“Full sysselsättning är det övergripande målet för den socialdemokratiska ekonomiska politiken”, skriver Socialdemokraterna i sitt partiprogram. Samtidigt accepterar de en arbetslöshet på cirka 7 procent. Detta är något som borde intressera alla lönearbetare eftersom arbetslösheten är den faktor som främst håller nere lönerna överlag (1).
För några år sedan avslöjades att både Socialdemokraterna och Moderaterna accepterat konceptet “jämviktsarbetslöshet” som i praktiken innebär ett accepterande av en öppen arbetslöshet på ca 7 procent. Regeringen har inte ändrat sin inställning och enligt flera forskare utgår de från teorin om “jämviktsarbetslösheten” när de lägger upp statsbudgeten:
“En för högt skattad jämviktsarbetslöshet från Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet kan ha betydelse för reformutrymmet och kan därmed leda till en för stram finanspolitik. Felaktiga skattningar riskerar på så sätt att cementera en hög arbetslöshet genom att fler blir långtidsarbetslösa och kommer allt längre bort från arbetsmarknaden.”
Vad har regeringen gjort i praktiken för att offensivt minska arbetslösheten? Tidigare var beredskapsarbeten ett sätt som användes. Före 1983 fanns omkring 60.000 anställda i beredskapsarbeten. 1997 hade antalet minskats till 10 000. Regeringens mål är det ska finnas 5000 beredskapsarbeten 2020. Vad är det som hindrar dem att införa beredskapsarbeten i samma omfattning som före 1983? Finns det mindre resurser nuförtiden? Knappast. Regeringen har accepterat konceptet “jämviktsarbetslöshet” och har inte den politiska viljan att aktivit bekämpa arbetslösheten på ett sätt som hotar “jämviktsarbetslösheten” samtidigt som påstår att de har “full sysselsättning” som mål. I praktiken så tvingas flera hundratusen personer leva ett miserabelt liv för att hålla uppe kapitalisternas profiter. Socialdemokraterna styr staten i kapitalistklassens tjänst och är i praktiken den sociala misärens parti.
Ökande löner leder inte automatiskt till högre inflation
Teorin om jämviktsarbetslösheten bygger på att om arbetarklassen utsätts för tillräckligt omfattande arbetslöshet leder detta till sänkta lönekrav och därmed vidare till att inflationen begränsas till den som uppkommer genom företagens prishöjningar. Föreställningen att ökade löner automatiskt leder till högre priser och inflation är felaktigt. Om arbetarna inom en yrkesgrupp lyckas höja sina löner så leder inte det omedelbart till att kapitlisten kan höja sina priser. Det finns ju som bekant en konkurrens som gör att ett enskild kapitalist inte kan höja sina priser hur som helst (2). Om inte kapitalisten kan höja priserna så tas löneökningen istället av kapitalisternas profiter.
(1) Se Marx, Kapitalet band I. “I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal, av den utsträckning, vari industrin ibland tar in arbetare och ibland kastar ut dem.”
(2). Se “Gör facket till en kamporganisation“, s 18.
