Aktivister i Kommunistiska Föreningen genomförde en manifestation utanför den kinesiska ambassaden i Stockholm för att visa stöd till de unga revolutionärerna i Kina som deltog i den internationella kampanjen för att fira 130 årsdagen av Ordförande Mao. Kommunistiska Föreningen genomförde denna aktion för att markera skiljelinjen mellan marxism och revisionism och skiljelinjen socialism och socialimperialism. Vi ger vårt fulla stöd till kommunisterna i Kina som anammar marxismen-leninism-maoismen idag och kämpar mot den socialfasctiska kinesiska staten lett av de parasiter och blodsugare som utger sig för att vara Kinas kommunistiska parti.
Kamraterna höll upp banderoller utanför den kinesiska ambassaden med parollerna på svenska: Stöd de unga revolutionärerna i Kina! Leve Maoismen! Död åt socialimperialismen! Det fanns även banderoller med paroller på kinesiska: Bekämpa revisionismen! Det är rätt att göra uppror!
Frågan om Folkrepubliken Kina är idag av yttersta vikt för alla som vill anamma maoismen. Innan Folkrepubliken upprättades vilade två stora berg med förkrossande tyngd på Kina: den inhemska feodalismen och den utländska imperialismen som ingick i en allians: det kinesiska folket led inte bara under trycket av ett brutalt samhällssystem utan av ett brutalt samhällssystem, vars förtryckande och parasitära karaktär framhävdes av den koloniala överbyggnad som de imperialistiska staterna tvingat på Kina. Från och med Opiumkriget och Nankingfördraget 1842 då England inledde raden av de s. k. ojämlika fördragen med Kina och fram till 1911 förskaffade sig de imperialistiska staterna — England, Frankrike, USA, Tyskland, Ryssland, Japan kontroll över Kinas tulluppbörd, utrikeshandel, kommunikationer och bankväsen. De lyckades inte stycka upp Kina. Landet var, som den tyske generalen von Waldersee observerade kring sekelskiftet, helt enkelt för stort för den uppgiften. Men de lyckades förvandla Kina till en halvkoloni, vilket i sin tur tenderade att konservera det bestående halvfeodala systemet med dess härskande klasser och grupper: godsägare, ockrare, byråkrater, militarister och comprador- köpmän. Den feodala basen som byråkratkapitalismen, imperialismens missfoster i de förtrycka nationerna, utvecklades på var extremt eftersatt och produktivkrafterna kunde likna medeltida förhållanden på landsbygden, där den absoluta majoriteten av befolkningen levde.
Det är på denna bas som Kinas Kommunistiska Parti (KKP) kunde inleda folkkriget och byggde upp en ny stat. KKP gick till landets djupaste och bredaste massor, organiserade de i klasskampen och byggde upp en dubbelmakt mot reaktionen och fyllde det politiska vakuum som fanns där reaktionen var svag. I motsats till den reaktionära staten, ledd av Kuomintang (KMT), byggde den nya kinesiska staten upp folkets områden. Genom KKP:s massarbete mobiliserades massorna i folkkriget och in i folkarmén. KKP:s och KMT:s arméer skilde sig där Arbetarnas och böndernas röda armé, senare Folkets befrielsearmé (FBA), var demokratisk och leddes av det Kommunistiska Partiet som levde och producerade med folket och var uppbyggd av revolutionär entusiasm och medvetenhet medan KMT:s armé, den Nationella revolutionära armén, var byråkratisk, parasitär och plundrande gentemot folket och var uppbyggd av legoknektar, tvingade eller betalda, för att mörda sina klassbröder och systrar. När Japan invaderade Kina och arméerna ingick i en temporär allians kunde skillnaderna mellan de olika arméerna synliggöras för fler och KKP kunde därav vinna än mer stöd. När det kinesiska folket fullbordade den demokratiska revolutionen genom att ena alla de klasser som utgjorde det kineisiska folket, proletariatet, bönderna, småborgarskapet och den nationella bourgeoisien mot feodalismen, byråkratkapitalismen och imperialismen 1949; så utropades Folkrepubliken Kina. Vid denna tidspunkt avslutades den demokratiska revolutionen och oavbrutet inleddes den socialistiska revolutionen.
