Vad gäller riksdagsvalet 2018?
Vart fjärde år sker ett riksdagsval i Sverige. Lika lite som tidigare riksdagsval i grunden har förändrat situationen i Sverige kommer detta års riksdagsval att göra det. I Sverige råder borgerlig demokrati. På pappret innebär detta att all makt utgår från folket och att denna makt utövas genom valsedeln.
Men vilka bestämmer egentligen?
Sverige har ett kapitalistiskt system och ytterst sett bestämmer borgerskapet, det vill säga kapitalistklassen, politiken. Sedan mitten av 1980-talet har kapitalistklassen befunnit sig på offensiven och den politik, som olika regeringar i Sverige oavsett partifärg har fört, har konsekvent gynnat kapitalistklassen. Förmögenhets- och inkomstskillnaderna har ökat drastiskt i Sverige; en allt större andel av nationalinkomsten tillfaller den rikaste tiondelen av folket, och inom denna den rikaste procenten, medan en allt mindre andel tillfaller majoriteten av folket, proletariatet. Samtliga regeringar i Sverige har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP, det vill säga skurit ner på välfärdssystemen, privatiserat stora delar av den offentliga sektorn, och prioriterat låg inflation framför låg arbetslöshet. Idag ligger arbetslösheten konstant på sex till åtta procent, och ungdomsarbetslösheten ännu högre. Före mitten av 1980-talet låg arbetslösheten kring två procent. Denna ekonomiska politik sammanfaller helt med EU:s och detta var också syftet med att Sverige blev medlem av EU. Dessutom förflyttade medlemskapet i EU beslutanderätten över svensk ekonomi, eftersom 70 procent av alla lagar i Sverige ytterst stiftas i Bryssel.
Arbetarklassen har systematiskt pressats tillbaka, inte bara genom ökad arbetslöshet, utan även genom osäkra anställningar och bemanningsföretag och försämrade villkor vid facklig anslutning. EU-medlemskapet har också öppnat dörren för lönedumpning. Den sittande socialdemokratiska regeringen har tillsatt en utredning för att ytterligare inskränka strejkrätten. Idag ökar bostadsbristen i Sverige; det byggs för lite och de bostäder som byggs är för dyra för den genomsnittlige lönearbetaren.
Sveriges utrikespolitik har successivt lagts om utan att folket haft något att säga till om. I dag har Sverige, oavsett regering, utvecklat ett mycket nära samarbete med USA och NATO. Detta trots att USA och NATO har initierat en rad aggressionskrig i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och nu senast i Jemen. Ryssland utmålas som det stora hotet, trots att NATO är flerfaldigt starkare militärt än Ryssland.
Riksdagspartierna försvarar öppet eller i praktiken kapitalismens fortbestånd
De borgerliga partierna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet förespråkar öppet privatkapitalismens välsignelser. Miljöpartiet som började som ett småborgerligt enfrågeparti, som ömsom samarbetar med de borgerliga partierna och ömsom med Socialdemokraterna, och som inbillar sig att klimat- och miljöfrågorna kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram. Socialdemokraterna, som utger sig för att representera arbetarklassens intressen, är i själva verket kapitalismens bästa förvaltare, så länge partiet kan dominera arbetarklassen med sin klassamarbetsideologi. I dag har borgerskapet inte längre ett lika stort behov av ett reformistiskt arbetarparti, ett parti som dessutom steg för steg anpassat sig till nyliberalismen. Detta är en av anledningarna till att såväl Sverigedemokrater som Moderaterna har flyttat fram sina positioner inom LO-kollektivet. Vänsterpartiet, som idag fungerar som ett stödparti till Socialdemokraterna i utbyte mot marginella eftergifter, har länge prioriterat den parlamentariska kampen och övergivit masskampen. I praktiken har Vänsterpartiet helt och hållet accepterat att verka inom det kapitalistiska systemets ram.
Borgerskapet är huvudmotståndaren
Varje regering under kapitalismen måste förvalta borgerskapets intressen. Den nuvarande situationen för det arbetande folket, som är ett resultat av decenniers försämringar, har skapats av borgerliga och socialdemokratiska regeringar om vartannat. Därför måste de flesta av de etablerade riksdagspartierna försöka avleda väljarnas uppmärksamhet från kärnfrågan: Vilka styr i själva verket Sverige? Vilken klass har systematiskt gynnats av den förda politiken?
