2016 års avtalsrörelse inleddes med att samordningen inom LO sprack, eftersom 6F* fronderade. Detta var en bra sak, eftersom detta betydde att IF Metalls märke på högst 2,2 procent ifrågasattes. Så länge som LO domineras av IF Metall och andra fackförbund (som verkar inom exportsektorn och som alltid månar om exportindustrins lönsamhet) är samordnade förhandlingar av ondo. Dörren för en potentiell huggsexa för fackförbunden öppnades och för att märket skulle ha kunnat rundats.
Metall satte märket till 2,2 procent. LO och Svenskt Näringslivet gick tillsammans gick ut och uppmanade 6F, som hade ställt krav på 3,2 procent, att hålla sig inom märket, vilket naturligtvis var mycket avslöjande. LO och Svenskt Näringsliv sitter nämligen i samma båt.
De sex fackförbunden i 6F vek snabbt ner sig. Inget fackförbund inom LO lyckades överskrida märket. En del låglönesatsningar skedde i kronor. En del fackförbund, som exempelvis Kommunal, slöt egentligen ett sämre avtal än IF Metalls. Kommunal slöt nämligen ett treårsavtal, som baserar sig på märket för IF Metalls ettåriga avtal. Kommunalarbetarnas löneökningar för avtalets andra och tredje år kommer alltså att baseras på ett märke som ännu inte finns. Därmed har Kommunal avsagt sig rätten att förhandla om sina egna medlemmars löner. I de fackförbund, exempelvis Kommunal, som tillämpar individuell lönesättning, garanterades inte alla samma generella löneförhöjning.
Det skedde inga försämringar i form av sänkta ingångslöner, ytterligare uppluckringar av LAS eller av lagackorden inom t.ex. byggnadssektorn. Men inget hindrar fackförbund som IF Metall och Handels från att bedriva separata förhandlingar om försämringar av LAS. Det skedde begränsade strejker inom byggnadssektorn och medlemmarna på golvet var beredda att fortsätta kampen.
Hur ska den reformistiska fackföreningsbyråkratin bekämpas?
Alltsedan LO bildades 1898 har det pågått en strid mellan en reformistisk linje och en klasskampslinje, efter 1921 oftast ledd av kommunister. Den reformistiska linjen har gått ut på att kontrollera lönekampen och hålla den inom ramen för vad som är acceptabelt för kapitalisterna, d.v.s. bedriva klassamarbetspolitik. Idag behärskar det socialdemokratiska partiet såväl LO-ledningen som fackförbundsledningarna och fackföreningsbyråkratin långt ner på basplanet.
Redan 1907 erkände den reformistiska LO-ledningen paragraf 23 (nuvarande paragraf 32), det vill säga arbetsköparnas rätt att ensamma leda och fördela arbetet och fritt anta och avskeda arbetskraft. Kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen infördes 1928 av en borgerligt dominerad riksdag trots omfattande protester. 360 000 arbetare demonstrerade eller strejkade.
Kollektivavtalslagen, som innebär att stridsåtgärd inte får vidtas under gällande avtal, är inte jämlik just på grund av paragraf 32. 1933 beslöt LO:s representantskap att införa normalstadgar för fackförbunden, som innehöll den s.k. vetorätten, d.v.s. rätten för förbundsstyrelserna att själva bestämma om avtal och stridsåtgärder. Samma år skickade LO:s representantskap ut ett cirkulär, vilket uppmanade förbundsstyrelserna att utesluta kommunister och andra oppositionella arbetare. LO och SAF undertecknade 1938 ett huvudavtal, det s.k. Saltsjöbadsavtalet, som upphöjde klassamarbetet till norm. Bland annat komplicerades förhandlingsordningen för att försvåra strejker och stridsåtgärder där ”tredje man” drabbades begränsades. På LO-kongressen 1941 infördes stadgar, som ytterligare centraliserade LO-ledningens makt över fackförbunden. Fackförbundens målsättningsparagrafer om klasskamp, lönearbetets avskaffande och socialismen tunnades ut för att till sist försvinna. Under andra världskriget förbjöds kommunister att inneha förtroendeuppdrag bland annat i Metallarbetarförbundet.
Under 1960-talet infördes den s.k. storavdelningsreformen i LO, vilken innebar att mängder av avdelningar i förbunden slogs samman till jätteavdelningar. Detta ökade ytterligare avståndet mellan medlemmar och ledning. Hamnarbetarförbundet, som bildades 1972, är ett resultat av en protest mot denna storavdelningsreform. Centraliseringsprocessen inom LO har sedan fortsatt i form av att olika fackförbund slagits samman.
