Det finns ett verkligt – men i stort sett dolt – krig som äger rum på hela den afrikanska kontinenten. Det handlar om Förenta staterna, ett stärkt Ryssland och ett växande Kina. Resultatet av kriget kommer sannolikt att definiera kontinentens framtid och dess globala utsikter.
Det är lätt att lägga skuld på amerikanska presidenten Donald Trump, hans nyckfulla dagordning och impulsiva uttalanden. Men sanningen är att den nuvarande amerikanska militära expansionen i Afrika bara är ett ytterligare steg i fel riktning. Det är en del av en strategi som verkställdes för ett decennium sedan, under president George W Bushs administration, och som aktivt följdes av president Barack Obama.
Under 2007, under förevändning av “kriget mot terror”, konsoliderade USA sina olika militära operationer i Afrika för att upprätta Förenta staternas Afrikakommando (AFRICOM). Med en startbudget på en halv miljard dollar påstods AFRICOM lanseras för engagemang i afrikanska länder när det gäller diplomati och bistånd. Men under de senaste 10 åren har AFRICOM förvandlats till ett centralt led i militära anfall och interventioner.
Men den våldsamma rollen har snabbt förvärrats under det första året av Trumps mandatperiod. Det finns faktiskt ett doldt amerikanskt krig i Afrika, och det utkämpas i namn av krig “mot terrorism”.
Enligt ett reportage från VICE News genomför nu amerikanska trupper under ett år 3500 övningar och militära insatser över hela Afrika, i genomsnitt 10 per dag. USA:s vanliga medier diskuterar sällan detta pågående krig, vilket ger militären gott om utrymme för att efter behag destabilisera några av kontinentens 54 länder.
“Dagens siffra om 3500 markerar en förbluffande 1900 procents ökning eftersom kommandot aktiverades mindre än ett decennium sedan, och det föreslår också en stor expansion av amerikanska militära aktiviteter på den afrikanska kontinenten” rapporterade VICE.
Efter att fyra amerikanska soldaterna ur special forces dödats i Niger den 4:e oktober deklarerade det amerikanska försvarsdepartementets James Mattis följande inför en senatskommitté: Dessa siffror kommer sannolikt att öka när USA utvidgar sin militära verksamhet i Afrika.
Mattis, som andra militärbyråkrater i de två tidigare statsförvaltningarna, motiverar de amerikanska militära insatserna som en del av pågående kamp mot terrorism. Men sådant kodspråk fungerar som en förevändning för USA att ingripa i och utnyttja en massiv region med en stor ekonomisk potential.
Den gamla koloniala “Scramble for Africa” återupplivas av globala krafter som fullt ut känner omfattningen av de outnyttjade ekonomiska resurserna på kontinenten. Medan Kina, Indien och Ryssland var och en utvecklar ett unikt tillvägagångssätt för att influera Afrika satsar USA mestadels på det militära alternativet vilket kommer att faörorsaka en otrolig skada och destabilisera många nationer.
2012 års kupp i Mali, utfördes av en USA-utbildad kapten i armén, Amadou Haya Sanogo, och det är bara ett exempel.
Under 2013 varnade USA:s statssekreterare Hillary Clinton för en “ny kolonialism i Afrika (där det är) lätt att komma in, ta ut naturresurser, betala ledare och dra”. Clinton har självklart har rätt, men hon hänvisar till Kina, inte hennes eget land.
Kinas ökande inflytande i Afrika är uppenbart, och Pekings praxis kan vara orättvist. Kinas politik mot Afrika är dock mer civil och handelsfokuserad än den militärcentrerade amerikanska strategin.
Tillväxten i handeln mellan Kina och Afrika sker enligt en FN-nyhetsrapport från 2013 i en riktigt “hisnande takt” eftersom den ökade från cirka 10,5 miljarder dollar per år 2000 till 166 miljarder dollar 2011. Sedan dess har det fortsatt i samma imponerande takt.
Men den här tillväxten är kopplad till många initiativ, vilket medför många miljarder dollar i kinesisk kredit till afrikanska länder för att utveckla en nödvändig infrastruktur. En del gick till att finansiera “African Talents Program” som är utformat för att utbilda 30 000 afrikanska yrkesmän och -kvinnor inom olika sektorer.
Det borde inte förvåna någon att Kina överträffade USA som Afrikas största handelspartner redan 2009.
Den verkliga kolonialismen, som Clinton nämnde i sitt tal, uttrycks i USA:s egen uppfattning och i dess beteende gentemot Afrika. Detta är inte en överdrift utan i själva verket något som motsvarar vad USA: s president Trump själv har uttryckt.
Under en lunch med nio afrikanska ledare i FN i september uttryckte Trump en typ av tankegångar som inspirerade de västerländska ledarnas koloniala förhållningssätt till Afrika under århundraden.
Strax efter att han uppfann det icke-existerande landet “Nambia”, skröt Trump om sina “många vänner som kommer till dina (afrikanska) länder för att försöka bli rika.” “Jag gratulerar dig,” sa han, “de spenderar mycket pengar.”
Följande månad lade Trump till Chad (sitt lands hängivna “anti-terrorism”-partner) till listan över länder vars medborgare är förbjudna att komma in i USA.
Med tanke på att Afrika har 22 muslimska majoritetsländer, avstår den amerikanska regeringen därmed från en långsiktig diplomatisk vision i Afrika och går i stället alltmer in i på den militära vägen.
Den amerikanska militära kampanjen verkar inte heller vara en del av en övergripande politisk strategi. Den är lika alarmerande som den är nyckfull, vilket återspeglar den amerikanska ständiga övertron på militära lösningar på alla slags problem, inklusive handel och politisk rivalitet.
Jämför detta med Rysslands strategiska förhållningssätt till Afrika. De återknyter gammal vänskap med kontinenten och Ryssland följer Kinas strategi för nya engagemang (eller i det här fallet, återinträde) genom utveckling och gynnsamma handelsvillkor.
Men till skillnad från Kina har Ryssland en omfattande agenda som innehåller vapenexport, som ersätter amerikanska vapen i olika delar av kontinenten. För Moskva har Afrika också outnyttjad och enorm potential som en politisk partner som kan stärka Rysslands ställning i FN.
Medvetna om den uppenbara globala konkurrensen arbetar några afrikanska ledare nu för att hitta nya allierade utanför det traditionella ramverket i väst som har kontrollerat stora delar av Afrika sedan slutet på traditionella kolonialismen för ett antal decennier sedan.
Ett talande exempel var Sudans president Omar al-Bashirs novemberbesök i Ryssland och hans möte med president Vladimir Putin. “Vi har drömt om det här besöket länge” berättade Al-Bashir Putin och “vi behöver skydd mot USA:s aggressiva agerande“.
Det eftertraktade skyddet inkluderar ett av Ryssland utlovat engagemang i moderniseringen av den sudanesiska armén.
Uppmärksam på Rysslands afrikanska kontakter, slår USA tillbaka med ett militära medel och lite diplomati. Det pågående amerikanska minikriget på kontinenten kommer att driva kontinenten längre mot en avgrund av våld och korruption, vilket kan passa Washington bra, men det kommer att leda till ett otroligt elände för miljontals människor.
Det råder ingen tvekan om att Afrika inte längre är en exklusiv västerländsk zon som utnyttjas fritt. Men det kommer att ta många år innan Afrika och dess 54 nationer verkligen är fritt från ett envist neokolonialt tankesätt som grundas i rasism, ekonomiskt utnyttjande och militära interventioner.
(Föreningen delar inte nödvändigtvis allt som uttrycks i artikeln)