År 1956 avskaffades huvudsakligen det individuella ägandet inom jordbruk, hantverk, kapitalistiska industrier, handel och produktionsinstrument. Kollektiva metoder infördes i jordbruket över hela landet. Den socialistiska omvandlingen slutfördes i huvudsak och det socialistiska samhället bildades i Kina. Kinas ny-demokratiska stat förvandlades till en socialistisk stat. Istället för att sträva efter vinster, i socialismen, planerades produktionen för att uppfylla samhällets behov. Under denna perioden hade det socialistiska Kina inga interna eller externa lån. Kina spelade rollen som en revolutionär bas för att främja den socialistiska revolutionen. Socialistiska Kina och Socialistiska Albanien var efter Chrusjtjovklickens återupprättande av kapitalismen i Sovjetunionen de enda länder som var oberoende av det världskapitalistiska imperialistiska marknadssystemet och av de områden som kontrolleras av de två supermakterna (USA och Sovjetunionen). På grundval av politiken för “självförsörjning” inleddes rörelserna “Stora språnget Framåt” och “Ta vara på revolutionen, främja produktionen” i socialistiska Kina för att bygga upp en stark socialistisk ekonomi.
Under socialismen fortsatte revolutionen. Tvålinjeskampen i Kina under uppbyggandet av socialismen var hård eftersom det fanns olika vägar att organisera produktionen. Högern i KKP fick ofta stöd av högre samhällsskikt, såsom rika bönder och småborgarskapet, och fokuserade mest på att öka prodkutionskvoter och hade en kommandoistisk inställning mot massorna medan vänstern i KKP fick stöd av de djupaste och bredaste massorna, framförallt av fattig och mellan bönder och proletariatet, och fokuserade på att främja klasskampen för att sätta politken i befäl. De mobiliserade massorna i produktionen och utgick från massornas initiativ och behov. När kapitalistfarare och giriga byråkrater, såsom Lin Biao och Liu Shaoqi, började att utvecklas till ett nytt borgerskap, stött av högern i partiet, och försökte föra Kina in på en kapitalistisk väg genom att sätta massornas krav åt sidan och tysta ned oppositionen, så inledde KKP den stora proletära kulturrevolutionen (SPKR) som ett svar på den utveckling som skedde i Kina och som hade skett i Sovjetunionen. Under SPKR mobiliserades miljontals massor till att göra sig av med alla gamla rester från de tidigare samhällena genom att bedriva kamp mot borgerliga idéer på universiteten, avsätta kapitalistfarare i partiet, bedriva massiva kritikkampanjer mot felaktiga idéer och genom att bedriva klasskamp inom produktionen. Genom att sätta politiken i befäl kunde det kinesiska folket upphöja socialismen i Kina till en ny nivå. ”Det är rätt att göra uppror” och ”bombardera högkvarteren” var massorna slagord.
