Vänsterpartiet har som bekant släppt kravet på utträde ut EU och en folkomröstning. I ETC den 8 november 2018 försökte Jonas Sjöstedt förklara varför.
Enligt Sjöstedt blev Brexitomröstningen en ögonöppnare:
”Brexitomröstningen blev ett vägval för Vänsterpartiet. Vi valde att inte begära en ny folkomröstning om det svenska medlemskapet i EU. Vänsterpartiet är helt främmande för den inskränkta nationalism och rasism som präglade Brexitkampanjen. Vi har inte samma EU-kritik och föreslår inte samma alternativ till EU.”
Men det var den brittiska arbetarklassen, särskilt den i England, som fällde avgörandet i Brexitomröstningen – se Hans Ebbings artikel ”Brexit, den liberala eliten och klasskompromissens upplösning”. Vad har den brittiska arbetarklassen egentligen vunnit på EU-medlemskapet? Eller menar Sjöstedt att den brittiska arbetarklassen är helt reaktionär? Sjöstedt köper den borgerliga hetspropagandan mot omröstningsresultatet i Storbritannien. I så fall måste den svenska arbetarklassen också vara reaktionär, eftersom majoriteten av de LO-anslutna röstade emot såväl en svensk EU-anslutning 1994 som euron 2003.
Vänsterpartiets agerande blir extra parodiskt med tanke på Sverigedemokraterna strax efter Vänsterpartiets beslut också släppte sitt utträdeskrav.
Sjöstedt påstår han och likasinnade har en vision om ett ”bättre europeiskt samarbete”
”Vänstern har en vision av ett bättre europeiskt samarbete än dagens EU, mer demokratiskt, mindre högervridet och med större möjligheter att driva på för förbättrade sociala villkor och minskade klimatutsläpp. När EU försöker påtvinga oss högerpolitik gör vi motstånd och utmanar deras politik.”
Men detta är bara snömos. EU:s nyliberala politik och de fyra friheterna är inskrivna i grundfördragen. Det är omöjligt att reformera EU inifrån. Dessutom är EU:s nyliberala politik skuld till högerextremismens framväxt, särskilt som de reformistiska och vänstersocialdemokratiska partierna steg för steg kapitulerat inför den nyliberala offensiven och därmed lämnat dörren öppen för högerextremismens vulgärpropaganda och syndabockstänkande. Det vore mycket intressant att se den nämnda visionen nedtecknad på papper.
Det enda alternativet är att utträda ur EU.
Sjöstedt skryter med att Vänsterpartiets medlemsantal växer:
”Vänsterpartiet har gått stärkt ur valet 2018. Inte bara har vi gått fram nationellt och lokalt, vi har också vuxit med fler än 11 000 nya medlemmar. Allt fler dras till vår rörelse. Vi är navet i den nya vänstern.”
Om ser till Vänsterpartiets inflytande inom LO-kollektivet, så röstar endast 10 procent av de LO-anslutna på Vänsterpartiet. Det är lika många som röstar på Moderaterna, men färre än de som röstar på Sverigedemokraterna (25 procent) och Socialdemokraterna (40 procent). Finns inte Vänsterpartiets medlemmar på arbetsplatserna? Vänsterpartiet är inte bara ett parti, som i praktiken är helt inriktat på parlamentarisk verksamhet. Dess ledning tror också numera att all kamp måste ske inom parlamenten, riksdag såväl som EU-parlamentet.
Det parti som verkligen vill bekämpa borgerskapet och dess olika partier och strömningar måste förankra sig inom proletariatet och försöka initiera och leda en massrörelse på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Denna kamp måste förena kampen för dagskraven med kampen för den socialistiska revolutionen, som avskaffar det kapitalistiska systemet. Det är den långa och svåra vägen. Kampen avgörs inte i de parlamentariska församlingarna; det går inte att prata omkull kapitalisterna.