I den moderna fascistiska rörelsens världsbild ingår föreställningen att jihadister håller på att ta makten i Europa som en del av en inbillad kamp mellan den ”kristna och islamiska civilisationen”.
I Tyskland ligger enligt uppgift Feindliche Übernahme (Fientligt övertagande) högt på bestsellerlistorna, i Danmark spåddes nyligen att landet riskerar att bli muslimskt kalifat under innevarande sekel (Storhedsvanvid) och en person som vill förbjuda islam blev nästan invald i Folketinget för ett tag sedan.
Sverigedemokraternas ledare skrev så här i en ökänd debattartikel:
”Som sverigedemokrat ser jag detta (islam -red) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”
Den fascistiska världsbilden har spridit sig och vinner insteg bland personer med ”vänsterprofil” vilket märks särskilt bland alla dem som nu hyllar Amineh Kakabaveh i samband med uteslutningen från Vänsterpartiet:
”Grattis Sverige till en etablerad Islamisk stat och utropad Kalifat snart i fler förorter”, skrev riksdagskvinnan Amineh Kakabaveh.
Med anledning av Amineh Kakabavehs artikel om ”Männens diktatur” (de ”islamiska” männen -red) skrev en kvinnlig skribent som bott i Rinkeby i nästan 50 år följande:
” ’ Männen i förorten ’ utövar inte bara hedersvåld, förtrycker kvinnor, slänger ut sina fruar från balkongerna. Nu har de gått och blivit ”Jihadister” också (jag har än så länge inte stött på någon Jihadist, men jag har hört att det lär finnas). …
Vilka är då ”männen i förorten”? Till övervägande del består de av männen i storstädernas arbetarklass. Trots en hög arbetslöshet är det fullt av folk på väg till jobbet, på tunnelbaneperrongerna i Husby, Tensta, Rinkeby. Alby, Fittja o.s.v., både män och kvinnor. Även om man är arbetslös, tillhör man inte makteliten i samhället. Den arbetslöse är inte fri, du har anmälningsplikt på arbetsförmedlingen.”
Söndra och härska
Det som pågår är en process där en stor del av den härskande klassens politiska representanter driver en politisk linje som splittrar upp arbetarklassen. De infödda arbetare som tror på den fascistiska världsbildens föreställning om ett ”kalifat” känner knappast någon sympati med de som lever i det inbillade ”kalifatet” och dras med i hetsen för ”hårdare tag” i kampen mot ”vårt största utländska hot”.
Vägar framåt?
Måste man inte ”ta upp kampen mot islamismen” som en av många reaktionära strömningar? Jo men inte på det sättet som de fascistiskt influerade tror. Man tar inte upp kampen genom att råattackera och demonisera utan att genom att dra med sig religiösa arbetare i kampen och i vår egen rörelse precis som arbetarrörelsen gjorde i Sverige i början av 1900-talet när folk i Sverige var mycket religiösa. Religiositet har aldrig hindrat majoriteten av de religiösa från att kämpa för sina dagskrav. Det gör den inte heller idag.