De översta fackföreningsbyråkraterna utgör en arbetararistokrati. De är aktieägare, företagsledare, mångsysslare med statliga och kommunala uppdrag och har löner som direktörer. Många värvas dessutom direkt över till arbetsköparsidan.
Det enklaste sättet för arbetarklassen att bekämpa denna klassamarbetspolitik består i att ta saken i egna händer. Det var vad skedde i slutet av 1960-talet och fram till början 1980-talet. Myten om den permanenta arbetsfreden i Sverige slogs sönder av både hamnarbetarstrejken och gruvarbetarstrejken 1969-70. Under 70-talet skedde också ett allmänt uppsving för arbetarklassens kamp, som innebar ett brott i förhållande till den relativa stiltje, som rådde fram till hamnarbetarstrejken. Antalet strejker ökade, men även omfattningen av strejkerna. Skogsarbetarstrejken 1975 omfattade som mest 15000 strejkande. Strejkrörelsen i Sverige, som var ett resultat av ett uppdämt missnöje, hade inspirerats av såväl Vietnamkriget, student- och arbetarrevolterna i Europa, främst Frankrike, och understötts av snabbt framväxande utomparlamentarisk vänster.
Hamnarbetar- och gruvarbetarstrejken var båda spontana, men det bedrevs ett omfattande solidaritetsarbete till förmån för dessa strejker. Detsamma gällde skogsarbetarstrejken, i vars strejkkommitté dessutom organiserade kommunister ingick. Även om strejkrörelsen mattades av något under andra halvan av 70-talet, så låg den dock betydligt högre än under både 50- och 60-talet. Detta ledde till att den socialdemokratiska regeringen gjorde en rad utspel på 1970-talet som Medbestämmandelagen, LAS (Lagen om anställningsskydd) och förslaget om löntagarfonder (1975) för att försöka ta loven av den framväxande kampenheten. Medbestämmandelagen var i grunden anti-facklig och innehöll både morötter och piskor. Morötternas funktion bestod i att skapa illusioner om «medinflytande», och piskorna utgjordes av antistrejk-delarna, d.v.s. solidaritetsförbudet, de obegränsade strejkböterna och avskedsvapnet. Förslaget om löntagarfonderna skrotades så småningom. Den enda lag som varit värd att försvaras är LAS, som arbetsköparna idag helst vill avskaffa helt. Under 1980-talet började strejkrörelsen klinga av, vilket i tiden sammanföll med den utomparlamentariska vänsterns försvagning.
Högre lön på profitens bekostnad!
I och med att socialdemokratin kontrollerar fackföreningsapparaten, bedrivs också alla avtalsrörelser uppifrån. Eftersom socialdemokratin bedriver klassamarbetspolitik, så är deras utgångspunkt att alla löneökningar ska hålla sig inom ramen för produktivitetsökningarna inom svensk industri för att inte hota kapitalisternas vinster. De vill för allt i världen inte uppmuntra en massrörelse underifrån, eftersom en sådan är svår att kontrollera.
I avtalsrörelsen 2016 propagerade Kommunistiska Föreningen för följande krav förutom det övergripande kravet ”Högre lön på profitens bekostnad!”:
• Kräv minst 4 procent i generell löneförhöjning! Minst 650 kr i månaden i kronor och ören!
• Kräv ett extra lönepåslag i kronor och ören till de arbetargrupper som tjänar under 25 000 kronor i månaden!
• Nej till individuell lönesättning! Varje lönearbetare ska garanteras samma generella löneförhöjning!
• Avskaffa Medlingsinstitutet vars enda uppgift är att hålla ner löneförhöjningarna!
Om inte arbetarna på varje företag och inom varje bransch tar ut så höga löner som möjligt, medför det bara att kapitalets vinster ökar på dessa ställen. De arbetargrupper som idag tjänar sämst har ingenting att vinna på att andra grupper av arbetare håller tillbaka sin lönekamp. Framgångsrik lönekamp inom ett område fungerar sporrande för andra arbetargrupper. Givetvis bör arbetarklassen ägna särskild uppmärksamhet åt de arbetargrupper som tjänar sämst. Detta görs främst genom att dessa låglönegrupper aktivt stöds då de tar upp sin lönekamp.
