Genusvetaren Helena Hill har undersökt hur “eftersatt” kvinnokampen var “inom vänsterns organisationer”på 70-talet naturligtvis särskilt med fokus på KFML/SKP som var det starkaste utomparlamentariska partiet.
Av vad som framgår av recensioner av boken så framställs KFML/SKP som särskilt dåligt på att driva kvinnofrågor vilket säkerligen inte stämmer.
“Kvinnofrågor kunde av ideologiska skäl inte få plats i denna 70-tals-vänster, menar hon: ”Det starka maskulina arbetarklassideal som dominerade gjorde därmed kvinnokampen mer eller mindre omöjlig.”
Detta framstår som mer eller mindre som en ren lögn, se t.ex. SKP:s dokument från den andra kongressen. Om man ska ska tro Helena Hill så måste kongressmaterialet vara en ren bluff:
“KVINNORNAS KAMP FÖR RÄTT TILL ARBETE OCH JÄMSTÄLLDHET har utvecklats betydligt. De strejker som genomförts av städerskorna, av sömmerskor på Brason i Gällivare, Algots i Borås och flera andra kvinnogrupper har ingjutit mod bland de arbetande kvinnorna. I
kollision med LO-och SAP-ledningen har en bred opinion inom och utom det socialdemokratiska partiet krävt en allmän arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag. Regeringen och de borgerliga partierna har sökt avleda denna opinion och förvandla sextimmarskravet till ett krav endast för småbarnsföräldrar. Denna särlösning är direkt reaktionär och skulle i
praktiken förstärka kvinnans roll som arbetskraftsreserv. På en rad orter i landet har kvinnogrupper av lokal karaktär och progressiva Grupp 8-grupper utfört ett bra arbete och aktiverat kvinnorna i kampen för sina intressen.”
Att det fanns ett motstånd mot borgerlig femninism som försöker ena alla kvinnor oavsett klass framgår av kongressmaterialet men den bild som målas upp är att kamp för kvinnofrågor generellt var undertyckt.
“V. Kvinnokampen
SKP:s första kongress tog upp kvinnofrågan, bl a från programpunkten »För kvinnans frigörelse» (i »För ett socialistiskt Sverige»). Denna programpunkt innefattade bl a följande krav:
Rätt till förvärvsarbete åt alla kvinnor!
Rätt till bra daghemsplatser och fritidshem åt alla som behöver! Arbetslöshetsersättning om man inte får jobb på grund av brist på daghem.
Uppdelningen av arbetsmarknaden i en del för manliga och en del för kvinnliga yrken måste bort!
Nej till exploateringen av kvinnan i prostitution, pornografi och reklam!
Det har emellertid under hela kongressperioden funnits motsättningar inom partiet i kvinnofrågan.
Dessa motsättningar har varit skarpa – tidvis antagonistiska och debatten har haft en del hätska övertoner – och partiet har fortfarande inte fullt enats. Det måste ifrågasättas om det var lämpligt överhuvudtaget – liksom i en rad andra frågor – att föra denna debatt offentligt.
Oenigheten visade sig strax efter kongressen på partiets kvinnokonferens den 8-9 juni 1974.
Konferensen slog fast följande linje och följande huvudfrågor: »Rätt till förvärvsarbete för kvinnorna! Sex timmars arbetsdag med full lön till 1980 – 7 timmars arbetsdag i 1975 års avtalsrörelse! Lika lön för lika arbete! » – och vidare – »Kostnadsfri plats på bra daghem och
fritidshem för alla barn! » Det betonades i resolutionen att rätten till förvärvsarbete är det grundläggande kravet i kvinnokampen och att sex timmars arbetsdag är ett gemensamt krav för kvinnor och män, dvs i första hand en fackligt-politisk fråga. Partistyrelsen antog en resolution på sitt möte november-december 1974. En utåtriktad resolution publicerades i Gnistan 46/74, vilken slog fast huvudkraven från tidigare. Partistyrelsen uttalade också i sin resolution angående kvinnorörelsen:
»Vi välkomnar den ökade aktiviteten bland kvinnorna, som den framväxande kvinnorörelsen är ett tecken på. Grupp 8 och kvinnogrupper av liknande karaktär – och alla kvinnor som kämpar för likaberättigande och bättre förhållanden – bör få vårt stöd och i vårt arbete kommer vi så långt som möjligt att söka samordna aktioner för att uppnå bästa möjliga resultat i de viktiga frågor, som är gemensamma. Kvinnoförtrycket splittrar klasskampen.»
De viktigaste stridsfrågorna i kvinnofrågan har varit:
1. Partiets huvudkrav, rätten till arbete för kvinnorna.
2. Frågan om en avgränsning mot feminismen och
3. Partiets roll i kvinnokampen och hur kvinnorörelsen skall organiseras.
Samtidigt har utvecklingen självt visat att huvudinriktningen måste bestå i att partiet framför allt söker delta i, utlösa och leda de arbetande kvinnorna – framför allt proletariatets kvinnor – kamp direkt ute på arbetsplatserna. Just städerskestrejkerna har betytt mest för kvinnokampens utveckling de senaste åren. Kvinnokampen är i första hand en klassfråga och proletariatet, som består av både kvinnor och män, kan endast uppnå befrielse gemensamt. Men det är helt nödvändigt att finna särskilda organisationsformer för kvinnokampen – oavsett om detta sker genom att partiet upprättar egna organ eller arbetar i befintliga kvinnoorganisationer. Detta får praktiken utvisa. Det är viktigt att debatten i kvinnofrågan fortsätter under den kommande kongressperioden.”
(Vi har inte läst hennes bok. Återkommer i denna fråga).
