Marxistiskt Forum är Kommunistiska Föreningens teoretiska tidskrift. Vi i redaktionen kommer att lägga upp artiklar från det näst senaste numret (2018) med jämna mellanrum. Det senaste numret (2019) säljs till våra kontakter via sympatisörer. Alla nummer som vi lägger upp kan hittas här. Vi accepterar insändare, mejla till kommunisten@riseup.net om du är intresserad.
***
Ledare: Kampen fortsätter
Valrörelsen i Sverige är över och valresultatet är klart, men inte regeringsbildningen (se artikel på annan plats i detta nummer).
Men för Kommunistiska Föreningen, som har som målsättning att återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti, är detta ingen avgörande fråga, eftersom den kommande regeringen under alla förhållanden kommer att bli pest eller kolera.
Det viktiga idag för en kommunistisk organisation är att mejsla fram en riktig ideologisk och politisk linje, som kan ge framgång i den fortsatta klasskampen, stärka organisationen och stärka arbetarklassens positioner. Detta bara ske genom att den ideologiska och politiska linjen prövas i praktiken, i massrörelsen.
Idag befinner sig den svenska arbetarklassen på defensiven. Den har befunnit sig på defensiven alltsedan 1980-talet, då det inleddes en nyliberal politisk offensiv. Monopolborgerskapet har gått till frontalattack mot arbetarklassens ekonomiska och politiska ställning med benäget bistånd av de borgerliga partierna, som hela tiden drivit socialdemokraterna framför sig. Vänsterpartiet, som har koncentrerat sin verksamhet till de parlamentariska församlingarna, har aldrig kunnat bjuda något effektivt motstånd. Denna utveckling underlättades av att den s.k. utomparlamentariska vänstern med SKP i spetsen kollapsade på 1980-talet.
För det första måste en revolutionär linje som bygger på den maoistiska traditionen vinna hegemoni inom den utomparlamentariska vänstern. Detta kan bara ske genom öppen teoretisk kamp mot allsköns avvikelser inom vänstern, mot revisionism, höger- och vänster opportunism, trotskism och anarkism. Det förutsätter också att maoisterna förmår formulera en riktig handlingslinje i klasskampens alla frågor, vars riktighet bekräftas i praktiken.
För det andra måste alltså kommunisterna formulera en riktig handlingslinje i klasskampens alla frågor. Det gäller kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena. På dessa punkter kan Kommunistiska Föreningen utgå från den kommunistiska rörelsens samlade historiska erfarenheter, särskilt det framgångsrika massarbete som KFML/SKP i närtid bedrev på arbetsplatserna och i fackföreningarna under parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!”. Men KFML/SKP tillämpade också masslinjen i hyreskampen och i andra sammanhang.
För det tredje måste kommunisterna tillämpa en djärv enhetsfrontstaktik. Enhetsfrontstaktiken syftar till att åstadkomma största möjliga enhet och slagkraft i varje enskilt slag, på varje kampområde, genom att ena alla som kan enas kring en plattform eller en uppsättning krav. Den aktuella huvudmotsättningen bestämmer utformningen av enhetsfronten. Även på detta område har den kommunistiska rörelsen rika erfarenheter att ösa ur, från såväl Komintern, Kinas Kommunistiska Parti som den maoistiska rörelsen på 1960- och 1970-talet.
Slutligen måste den kommunistiska rörelsen hålla den proletära internationalismens fana högt. Kampen i de förtryckta neo-koloniala länderna, mot utländska aggressorer och inhemska härskare, och kampen mot borgerskapet inom det imperialistiska blocket är sammantvinnade med varandra, understödjer och betingar varandra. Det bästa exemplet på detta var framväxten av DFFG fr.o.m. 1960-talet, som stödde de indokinesiska folkens kamp mot USA-imperialismen. DFFG blev den viktigaste solidaritetsrörelsen med Indokinas folk inom det imperialistiska blocket. Samtidigt hade kampen i Indokina, som slutade med seger 1975, tillsammans med kulturrevolutionen, en mycket stor betydelse för radikaliseringen av ungdomen och arbetarklassen inom det imperialistiska blocket, inklusive Sverige.
Men världsläget förändras hela tiden. Det socialimperialistiska Sovjetunionen och det s.k. socialistiska lägret kollapsade. Idag återstår bara den ena supermakten, USA, som ekonomiskt och politiskt befinner sig på nedåtgående. Rivaliteten mellan USA och den uppåtgående supermakten Kina ökar, fr.a. i Asien, Afrika och Latinamerika. Den kamp som de arbetande massorna i dessa världsdelar för mot utländsk aggression och inhemska förtryckare har aldrig upphört. Kampen kommer säkerligen att ta fart igen och understödjas av revolutionära partier runtom i världen, på samma satt som kampen mellan proletariat och borgerskap inom det imperialistiska blocket återigen kommer att blossa upp.