Sverigedemokraterna går i spetsen för att utmåla invandrarna och invandringen som ett problem, när det i själva verket är borgerskapet och det kapitalistiska systemet som är huvudfrågan. De andra borgerliga partierna och Socialdemokraterna tävlar med Sverigedemokraterna om att ställa ”hårda” krav på invandrare och fokuserar på förhållandena i de invandrartäta storstadsförorterna. Men det är de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna som är ansvariga för nedrustningen av dessa förorter. Det är också dessa som har skapat jordmånen för Sverigedemokraternas framväxt. De borgerliga partierna försöker också utnyttja invandringen genom att ställa krav på sänkta ingångslöner, allt i syfte att skapa ett låglöneproletariat, som inte kan leva på sina löner, och för att splittra proletariatet. Den ena dagen har de borgerliga partierna och Socialdemokraterna framställt sig som stora humanister som ”har öppnat famnen” för flyktinginvandringen; den andra dagen svänger de på en femöring och stänger gränserna.
Vad borde valet egentligen handla om?
Valet borde handla om vilken klass som egentligen har makten i Sverige. Valet borde handla om hur skattesystemet ska reformeras, det vill säga hur beskattningen av kapitalisterna och de rika ska skärpas och hur de indirekta skatterna ska kunna avskaffas. Bostadsbristen måste byggas bort, hur billiga och ändamålsenliga lägenheter ska byggas och att hyrorna måste sänkas. Valet borde handla om hur arbetslösheten ska kunna avskaffas, om arbetstidsförkortning med oavkortad lön och ovillkorlig rätt till heltid. Bemanningsföretagen måste förbjudas. Det privata vinstintresset i sjukvård, äldrevård och skola måste avskaffas. Valet borde handla om den antifackliga lagstiftningen och att det måste sättas stopp för alla ytterligare inskränkningar av strejkrätten. Varje försök från etablissemangets sida att skapa motsättningar mellan svenskar och invandrare måste slås tillbaka.
Valet borde handla om att Sverige måste utträda ur EU och avbryta allt samarbete med NATO. Sverige måste upphöra med att gå i USA-imperialismens ledband i utrikespolitiska frågor och upphöra med att stödja USA:s och deras allierades olika aggressionskrig. Sverige borde tvärtom stödja alla stater, nationer och folk som utsätts för imperialistisk aggression.
Valets förutsättningar
Eftersom borgarklassen kontrollerar huvudelen av press, radio, TV och andra viktiga informations- och propagandakanaler utövar den ett massivt propagandistiskt övertag inför varje riksdagsval. Detta kan inte kompenseras av de sociala medierna. Dessutom bärs de etablerade riksdagspartierna inte i första hand längre upp av medlemmarna och deras medlemavgifter utan de finansieras av skattemedel; de är helt enkelt valmaskiner, som aktiveras vart fjärde år.
Borgarklassen har alltså makten i Sverige. Det betyder också att lagarna, domstolarna och den administrativa apparaten på alla nivåer fungerar som borgarklassens redskap för att bevara utsugningen och förtrycka de arbetande massorna. De parlamentariska församlingarna (riksdag, landsting, kommunfullmäktige) påstås representera folket, men tjänar i praktiken borgarklassens intressen och håller arbetarklassen utanför samhällets förvaltning. Den borgerliga staten är och förblir endast ett organ för att förvalta borgarklassens gemensamma affärer. Så länge kapitalismen inte drabbas av en djupgående kris eller krig, så sitter borgarklassen i relativt rika kapitalistiska länder också tämligen säkert i sadeln. De historiska erfarenheterna visar att borgarklassen aldrig tillåter en rörelse som hotar kapitalismen att få majoritet i parlamentet. Om detta hot skulle bli allvar, förfogar borgarklassen över en statsapparat, som är beredd att med våld slå ner varje försök att störta dess makt och det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens maktövertagande kan inte gå via borgarklassens parlament.
Vilket parti ska man rösta på?
Svar: Det finns inget parti som man kan rösta på. Samtliga riksdagspartier stöder antingen öppet – eller i praktiken – det kapitalistiska systemet och de olika regeringarnas åtstramningspolitik, som drabbar det arbetande folket. Antingen röstar man blankt eller så röstar man inte alls i riksdagsvalet. Idag är det viktigaste att delta i den utomparlamentariska kampen, att resa kampen på arbetsplatserna och i bostadsområdena och att bedriva anti-imperialistiskt solidaritetsarbete. Bara på det sättet kommer progressiva och arbetarklassen att kunna driva de etablerade riksdagspartierna framför sig; bara så kommer det att uppstå ett kommunistiskt parti, som konsekvent företräder proletariatets intressen och har kommunismen som slutmål.