättvist våld och hugger av roten till det särskilda förtrycket av kvinnorna.
KROSSA DET PATRIARKALA VÅLDET MOT VÄRLDENS FÖRTRYCKTA KVINNOR!
FRAMÅT FÖR DE KÄMPANDE KVINNORNA I FOLKKRIGEN OCH BEFRIELSEKAMPEN I PALESTINA!
NER MED IMPERIALISMENS BORGERLIGA OCH FEODALA KVINNOFIENTLIGA KULTUR!
FÖR EN KLASSLINJE I KVINNORÖRELSEN!