Därför var det bra att LO:s samordning sprack i år. Det ”märke”, d.v.s. att industrin skulle vara lönenormerande, som IF Metall förordade, ifrågasattes. IF Metall och närstående fackförbund tar enbart ansvar för industrins konkurrenskraft, inflationens utveckling och så vidare. För dem är företagens vinster och aktieutdelningar bara en blind fläck. Bara om IF Metall hade drivit igenom ett avtal, som innebar verkliga reallönehöjningar för sina medlemmar och som kunde sporra andra arbetargrupper till kamp, skulle det ha funnits ett märke, som andra också kunde runda. Det måste bli ett slut på linjen att vissa fackföreningsledare öppet går ut och missunnar andra fackförbund större lönepåslag än deras egna fackförbund. Denna splittring tjänar bara arbetsköparna på. Fackförbunden ska enbart fokusera på medlemmarnas behov och på företagens vinstnivåer.
Det spelar ingen roll om en kommunistisk organisation är svag eller inte; den måste ändå agera. Den som inte ”blandar sig i” i avtalsrörelsen har redan kapitulerat. Det är typiskt att Vänsterpartiet med sina stora ekonomiska och propagandaresurser överhuvudtaget inte formulerade en handlingslinje i denna avtalsrörelse; Norrskensflammans bevakning av avtalsrörelsen var betydligt sämre än Proletärens. Tvärtom måste varje avtalsrörelse utnyttjas för att sprida riktiga idéer, som är i överensstämmelse med arbetarklassens behov.
Enhet på klasskampens grund!
De senaste decennierna har arbetsköparna, deras olika företrädare och allierade, medvetet genomfört en politik, som understödjer osäkra anställningar och som sår splittring i arbetarleden. De fasta anställningarna har minskat från 82 procent av de anställda till 76 procent på 20 år. Under 2014 arbetade 134 000 personer i bemanningsföretagen. 2008 ändrade den borgerliga regeringen reglerna för arbetskraftsimport, så att det numera endast är arbetsköparen som avgör om det råder brist. Lex Laval, Lavallagen, gör det omöjligt för fackförbund att vidta stridsåtgärder för att tvinga utländska företag verksamma i Sverige att teckna svenska kollektivavtal.
Vissa fackförbund har t.o.m. tidigare schackrat bort bestämmelser i LAS mot löneförhöjningar. IF Metall och Handels satte sig tidigare i förhandlingar med arbetsköparnas representanter för att tillsammans med dem ytterligare försämra LAS. Med jämna mellanrum går de borgerliga partierna till propagandaoffensiv för att sänka ingångslönerna, vilket i förlängningen kommer att innebära att de berörda inte kommer att kunna leva på sina löner.
Kommunistiska Föreningen reste därför följande krav i avtalsrörelsen:
• Nej till varje försämring av Las! Avbryt alla överläggningar!
• Inför regler för att begränsa antalet visstidsanställda!
• Nej till sänkta ingångslöner!
• Återinför avdragsrätten för fackföreningsavgifterna!
• Höj arbetslöshetsersättningen till 80 procent av aktuell lön!
• Nej till höjd pensionsålder!
• Avskaffa bemanningsföretagen!
• Utländska företag verksamma i Sverige måste teckna svenska kollektivavtal! Upphäv Lavallagen!
Demokratisera och vitalisera facket!
Sedan 1970-talet har den fackliga organisationsgraden sjunkit från runt 90 procent till drygt 60 procent i Sverige. Detta är delvis självförvållat och beror på att de fackliga organisationerna inte satt tillräckligt hårt mot hårt mot arbetsköparnas offensiv och att medlemmarna inte har mobiliserats till aktiv kamp. Den svenska fackföreningsrörelsen är minst stridsbenägen i hela Norden; danska arbetare strejkar exempelvis femton gånger oftare. Facklig byråkrati kan aldrig ersätta arbetarklassens kollektiva kamp. Därför måste fackföreningsrörelsen demokratiseras och vitaliseras.
Kommunistiska Föreningen reste därför följande krav i 2016 års avtalsrörelse:
• Avtalskraven ska formuleras från golvet och uppåt!
• Avtalen ut på omröstning!
• Kräv att alla företag sluter kollektivavtal med fastställda minimilöner!
• Fri lokal strejkrätt!
• Försvara rätten till fackliga sympatiåtgärder!
• Gör facket till en kamporganisation!