Kulturrevolutionen såg till att socialismen i Kina överlevde 10 år till. Men efter Ordförande Maos död kunde högern i partiet, lett av Deng Xiao-Ping och Hua Guofeng, med toppskiktet i FBA genomföra en statskupp däri de arresterade medlemmarna ur kulturrevolutionskommittén, Sirenbang (De fyras gäng), vilken Jiang Qing, Ordförande Maos fru, ingick och medelst våld kunde FBA krossa SPKR och det stora folkkliga motståndet. Kapitalismen var återinförd. När revisionister kommer till makten så kommer bourgeoisien till makten. Mao Tse-Tung jämförde den stat som bildades av återinförandet av kapitalismen i Sovjetunionen med tysk fascism. Detsamma kan sägas för det Kina som Hua Guofeng och Deng Xiao-Ping skulle bygga. Avskaffandet av folkkommunerna, inflöddandet av utländskt kapital och utlandsinvesteringar stog nu på dagordningen samtidigt som de som fortsatt kämpade för socialismen tystades ned bakom lås och bom. ”Fattigdom är inte socialism. Att vara rik är härligt” och ”låt några bli rika först” kommenterade Deng Xiao-Ping om sina reformer. Det är tydligt att Ordförande Mao hade rätt när han beskrev Deng Xiao-Ping på följande vis i som citeras i ”Ordförande Maos huvud direktiv” 1976 strax innan statskuppen:
”Denna person, han förstår inte klasskampen; han har aldrig hänvisat till denna nyckellänk [klasskampen]. Fortfarande är hans budskap “vit katt, svart katt”, och han gör ingen skillnad mellan imperialism och marxism. Han säger, “närhelst det finns en kampanj tenderar den att skada de gamla arbetarna och den erfarna kadern”. Så att motsätta sig Chen Duxiu, Qu Qiubai, Li Lisan, Luo Zhanglong, motsätta sig Wang Ming, Zhang Guotao, motsätta sig Gao Gang, Peng Dehuai, Liu Shaoqi, Lin Biao, allt detta var skadligt? Han säger att “det råder en kris inom utbildningen, studenterna studerar inte”. Han har själv inte studerat, han förstår inte marxismen-leninismen, han representerar kapitalistklassen. Han säger att han “aldrig kommer att upphäva domsluten”, han är inte pålitlig. Xiaoping talar aldrig från hjärta till hjärta, så andra fruktar honom och vågar inte tala med honom, och han lyssnar inte heller på massornas åsikter.”
Indiens kommunistiska parti (maoisterna) förklarade denna process av resturation på föjande vis:
”Sålunda återupprättades kapitalismen i Kina och världsproletariatet stod inför ett historiskt nederlag ännu en gång. Vi kan förstå denna utvecklingsprocess i den kapitalistiska restaureringen i Kina och de kvalitativa förändringarna i endast ur ett historiematerialistiskt perspektiv. (…) Hur är det då med återupprättandet av kapitalismen i Ryssland och Kina? Är inte detta ett återupplivande av tidigare stadier? Nej! Varför? Därför att socialismen endast är ett övergångsstadium mellan kapitalism och kommunism. I sig själv är den inte ett nytt stadium i den sociala utvecklingen. Under hela perioden av social omvandling kommer det att finnas en kamp mellan revolutionära och kontrarevolutionära krafter. Den materiella grunden för kapitalistiska relationer fortsätter i socialismen. Det är därför kapitalistiskt återupprättande av ett nytt slag är möjligt under denna period. Restaurationen av kapitalismen är inte detsamma som att återuppliva kapitalismen. Segrar och nederlag fortsätter att inträffa. Kina var oberoende av den yttre imperialistiska världen under den socialismens period. Det var inte längre riktigt “outvecklat” vid tiden för Maos död. Landet hade redan gjort stora framsteg i den oberoende utveckling av sin ekonomi under socialismens period. Ännu viktigare var att den byråkratiska kapitalistklass som växte fram ur partiet under perioden av återupprättande av kapitalismen i Kina var oberoende av utländsk imperialistisk kontroll. Det var denna klass som grep makten efter Maos död. Det finns ingen chans för denna klass att återuppliva det gamla halvkoloniala, halvfeodala systemet. Det beror på att denna klass’ intressen är sammanflätade med monopolkapitalismens utveckling. Som en del av detta etablerade denna klass först kontroll över landets ekonomi landet och genomförde senare flera reformer. I en process etablerade den statlig monopolkapitalism med kinesiska särdrag.” (China – a new Social-Imperialist power! It is integral to the World Capitalist-Imperialist system, 2021)
Idag bär Kina en falsk flagga. De vajar en hammare och skära samtidigt som barn sliter i deras fabriker och kinesiskt kapital växer sig stort i hela Asien, Afrika och Latinamerika. Kina är idag en socialfasctisk stat. Fascism defineras som:
1) inskräkningar på liberaldemokratiska rättigheter,
2) korprativism,
3) filosofisk eklekticism.