Ett krav som saknas i detta sammanhang rör ombudsmännens ställning, löne- och pensionsvillkor. För det första ska de väljas av de medlemmar som de ska företräda och inte utses uppifrån. Eftersom ombudsmännen nu utses uppifrån, ökar detta också deras beroende av beslutsorganen ovanför. För det andra ska alla ombudsmän, inklusive på central nivå, vara valbara och inte utses på livstid, d.v.s. fram till pensioneringen. För det tredje ska alla ombudsmän, fackförbundsordföranden och LO-ordföranden ha en lön som motsvarar genomsnittslönen för dem de företräder. Slutligen ska de ha samma pensionsvillkor som de medlemmar som de företräder, d.v.s. inte kunna gå i pension vid 60 års ålder i stället för 65. LO-ordföranden och de flesta fackförbundsordföranden har ofta löner som vida överstiger medlemmarnas genomsnittslöner och som i stället matchar lönerna på arbetsköparsidan. LO-ordföranden har en lön på 95 730 kr i månaden, eller 3,5 industriarbetarlöner. Handels ordförande Susanna Gideonsson får 77 761 kronor i månaden från förbundet och ytterligare 72 200 kronor per år för styrelseuppdrag i Folksam Liv och LO-TCO Rättsskydd, d.v.s. över en miljon per år. Man måste också komma ihåg att om ombudsmän får smak på höga löner, kan detta inspirera dem att helt byta sida.
Ett annat viktigt krav är att de fackförbund i LO som har avskaffat den socialistiska ändamålsparagrafen ska återinföra den. Det är visserligen bara en symbolisk markering, men likväl en markering.
En anfallsriktning
Parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” anger den nödvändiga anfallsriktningen för arbetarklassens kamp. Det betyder inte man utlovar att hela fackföreningsrörelsen, hela LO, ska kunna omvandlas till en kamporganisation, eller påstår att det är möjligt.
För det första handlar det inte om att överta den centrala fackföreningsapparaten, vare sig det är fråga om LO:s eller de flesta förbundsapparater, eftersom dessa i praktiken fungerar som utskott till statsapparaten. Det handlar i stället om LO:s 1,5 miljoner medlemmar. Formellt sett existerar fortfarande demokratiska val nedifrån och upp (i flertalet LO-förbund, red).
För det andra finns det ingenting som hindrar en väl sammansvetsad lokal fackförening att fatta beslut om en strejk, eller annan kampåtgärd som maskning, övertidsblockad eller massjukskrivning. En lokal fackföreningsstyrelse kan avgå och i hemlighet utgöra en strejkledning.
För det tredje måste den reformistiska klassamarbetsideologin bekämpas inifrån fackföreningarna, d.v.s. där arbetarna finns. De högersocialdemokratiska fackföreningsledarna kan aldrig avslöjas av enbart propaganda inför arbetarklassens majoritet. Säger inte Stalin:
”Socialdemokratin kan endast avslöjas och reduceras till en obetydlig minoritet inom arbetarklassen i loppet av den dagliga kampen för arbetarklassens konkreta behov. Socialdemokratin måste ställas vid skampålen, inte på grundval av världsrymdens frågor, utan på grundval av den dagliga kampen för arbetarklassen, för att förbättra dess materiella och politiska situation; dvs frågor som rör löner, arbetstiden, hyres- och försäkringsfrågor, skattepolitiken, arbetslösheten, de höga levnadskostnaderna osv. måste spela en viktig, om inte avgörande roll. Att slå socialdemokraterna dag efter dag på grundval av dessa frågor och avslöja deras förräderi – så står uppgiften…”. (J. V. Stalin, Coll. Works, band 7, sid 37)
Därför måste kommunisterna, hur små de än är, ”blanda sig i” avtalsrörelsen.
Slutligen kan endast praktiken avgöra huruvida det är möjligt att slutföra omvandlingen av fackföreningsrörelsen till en kamporganisation, eller om endast delar därav, d.v.s. lokala klubbar och avdelningar kan förvandlas till kamporganisationer. Det kan aldrig avgöras på förhand eller från skrivbordet. Det troligaste är att det krävs ett ännu mer omfattande uppsving än som var fallet på 1970-talet, att den svenska kapitalismen drabbas av en djupgående ekonomisk och politisk kris med följd att klassmotsättningarna skärps drastiskt. Då kommer också arbetarrörelsen att radikaliseras, förutsatt att det finns ett kommunistiskt parti som kan gå i spetsen för kampen. Om den reformistiska fackföreningsbyråkratin i ett sådant läge tillgriper massuteslutningar, består uppgiften i att förvandla dem till generaler utan trupper.
* Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställda Förbund, Målarna och SEKO.
20/7 2016