Inskränknigarna på liberaldemokratiska rättigheter ser vi i tex strejkbrytandet, förbjudandet av demonstrationer, gripandet av politska dissidenter, brist på press och yttrandefrihet, strejkbrytningar och brist på yttrandefrihet. Det bör även nämnas förföljesen av revolutionärer och det särskilda förtrycket av minoriteter, såsom folkmordet mot uyghurerna i Xinjang. Korprativismen uttrycks i statens baserande på företagen vilket blir en negationen av det parlamentariska och ger ett språng i det exekutiva. Den filosofiska eklekticismen uttrycks i att Kina kallar sig för socialistiskt, men tillämpar fascism. De säger att de använder marxism-leninism, men uttrycker det i sitt missfoster, Xi Jing Pings tänkande, vilket är en imperialistisk, national chavuinstisk smörja.
Kina är också en socialimperialistisk makt, med strävan av att bli en supermakt i konkurrens med Förenta staterna, och de härjar över världen idag och visar inget nåd mot de som kämpar och gör motstånd. Kinesiska vapen tryckte ner befrielserörelsen på Sri Lanka och Nepal och kinesiska vapen används idag av den filippinska staten för att krossa folkkriget lett av Filippinernas kommunistiska parti. Kina säljer också idag vapen och militärutrustning till Israel och bidrar därav till folkmordet av det palestinska folket. De inkräktar även på andra staters territorium såsom i Filippinerna och Myanmar. Kinesiskt kapital utsuger arbetare i hela världen, och i Kina är kapitalet koncentrerat i enorma monopol. Kina är ledande i internationella monetära och ekonomiska sammanslutningar, såsom i BRICS och SCO, som utgår från att öka utsugning av tredje världen, däri Kinas utsugning av det iranska folket och deras relation med den iranska byråkratkapitalismen särskild intressant.
Situationen idag i Kina utvecklas av att klassmotsättningarna spänns åt. Maoister kämpar för att rekonstituera det ärorika Kinas kommunistiska parti och att återigen inleda folkkrig i Kina. Den kinesiska reaktionen slår hårt mot hårt och många maoister i Kina sitter idag bakom lås och bom. Men vi lär oss av Ordförande Mao att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar och att det är folket som är verkligt starka. Massorna i Kina vet hur man gör folkkrig, det som krävs är ledning och den hårdaste kampen mot revisionismen världens någonsin fått se.
Vi delar nedan bilder från maoisternas demonstration i Ordförandens hembygd Shaosan den 26 december 2023, där maoisterna deltog i den internationella kampanjen för att fira 130-årsdagen av Ordförande Mao. Massorna skanderade slagorden:
”Vi vill ha det sanna Mao Zedongs-tänkade!”
”Länge leve proletariatets diktatur”
”Vi vill ha socialism, inte kapitalism!”
”Vi måste välja socialismens väg och förkasta återupprättandet av kapitalismen!”
”Vi vill ha folkets offentliga ägande, inte ett stort byråkratiskt ägandesystem!”
”Vi vill ha ett verkligt offentligt ägande, inte privat ägande under marxismen-leninismens fana!”
“Länge leve Mao Zedongs-tänkade!”
”Försvara mot imperialismen och kämpa mot revisionismen, kämpa mot kapitalisterna och kritisera revisionismen!”
”Ned med revisionismen!”
”Ned med den byråkratiska kapitalismen! Glöm aldrig klasskampen!”
”Klasskampen är effektiv när den är fast greppad!”
”Ned med den byråkratiska kapitalismen!”
